MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka låten Guilty of Being White med det amerikanska thrashmetal-bandet Slayer, från deras coverskiva Undisputed Attitude som släpptes 1996.

Veckans låt

Klockan 20:00 varje fredag uppmärksammar Nordfront en låt för att sprida sund och intressant kultur till våra läsare. Har du förslag på musik du tror skulle passa som Veckans låt? Kontakta kulturskribenten Daniel Olofsson på daniel.olofsson@nordfront.se.

Låten spelades ursprungligen in av punkbandet Minor Threat på 80-talet och texten är skriven av deras sångare Ian MacKaye. Den handlar om fenomenet ”white guilt”, det vill säga att man på grund av att man är vit förväntas ta på sig skulden och skämmas för diverse historiska händelser som eventuellt har drabbat andra folkslag, i detta fall svarta. Det skall dock tilläggas att MacKaye är en blöt demokrat och Obama-supporter. Så här lyder sångtexten i sin helhet:

I’m sorry
For something that I didn’t do
Lynched somebody
But I don’t know who
You blame me for slavery
A hundred years before I was born
Guilty of being white
I’m sorry
For something that I didn’t do
Lynched somebody
But I don’t know who
You blame me for slavery
A hundred years before I was born
Guilty of being white
I’m a convict (Guilty!)
Of a racist crime (Guilty!)
I’ve only served (Guilty!)
Nineteen years of my time
I’m sorry
For something that I didn’t do
Lynched somebody
But I don’t know who
You blame me for slavery
A hundred years before I was born
Guilty of being white

När Slayer spelade in sin version hade de länge blivit anklagade för att vara allt från ”nynazister” till satanister och för att driva med lättkränkta kritiker ändrades textraden ”guilty of being white” i slutet av låten till ”guilty of being RIGHT”. Detta uppskattades inte av Ian MacKaye som kände sig kränkt och i princip tog avstånd från sin egen låt. ”That is so offensive to me” skall han ha sagt, och det var ju inte speciellt ”punk” kan man tycka.

Det här var som sagt inte första gången Slayer skapat kontroverser. Bandet bildades 1981 i Kalifornien av gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King. Året därpå anslöt sångaren och basisten Tom Araya, samt trummisen Dave Lombardo. Bandets örn-logotyp gjorde många upprörda, som tyckte att den liknade det Nationalsocialistiska Tysklands riksvapen. I själva verket påminner den ju kanske mer om förbundsörnen.

I början spelade gruppen traditionell heavy metal och konserterna bestod till stor del av covers på låtar av Iron Maiden och Judas Priest. Scenshowen innehöll en uppsjö av ”sataniska” symboler och uttryck som pentagram och uppochnervända kors, vilket ledde till rykten om att bandmedlemmarna var djävulsdyrkare. Ett genomgående tema på deras två första album, Show no Mercy (1983) och Hell Awaits (1985) är djävulen, helvetet och svart magi.

Ett (((djävla liv))) blev det dock först när tredje skivan Reign in Blood släpptes. Inledande spåret Angel of Death baseras på skräckhistorierna om Josef Mengele och mytologin kring den så kallade förintelsen. Låten är alltså inte ”verklighetsbaserad”, som vissa tror. Det kan ju även anses ironiskt att kritiken mot låten i mångt och mycket kom från grupperingar som själva bidragit till mytologiseringen och hittat på historierna från första början.

Att bandets medlemmar skulle vara ”nazistiska och fascistiska djävulsdyrkare” är en vanlig missuppfattning enligt Kerry King, som i en intervju med Fredrik Strage från 2015 säger att han är ateist, inte satanist, och som underhållare är allt han gör fiktion. Sångaren Tom Araya är för övrigt troende katolik.

Den här artikeln kanske ger sken av att Slayer är något sorts NS-band, men så är tyvärr icke fallet. Fast i dagens extrema PK-klimat framstår ju till och med Minor Threats version av Guilty of being white som ett Major Threat mot både ”freedom” och ”democracy”.

  • Publicerad:
    2018-11-30 20:00