MUSIK. Nordfront bjuder denna vecka upp till ”en sista tango vid ruinens brant” med Gnarps bästa band, The Kristet Utseende. Låten är hämtad från gruppens sista(?) skiva, det verklighetsbaserade mästerverket Pervogenesis från 2003.

”Skuld av papper, skapad ur intet!”

Vad är det som gör det perfekta albumet? I dagens digitala värld av oändliga kombinationer och playlists kan denna fråga te sig obsolet, men för oss som fortfarande tror på fysiska format och teorin om att helheten kan vara större än summan av delarna är detta av yttersta vikt.

Men vad menas egentligen med ett perfekt album? För att ett album ska bli mer än bara ett dussin låtar som råkat hamna på samma ställe bör följande kriterier uppfyllas: För det första måste musiken på skivan hålla genomgående hög och jämn kvalitet, ja ni hörde rätt: SKIVAN, det fasta objekt som existerar ”på riktigt” här i den materiella världen där vi för tillfället befinner oss.

För det andra bör man ha tillämpat någon form av sequencing, det vill säga den logiska följd som låtarna arrangerats i för att skapa en röd tråd eller en ”berättelse” med början, mitten och slut. Eller för all del, ett cykliskt förlopp som börjar om när det tar slut.

För det tredje vill man ju helst att albumet har ett underliggande tema, även i de fall där det inte rör sig om ett renodlat ”konceptalbum”. The Kristet Utseendes musik var från början en del av en fin gammal svensk tradition, nämligen den så kallade könsrocken. Denna speciella musikgenre skapades av provokatören, nazistsympatisören, mytomanen och missförstådda geniet Jonny Bode och har senare gett oss stora namn som Onkel Kånkel.

Genren går kortfattat ut på att få lyssnaren att skratta åt sådant som man inte får skratta åt, till exempel sexuella avvikelser, drogmissbruk, olika former av handikapp eller ”nazism”. Vad The Kristet Utseende gjorde var dels att klä könsrocken i en kristen skrud men även höja nivån musikaliskt med influenser av bland andra Slayer och Glenn Danzigs gamla band The Misfits.

För den oinsatte kan ju det här framstå som väldigt dekadent och inte alls speciellt kristet men jag tror att man ska skilja på att framställa något som är fördärvat och att framställa något som fördärvar, den tyske filosofen Friedrich Nietzsche ansåg ju till exempel att kristendomen var den mest dekadenta religionen av alla.

Det första album med The Kristet Utseende som jag lyssnade igenom i sin helhet var Sieg Hallelujah, comebackskivan som släpptes som en bomb 2006 efter en längre tids uppehåll. En suverän platta, ett mindre mästerverk faktiskt. Bandet bestod vid denna tidpunkt av Pastor Fahlberg, Diablo Groggmeister Wiklund (världens bästa artistnamn), Dr. Bergström, The slayer Lansink och Grudge Barthold.

Textmässigt hade man inte avvikit mycket från originalreceptet som kan sägas bestå av lika delar sjuk humor och religiös mysticism. Däremot är både produktionen och framförandet på Sieg Hallelujah mer ambitiöst jämfört med gruppens tidigare släpp. Även låtordningen och omslaget känns mer genomtänkt. Ett gedignare hantverk helt enkelt. Detta var emellertid bara uppvärmningen inför vad som komma skulle. Det perfekta albumet. Opuset. Eposet. Den heliga Graalen: PERVOGENESIS.

Det som skiljer denna skiva från bandets övriga alster, på samma sätt som King Diamonds The Eye (1990) sticker ut bland hans konceptalbum, är att den är verklighetsbaserad. Detta ger ett stråk av blodigt allvar som samtidigt gör humorn mer humoristisk. ”Its funny cause its true” är ett uttryck som känns nära till hands. De tidiga låttexterna präglades av författarens sjuka fantasi men när Pervogenesis kom till jorden hade verkligheten så att säga hunnit ikapp och den sjuka ”clown-värld” som vi lever i nu är svår att överträffa, hur sjuk fantasi man än har. Eller som ”konspirationsteoretikern” David Icke uttryckte det en gång; ”We are in a country and in a world that is being run by unbelievably sick people. The chasm between what we’re told is going on, and what is really going on, is absolutely enormous.”

En annan skillnad är att det ”kristna” fått mindre utrymme på denna skiva, istället börjar resan på hinduernas heligaste berg Arunachala och går via ambivalenta paradis bakom Bilderbergs lyckta dörrar bland blodlinjernas sociopater, Vatikanens psykopater, bankirer och oljemagnater. Färden fortsätter genom hämndens eld och piraternas bukt, ja det bär till och med av ut i rymden innan man når nirvana med de bevingade orden ”Ser du eldarna min vän? Hör du Gudarna igen?”, och därmed är det fulländat. ”Så som i ovan”.

En lustig låt som är värd att nämna är La grande bouffe. Titeln är en referens till filmen Brakfesten som handlar om en grupp människor som bestämt sig för att äta ihjäl sig, samplingen i början av låten är dock tagen från en annan smaklös middagsscen, från Pier Paolo Pasolinis film, Salo/Sodoms 120 dagar. När jag hörde låten första gången kom jag av någon anledning att tänka på de ökända bilderna från den makabra balen på ett av familjen Rothchilds slott, även fast låten kanske inte handlar om det. Däremot nämns faktiskt Rothchild på skivans tredje spår, tillsammans med (JP) Morgan och Bilderberg.

La grande bouffe är en av få låtar från Pervogenesis som framfördes live på de följande turnéerna, vilket är synd då jag gärna hade hört hela albumet framfört i sin hel(ig)het. Med symfoniorkester typ. Sedan jag så att säga blev frälst har jag haft nöjet att se bandet live vid tre olika tillfällen (två gånger i Umeå, samt på Metallsvenskan) och alltid till största belåtenhet. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att förutom ett (på flera sätt jämförbart) band från Norge, Turbonegro, var nog TKU helt enkelt världens bästa liveband.

Tyvärr missade jag avskedskonserten som ägde rum på Gefle Metal-festivalen förra året, men en anonym festivalbesökare jag intervjuat gav följande recension:

”…vet inte vad jag ska säga utan att låta religiös! Det är ett band som får med sig publiken som inget annat band jag sett. Det är ett lekfullt allvar i deras låtar som ingen kan motstå att tralla med i. Den sista spelningen var mer av en ceremoni än en konsert faktiskt, så det var lite extra andaktsfullt och Pastorn rörde nog vid allas hjärtan den kvällen, det kändes som att han stod vid var och en i publiken och sjöng med. Tror inte jag kommer få uppleva en sådan spelning igen men får ta det på deras ”reunion-tour” om tio år (skratt)”.

Oavsett om man lyssnat på The Kristet Utseende live eller på skiva har det alltid rört sig om en mer eller mindre religiös upplevelse, en slags ohämmad glädje och energi som ironiskt nog ofta lyser med sin frånvaro i många religioner, inte minst kristendomen. Pervogenesis är för övrigt den enda LP-skiva jag bokstavligt talat nött ut i vuxen ålder, eller ”älskat till döds”, för att parafrasera Alice Cooper. Som tur är släpptes en specialversion lagom till internationella ”recordstore day” härom året, på guldfärgad vinyl. Den ligger snart på posten…

• Publicerad:
  2019-07-19 20:00

Kategoriserat som:
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Veckans låt