MUSIK • Denna vecka presenterar Nordfront folk metal om irländsk misär, från Irland.

Denna veckas låt behandlar den stora irländska svälten som är känd på engelska som ”potato famine”. Svälten orsakades av en sjukdom som påverkade potatisen och nästintill raderade skörden under flera års tid. Situationen förvärrades ytterligare av den engelska regeringens inkompetens – eller ovilja – att lösa problemen för det ur engelsmännens perspektiv problematiska folket. Upp till en miljon irländare uppskattas ha svultit ihjäl under svälten mellan 1845-1952. En textrad i sången menar att man på den gröna ön fortfarande kan höra knarret från likvagnens hjul om man är tillräckligt stilla.

Bandet Primordial härstammar från staden Skerries på den irländska östkusten. Bandet har genom åren utforskat och inkorporerat en rad olika stilar i sin musik. Främst bör de kanske kategoriseras som ett folk metal band med irländska influenser även om de också har tidigare album som drar sig mer åt black metal hållet.

”Coffin Ships” var ett namn man gav till de skepp som man transporterade de irländska svältande människor som flydde över Atlanten i hopp om ett bättre liv i Nordamerika. På skeppen fanns det ont om mat och vatten och sjukdomar bröt ofta, om inte nästan alltid ut bland passagerarna på skeppen.

Det var vanligt att en femtedel av passagerarna avled innan de kom fram men det finns även fall där hälften av passagerarna strök med. De som dog fick sin grav i havet.

Our young hearts are born with grief
And we have paid the penalty of truth
A season, of our stolen youth
Shall teach old hearts to break

It feels like I've been here before
Here, where the animals lay down to die
So we stand, alone on a distant store
Our broken spirits in rags and tatters

Our broken spirits and rags in tatters

With knot and muscle and heart and brain
They are lost to Ireland, they are lost in vain
So you pause, and you can, almost hear
The sounds, they echo down through the ages

The creak, of the burial cart
Hear the humiliation and sorrow
Mouth fixed with indignation
So one is driven to enslave?

Oh god that friends should be so dear
And human flesh so cheap

Our young hearts are born with such grief
And we have paid the penalty of truth
The season, of our stolen youth
Shall teach old hearts to break

It feels like I've been here before
Here, where the animals lay down to die
So we stood, alone on a distant shore
Broken spirits, in rags and tatters

Our broken spirits and rags in tatters