INSÄNDARE Vera Oredsson kommenterar det svenska kungahusets förbindelser med Tredje riket och frågar sig varför media börjat intressera sig för detta nu.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

TV har satt i gång en serie mot konungen. Särskilt hans föräldrar som visas på fotografier tillsammans med Adolf Hitler för att insinuera deras ”nazistsympatier.” Nu var det så: Tysklands nationalsocialistiska regim hade som alla andra civiliserade länder diplomatiska förbindelser.

Som överlevande kan jag garantera att vi INTE levde under en fasansfull diktatur utan i ett land med sociala ambitioner i folkgemenskapens tecken, vilket DÅ uppfattades också av omvärlden i gemen innan de s.k. segermakterna skapade en annan bild genom en fantasifull hetsindoktrinering som accelererar ännu 80 år efter andra världskriget. Det blandas bilder från kriget och kampåren före 1933 i hetsande syfte för att ge en skev bild – det är vi vana vid, men att skandalisera vanlig diplomati med republikfriande falska förespeglingar har förut bara förekommit i kommunisternas propaganda och avundsjukhetsideologi.

Som ung nyinflyttad till Sverige medger jag ärligt att jag tjusades av skildringar över de fem vackra, blonda kungabarnen på Haga. Kanske en motsats med tröst mot all hetspropaganda med hängningar av våra avhållna ledare i Tyskland som f. ö. grasserade i pressen. Som nationalsocialist var och är jag varken rojalist eller republikan. Men en sak upptäckte jag när kungens far omkom i en ”flygplansolycka” – att kommunismen, eller vänstern som de kallas i dag, är behäftade med en fullkomlig avsaknad av normal empati. Deras press hånade änkan prinsessan Sibylla med att i hennes besuttna situation var det inte tal om att visa några som helst sympatier. Med enkla ord: Rika människor behöver inte sörja. Materialismen och klasshatet genomsyrar hela vänsterns själ.

I dag är jag ärligen förtörnad över konungahusets undergivenhet mot de nedrivande krafterna som leder Sverige med sin rasblandningspropaganda och moralförfallet till ett utplånande av vårt folk och även kungahusets egna existens. Är det värt allt apanage att utan protester finna sig i alla förolämpningar och låtsas gilla dem? Ta bit för bit från uråldriga seder, skuffa svenska flaggans dag från Stockholms stadion med militärparader till ett invandrarjippo på Skansen osv. För låtsas hoppas man ju att de gör, vilket är illa nog! Att medvetet gå till schavotten till de vänsterinfluerande republikanernas nöje är det deras framtid ”med Sverige i tiden”? Vad skall vi då med en sådan monark till?

Det finns ändå pärlor i deras lite senare historia: Prinsessan Birgittas protest genom att inte närvara på Nobelfesten när Winston Churchill fick litteraturpriset. När Prinsessan Sibylla som tyskfödd blev oförskämt behandlad av belgiska kungahuset och de avbröt hela besöket med den svenska delegationen och åkte tillbaka till Sverige med motiveringen om plötsligt påkommen influensa.

Är det kanske medias syfte att locka de svenskar som fortfarande är rojalistsympatisörer i en fälla? Vill man påskynda Sveriges förfall genom den från medias håll så populära skrämselpropagandan med beskyllningar om ”nazism”?

DÅ skall vi tala om för er, att vi önskar av hela vårt hjärta att konungens föräldrar verkligen var sympatiserande nationalsocialister, om så inte var fallet, betrakta då förbindelserna med Tyskland som en helt vanlig diplomatisk historia!

– Vera Oredsson