KOMMENTAR • Vägen till den förre förlorarens unika comeback i årets amerikanska presidentval präglades enligt Kristoffer Boström i ännu högre grad än vanligt av gruppintresse-schackspel på bekostnad av ideologiska debatter.

Den förre presidenten Donald John Trump stod inför 2024 års presidentvalskampanj inför en rad åtal, ska under den ha utsatts för två mordförsök, har bevisligen censurerats på sociala medier, drevkampanjats emot i mainstreammedier och till och med hans advokater har fått sin beskärda del av drev och hot.

Helt oavsett de politiska konsekvenserna av sin seger i årets presidentval är denne Trump den förste efter demokraten Grover Cleveland (1884 och 1892) att återerövra det så kallade ovala rummet efter att ha först ha förlorat ett omval. För denna bedrift – och kanske också för den bestående i att i Florida ha erövrat den största majoritet för någon kandidat på 36 år – förtjänar han en sekunds erkännande, i synnerhet i beaktande av ovan nämnda försvårande omständigheter.

Den 47:e amerikanska presidentvalsegern år 2024– säkrades likt den 45:e år 2016 genom ”den röde” (republikanske) vinnarens hårfina seger i delstaten Pennsylvania, en av de traditionellt ”blå” (demokratiska) staterna, som alltså kom att bli avgörande för två Trump-triumfer på åtta år – säkert delvis beroende på den storsatsning som ex-presidentens kampanj baserat på tidigare erfarenheter i år gjorde i denna delstat.

Medan den demokratiska vicepresidenten Kamala Harris som väntat gick starkt bland kvinnliga väljare, misslyckades hon generellt med att i tillräckligt hög grad attrahera unga och urbana väljare, och rodde inte hem den för hennes seger nödvändiga uppgiften att hindra ”den röda vågen” från att skölja in i de större ”blå” städerna.

Näst intill säker MAGA-dominans i kongressen - men vad innebär detta?

Valsedlar räknas i skrivande stund (eftermiddag i Sverige) på många håll ännu och slutresultaten kommer för ett flertal delstater dröja timmar, dagar eller till och med veckor. Det blir av allt att döma republikanerna som går segrande ur striden om kontroll över kongressen; men medan de rödas övertag i senaten blir ointagligt, kan deras dominans i representanthuset hypotetiskt ännu rubbas ända fram tills valresultatet i delstaten Kalifornien med hundraprocentig säkerhet fastställts.

Den republikanske senatorn från Ohio JD Vance kommer att tillträda vicepresidentposten vid 40 års ålder och blir, som den tredje yngsta vicepresidenten i USA:s historia en åldersmässig kontrast till de två aktuella åldrade amerikanska presidenterna: den avgående Biden och den tillträdande Trump. Den ”unge” Vances framgång borgar enligt tidningen Breitbart för att mottot och rörelsen Make America Great Again (MAGA) ”nu kommer att leva vidare i decennier”.

Frågan är dock hur livskraftig den rörelsen är efter valkampanjens slut och kanske framför allt vad den egentligen står för idag. Detta med tanke på att dess grundare och ledare, tillika landets nu nyvalde president, vid årets stora Bekämpa antisemitismen i Amerika-event, i syfte att attrahera en helt annan målgrupp än amerikanerna, döpte om den till MIGA (Make Israel Great Again). Visserligen med tillägget att Amerika också ”ska bli storartat” igen. Den dåvarande presidentkandidaten utfärdade vid tillfället två huvudlöften till den judiska intressegruppen:

— Jag är här idag för att berätta för Amerikas judiska gemenskap att den här vidriga vågen av antisemitiskt hat och Hamas-förespråkande med början klockan 12 den 20 januari 2025 kommer att bekämpas skoningslöst för att slutligen totalt krossas!

— Med era röster blir jag er försvarare, er beskyddare och jag kommer bli den bäste vännen judiska amerikaner någonsin haft i Vita huset. Visserligen … (skrattar) tror jag mig redan vara er bäste försvarare, beskyddare och vän.

Årets valkampanjkrig kom sedan i enlighet med vad tidningen Jewish Telegraphic Agency konstaterat om dess förflutna och förutspått om dess fortsättning till stor del att präglas, och kanske till slut också att avgöras, av den republikanske kandidatens benägenhet att tillgripa amerikansk inrikespolitiks mest kraftfulla massförstörelsevapen – det bestående av ”direkta anklagelser om antisemitiska utspel” – mot sin kombattant.

— … 47 dagar från nu ska vi besegra Kamala Harris. Vi måste besegra Kamala Harris. Mer än något annat folk på denna jord måste israelerna besegra henne. Jag tror aldrig jag sagt detta förut: Mer än något annat folk på denna jord måste israelerna besegra henne. Hon är en katastrof för Israel! Och ni vet varför, ni har hört hennes uttalanden.

Denna framryckning kom att uppbackas genom bruket av det mer strategiska vapnet ”beskyllningar om möjliggörande av” / ”uteblivet motstånd mot” / ”andras antisemitiska utspel”:

— I dagens Amerika terroriseras och förföljs judiska amerikaner av antisemiter och Hamas-sympatisörer! Och under denna antisemitism-explosion har Kamala Harris inte så mycket som lyft ett finger för att skydda dig och dina barn.

Harris motattack

När Kamala Harris sent omsider trädde in i stridens hetta genom att på allvar angripa sin motståndare, handlade det mer om att denne, i det fall han anförtroddes president-rollen, enligt henne skulle komma att ”avskaffa demokratin och införa fascismen” – vilket dock inte hindrade en judisk grupp inom det demokratiska partiet från att i elfte timmen komplettera med anklagelser mot Trump om antisemitism och även för säkerhets skull försökte påvisa en koppling mellan honom och den förre tyske rikskanslern Adolf Hitler.

Den förteckning över 78 ”judar med djupa band i den judiska organisationsvärlden”, vilka gav Harris sitt obetingade stöd och fastslog att hon är den som är bäst lämpad att främja den goda relationen mellan USA och Israel, samt att ”bekämpa antisemitismen” – den listan lär när den presenterades förra månaden ha kommit för sent för att rubba Trumps innehav av antisemit-anklagarrollen.

Utpräglat intressegrupps-val

Harris hade under presidentvalskampanjen med sina ”ord-sallads-tendenser” i likhet med den tidigare demokratiske kandidaten Joe Biden, som hon ju relativt sent fick ersätta i den rollen, väldigt svårt att övertyga i debatter om sakfrågor, oavsett vilka. Den tendensen gäller till och med för den hjärtefråga hon tycks brinna allra mest för – den rörande en liberal federal abortlagstiftning.

Istället fick den demokratiska kandidaten Harris likt sin motståndare grunda sin kandidatur på gruppintresse – men till skillnad från honom huvudsakligen genom det kulturmarxistiska identitets-konceptet att hon i egenskap av svart, indisk kvinnlig vicepresident representerar en ny och bättre typ av ledare med kraft och mandat att representera dessa förment förfördelade grupper.

Men åtminstone när det gäller den första av dem förlorade hon gradvis sitt stöd hos gruppen ifråga allteftersom kampanjen förlöpte. Detta i takt med Trumps tilltagande satsning riktad mot svarta väljare. Vad den sista kategorin beträffar, så är Harris nu efter Hillary Clinton 2016 den andra kvinnan att gå förlorande ur ett amerikanskt presidentval. Den gången ägnade mången liberal feminist mycket tid och energi åt att försöka förstå vad som hänt.

Och de vita männen?

Nu undrar en och annan läsare var alla de vita män (och kvinnor), som kan antas ha intressegrupps-röstat på Trump, kommer in i den här uppmålade bilden – och varför inte alla allt annat än kulturmarxistiska traditionalister, som med sin röst på den republikanske kandidaten ville sätta stopp för den pågående demokratiska förstörelsen av det amerikanska samhället, hittills inte omnämnts med ett ord. Svaret är att dessa båda varandra delvis överlappande kategorier kommer in just här på slutet, på grund av den stora ovissheten kring i vilken mån, om alls, deras intressen kommer att tillvaratas av den tillträdande presidenten och hans administration.

Vad resultatet i årets presidentval beträffar, så bidrar frånvaron i de föregående kampanjfejderna av hyfsat kompetenta kandidaters debatter och anföranden om sak- och värderingsfrågor till intrycket av ovisshet om vad segraren faktiskt kommer att driva för konkret politik i en rad frågor. Kommer presidenten till exempel som vagt utlovat försöka ordna fram fred i tidens två största konflikter och i så fall hur? Kommer han att att sätta stopp för det folkutbyte som pågår i hans land och i så fall med vilka medel?