Det är inte alltid en dans på rosor att vara aktivist i en organisation som står i en så diametral motsats till det rådande systemet. Varför väljer folk att ansluta sig till Motståndsrörelsen och kämpa trots att de är medvetna om alla risker och umbäranden det kan innebära? Följande artikel är en del av det föredrag som Simon Lindberg höll på Svenska motståndsrörelsens aktivistdagar tidigare i år.

”Som aktiv nationalsocialistisk frihetskämpe riskerar man en del. Är det då dumt att nämna detta? Svaret är nej, eftersom vi vill att folk ska kämpa men samtidigt inte locka till oss de lättskrämda eller ytliga, utan snarare sålla bort dem redan i ett initialt skede. Att nämna negativa och kanske skrämmande effekter av kampen borde inte skrämma bort dem som innerst inne är av det rätta materialet.”

Citatet går att finna i Motståndsrörelsens handbok för aktivister och är vägledande under de många rekryteringsmöten som hålls runt om i landet. Vi vill rekrytera rätt människor till Motståndsrörelsen och inte ”lura” in någon, istället vill vi att alla ska vara fullt medvetna om vad de ger sig in på.

Efter att du gått in som aktivist i Motståndsrörelsen så blir ditt liv aldrig mer sig likt igen. Detta är en sanning i väldigt många avseenden. Sett ur en medelsvensk perspektiv, från en trogen materialismens tjänare, kommer det ske väldigt många negativa förändringar för den som väljer att bli aktivist i det nordiska folkets spjutspets. Kampen kommer nämligen att ta väldigt många timmar av ditt liv i anspråk, Organisationen kommer ta upp en stor del av dina tankar och många känslor kommer också att relateras till den. Du kommer tvingas att ta många risker både för din fysiska hälsa och ditt sociala välstånd. Troligtvis kommer du på ett eller annat vis att bli socialt stigmatiserad, gamla vänner eller familjemedlemmar sviker dig, du kanske förlorar jobb och eventuellt till och med din ”frihet” genom att du blir inspärrad av en allt mer desperat regim. Du får inte heller betalt för allt det arbete du lägger ner eller några risktillägg för de faror du utsätter dig själv och dina närstående för utan tvärtom så kommer du istället att få spendera en hel del pengar på ditt engagemang.

Du vinner ingen, eller åtminstone ingen kortsiktig, berömmelse och ära och ditt engagemang kommer inte göra dig mer attraktiv bland majoriteten av det motsatta könet eller mer omtyckt av den breda massan av människor runt omkring dig överhuvudtaget. Tvärtom kommer du istället ibland bli hatad och baktalad, bedragen och bespottad. Oavsett om du aldrig slagits tidigare i ditt liv så kommer du förr eller senare tvingas att ta till våld för att freda dig själv och dina kamrater på gatan. Du kommer heller inte få några direkt häftiga förmåner eller materiella fördelar. Din karriär kommer inte gynnas av ditt engagemang.

Så varför i hela fridens namn ska man då välja att kämpa? Varför skulle någon frisk människa välja denna besvärliga krigarens väg upp för den branta backen istället för att bara fortsätta framåt på den enkla vägen genom livet? Ja varför skulle någon man eller kvinna välja att kämpa med Motståndsrörelsen frivilligt?

Är det på grund av pliktkänslan? Att du måste kämpa för att rasens- och kanske även hela planetens överlevnad hänger på din kamp?! Så är det. Att göra vad man kan för rasens överlevnad är varje arisk människas plikt, men jag tror faktiskt inte att många är så pliktrogna att de skulle gå med oss enbart för att fullgöra sin plikt om det inte fanns andra anledningar. Någon kanske tänker på heder. Att du inte på något annat vis än genom enträgen kamp för att förhindra det helvete vi lever i faktisk kommer kunna se din son eller dotter i ögonen när de kommer gråtandes till dig och frågar hur detta vansinne kunnat skapas. Även detta är såklart en sanning, men knappast ett självändamål. Jag skulle kunna ta upp kamratskapen och de fantastiska upplevelser och minnen för livet som kampen faktiskt ger. Det är en positiv fördel man får som aktivist, men i ärlighetens namn så står det sig nog rätt slätt gentemot alla tidigare nämnda nackdelar. Eller varför skulle jag inte ta upp det sunda förnuftet som analyserar rena fakta. Samhället av idag är långt ifrån underbart, vem som helst som inte är helt hjärntvättad borde se det och vilja ha förändring. Att den förändringen skulle nås bäst genom nationalsocialismen förstår de som är öppensinnade och upplysta. Men nej, inte heller detta är något som jag tror kommer att få någon att år ut och år in stå kvar rakryggad i den bitande kylan.

I slutändan så är det antagligen inget av detta som kommer få någon att offra sitt trygga och bekväma liv. Och den som faktiskt ändå väljer kampen på grund av dessa anledningar kommer troligtvis ändå utan den viktigaste ingrediensen att lämna in halvvägs och svika kamraterna innan vi nått hela vägen fram. Jag är övertygad om att till syvende och sist så är det enda som avgör om du är en kämpe eller inte – vad som finns inom dig. Ditt inre. Ditt undermedvetna. Ditt hjärta. Din själ. Eller ditt blod om du så vill. Och din kontakt med det samma. Är du en nordisk krigare så säger ditt blod det till dig och du kommer då också att hörsamma det kallet. Oavsett vilka risker eller nackdelar det medför. Allt annat än att hörsamma detta blodets kall kommer att vara fel för dig. Du kommer kunna kväva rösten som törstar efter frihet i perioder, men är du en av oss så kommer det alltid att återkomma och bubbla upp till ytan för att påminna dig om att det är denna väg du måste gå. Det finns inga alternativ.

Det går av denna anledning därför aldrig att tvinga någon till kamp. Visst är det så att vi alla kan behöva en spark i baken ibland, men dessa människor man evigt måste jaga och som alltid tycks slå rekord i att hitta på nya ursäkter för att inte komma på den där gatuaktiviteten eller det där föredraget, kan mycket väl vara bra personer som tänker rätt och som är på rätt väg, men antagligen är det inte män eller kvinnor som verkligen vaknat. Varje man och kvinna kan bara känna efter i sitt inre för att avgöra om det är frihetskamp eller slaveri som är dennes liv. Ingen kan göra det valet åt en. Om valet däremot faller på att hörsamma detta naturens kall att välja kämpens hårda väg så kommer det inte bara att leda till en medlem i vilken organisation som helst, nej det kommer att skapas en fanatiker. En man eller kvinna som rakryggad och med ett leende på läpparna går framåt genom helvetet och tillbaka om så krävs.

Letar du ursäkter för att inte följa med oss på tur genom helvetet eller är du redo att kämpa vid vår sida? Tillåter du att ditt folk går under eller är du en av oss som väljer att ta kampen, kosta vad det kosta vill? Tänk inte efter utan känn!

  • Publicerad:
    2012-07-04 10:59