Dagens datum 4 november: Idag 1901 infördes det fornnordiska namnet Nore i den svenska almanackan. Detta efter Esaias Tegnérs hyllningsdikt åt Norge.

tegnernore

I de isländska sagorna berättas om kungen Nore som först byggde Norge. Han finns omskriven i ”Hversu Noregr byggðist” och ”Fundinn Noregr” och ska även, enligt den danska Lejrekrøniken från 1100-talet, vara bror till Dan, kung över Danmark, och Østen (Sverige). Nore lär ha tillhört den fornjoterska ätten och Fornjót var i sin tur kung över Finland. Enligt den nederländske religionshistorikern Jan De Vries, som också var aktiv inom Ahnenerbe, härstammar namnet Nore, eller Nór, från ordet norðvegr, ”den nordiska vägen”.

Göticisten Esaias Tegnér, som i sina verk till stor del inriktade sig på den gemensamma nordiska forntiden, skrev 1818 dikten Nore som en personifikation av och hyllning till Norge. Namnet infördes i almanackan den 4 november 1901 när det såg ut som att Sverige och Norge skulle förbrödras, men utgick 1905 då Unionen Sverige-Norge, som hade misslyckats eftersom den aldrig kom att verka för en sann nordisk enighet, upplöstes. Namnet Nore ersattes då av det mer svenskklingande namnet Sverker, men finns från 1993 återigen i den svenska almanackan, fast i maj månad.

Nedan utvalda delar av den dikt som Tegnér tillägnade Norge:

En okänd kämpe lik som mot en sköldmö strider,
med sluten hjälm, med blinda slag,
så, Nore, var vår strid. Fäll hjälmen ner omsider,
och känn din systers anletsdrag.
Drag stridens handske av. Din hand är fast som hällen,
kom räck mig den till trohet, över fjällen!

Ack! fordom lekte vi, ett tvillingpar, tillhopa,
en högväxt ätt uti Allfaders hus.
Som två Valkyrior snart vi flögo kring Europa,
och Roma föll, en värld i grus.
Oemotståndlig var vår arm, som himlaflamman,
ty Nordens sköldar klingade tillsamman.

Den unga kraft är vild, dess lekar heta döden.
Ett slagfält jorden för oss låg.
Dess byten togo vi, och värjde oss för nöden,
likt örnens var vårt återtåg.
Omkring de rika fält vi strödde blod och lågor,
och gyllne drakar klövo mörkblå vågor.

Du höga hjältekraft, du bodde förr i Norden,
högbröstad, senfull, axelbred.
I ludna armar du tog himmelen och jorden,
nu tros du lagd i högen ned.
Välan, som Hervora vi dig ur högen kalla,
och Tirfing flammar, och barbarer falla.

Är Odens öga släckt, det gyllne, för oss? Bullra
ej dina åskor, höga Thor?
Stå fjällarna ej kvar, och svepa kring sin skullra
den blåa stjärnemantelns flor?
Ge bergen icke järn? Ge dalarna ej männer?
Och äro Nor och Svea icke vänner?

Välkommen till mitt bröst, välkommen höga Nore!
Du Asarnas och styrkans son!
Där är din plats. Ve oss om den förgäten vore,
du var för länge skild därifrån.
I Norden vara skall en kraft, en enig vilja,
vad Gud förenat må ej mänskor skilja.

Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda,
och stödja var sin fjällrygg hop.
Mot öster vilja vi, och emot väster skåda,
med var sin sköld mot var sin hop.
Som en förtrollad ö skall Norden stå. På stranden
stålklädde männer gå, med svärd i handen.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-10-04.

  • Publicerad:
    2018-11-04 06:39