MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka låten Eye of the beholder med det amerikanska heavymetalbandet Metallica, från albumet …And justice for all som släpptes 1988. Låttexten berör ämnet yttrandefrihet.

Metallica är ett band som vid det här laget kanske har skrämt bort de flesta av sina fans. Personligen har jag aldrig varit deras största ”fan”, även om de flesta av deras album finns i samlingen, det är snarare ett av banden som en gång i tiden fick mig att börja lyssna på hårdrock men vars skivor de senaste åren mest samlat damm då det funnits mycket intressantare saker att lyssna på.

Anledningen till mitt Metallica-återfall är att jag nyligen snubblade över cd-skivan …And justice for all som jag av någon anledning inte hade, vilket är märkligt då det faktiskt kan vara det bästa album de någonsin gjort. När jag bläddrade igenom texthäftet insåg jag att låten Eye of the beholder var lite före sin tid, eller rättare sagt känns delar av texten mer aktuell nu än när skivan släpptes för över 30 år sedan. Men låt oss börja från början…

Metallica bildades 1981 av trummisen Lars Ulrich och sångaren/gitarristen James Hetfield. När första albumet Kill em all (en imponerande debut) släpptes 1983, bestod bandet av ytterligare en gitarrist, halvfilipinen Kirk Hammet från bandet Exodus, samt basisten Cliff Burton (som senare omkom i en tragisk olycka i Sverige, då bandets turnébuss välte strax norr om Ljungby). Bandets andra album, Ride the Lightning kom 1984 och höll minst lika hög kvalité som sin föregångare (det finns en skitsnygg felpressad fransk vinyl med grönt omslag istället för blått, bara så ni vet). Tredje fullträffen på raken, Master of Puppets släpptes 1986 och innehåller bland annat det svängiga dansnumret Leper Messiah. Det är även sista skivan som Cliff Burton medverkade på, innan han dog.

Så här långt brukar de flesta hårdrockare vara överens och även om det självbetitlade (och bespottade) albumet från 1991, i folkmun kallat ”the black album”, definitivt utgör punkten där Metallica ”sålde sig” så är nog …And justice for all den första skivan där meningarna börjar gå isär. Till att börja med rör det sig lite om en klämskiva. Det vill säga att skivan varken hör hemma i Cliff Burton-eran eller i den ”kommersiella” eran som följde efter.

Textmässigt skiljer sig …And justice for all från bandets tidigare verk, som kanske var mer inspirerade av litteratur och historia med mytologiska och bibliska referenser i texterna. På den här skivan präglas låtarna snarare av en slags socialrealism och ämnena tacklas med en mer direkt ”approach” (bandet Slayer hade en liknande musikalisk utveckling ungefär samtidigt). Ett exempel är inledande Blackened, som handlar om klimathot och miljöförstöring (eftersom ”environ-metal” redan är en grej lanserar jag härmed begreppet Thunberg-thrash). Ett annat exempel är veckans låt, vars text talar för sig själv:

”Basen i botten”

Kritiken (som inte är obefogad) mot …And justice for all handlar till största delen om produktionen. Om man jämför med föregående skivor så är det en mycket mer ”torr” och steril produktion som serveras lyssnaren. Detta är i sig inget negativt, utan passar faktiskt (det mycket starka) låtmaterialet ypperligt. Problemet är BASEN. Den är nämligen spårlöst försvunnen. Visst, det finns bas med i ljudbilden men den verkar nästan helt och hållet komma från (de för högt mixade) trummorna, att någon spelar bas hörs däremot knappt. Detta beror enligt vissa på att nykomlingen Jason Newsted, som ersatte den bortgångne basisten Burton, inte tilläts ha någon som helst ”creative input” under inspelningen och därför bara spelade basgångar som följde James Hetfields gitarrspel. Hetfield ansåg då att basen konkurrerade för mycket med gitarren och eftersom (((Lars))) ville ha trummorna i fronten begravde man helt enkelt basen längst ner i mixen (om man vill höra hur basen låter finns det en uppsjö av ”fanmixar” av albumet som då kallas ”…And justice for Jason”).

Kritik mot …And justice for all som däremot helt saknar fog är en del Metallica-purister som klagar på att låtarna skulle vara för långa. Det är snarare kritikernas attention-spans som är för korta. De mer avancerade arrangemangen och intrikata låtstrukturerna har vissa likheter med så kallad progressive thrash, där det kanadensiska bandet Voivod är en föregångare (och som senare inspirerat band som Dream Theater).

Jason Newsted skulle senare tröttna på Metallica, kanske i takt med att deras musik blev mindre och mindre ”progressiv” (en utveckling som kulminerade med det förvirrade gubbpunk-försöket St.Anger 2003). Han började helt enkelt spela med Voivod istället och är med på tre av deras skivor. Den sista Metallica-låt han medverkade på innan han försvann återfinns på soundtracket till Mission Impossible 2 och har den passande titeln ”I Disappear”.

Låttext:

Do you see what I see?
Truth is an offense
You silence for your confidence
Do you hear what I hear?
Doors are slamming shut
Limit your imagination, keep you where they must
Do you feel what I feel?
Bittering distress
Who decides what you express
Do you take what I take?
Endurance is the word
Moving back instead of forward seems to me absurd

Doesn’t matter what you see?
Or into it what you read
You can do it your own way
If it’s done just how I say

Independence limited
Freedom of choice is mad for you my friend
Freedom of speech is words that they will bend
Freedom with their exception

Do you fear what I fear?
Living properly
Truths to you are lies to me
Do you choose what I choose?
More alternatives
Energy derives from both the plus and negative
Do you need what I need?
Boundaries overthrown
Look inside to each his own
Do you trust what I trust?
Me, myself and I
Penetrate the smoke screen I see through the selfish lie

Doesn’t matter what you see
Or into it what you read
You can do it your own way
If it’s done just how I say

Independence limited
Freedom of choice is mad for you my friend
Freedom of speech is words that they will bend
Freedom with their exception

Do you know what I know?
Your money end your wealth
Your silence just to hear your self
Do you want what I want?
Desire not a thing
I hunger after independence lengthen freedom’s ring

Doesn’t matter what you see
Or into it what you read
You can do it your own way
If it’s done just how I say

Independence limited
Freedom of choice is mad for you my friend
Freedom of speech Speech is words that they will bend
Freedom no longer frees you

Doesn’t matter what you see
Or into it what you read
You can do it your own way
If it’s done just how I say

• Publicerad:
  2019-08-23 20:00

Kategoriserat som:
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Veckans låt