HISTORIA • August skriver i denna insändare om judarnas historia i Sverige.

Ordet ”schackra” – hämtat från västjiddisch  שׂאַכערן  (sakhern, ”bedriva handel”), ur hebreiska שׂכר (sakhar) och synonym med den judiska gruppens levnadssätt genom historien – har för europeiska öron en djupt negativ klang: att göra mindre bedrägliga affärer. Ett ord med två olika betydelser beroende på perspektiv. På samma sätt är det med historieberättande. Mycket om judarnas historia har redan berättats, men allt handlar som bekant om hur en saga berättas. Historien om judarnas öden och äventyr, inte minst den som skrivits efter 1945, följer ofta en dramaturgi med på förhand bestämda roller där judarna gång på annan råkar ut för de inskränkta europeiska folkens irrationella hat och avund. Alla försök till problematisering är tecken på att man själv är en del av problemet. Jag vill med den här artikeln försöka bidra med en sammanhängande historia om judarnas historia i Sverige från början till slut, berättad utan klichéer om gott och ont. Det mesta i artikeln är hämtat ur den filosemitiska historikern Eskil Oláns bok ”Judarna på svensk mark” från 1924, övriga källor hittas i slutet på artikeln.

Början på historien

Nederländska judar antas ha anlänt till Sverige vid Göteborgs grundläggande under tidigt 1600-tal som pengalånare och köpmän. Tidiga källor om judars vistelse i Sverige är osäkra, möjligen besökte de Sverige som handelsmän under Hansan och krönikören Peder Swart, samtidig med Gustav Vasa, berättar att kungen hade en judisk bankir som finansiär samt ytterligare en ”jude” som livmedikus.

När drottning Kristina på 1650-talet hade abdikerat och konverterat till katolicismen kom hon i ekonomisk knipa och anlitade den portugisisk-judiska bankiren och filantropen Don Manuel Texeira som sin personliga skattmästare och rådgivare. Texeira höll den f.d. drottningen ekonomiskt flytande med en ”månadspeng” samt såg till att betala hennes skulder i utbyte mot den officiella titeln ”Kunglig resident” samt fulla rättigheter till de inkomster Kristina hade i Norrköpings stad och slott, Gotland, Öland och Ösel samt Poel och Neukloster i Mecklenburg, liksom Wolgast och taffelgodsen i Pommern. Något om den svenska f.d. drottningens tankar om sin välgörare lyser igenom i ett brev hon skrev till Greve Wassenau:

Taxeira har skrivit dig ett brev så klokt att inte ens kung Salomon skulle kunna förbättra det. Jag kan bara tillägga att du måste göra allt han ber dig om, och försök ingenting som går emot hans mening… Var försiktig att inte göra något utan hans tillåtelse.

Ett annat tidigt exempel är från 1667 då Karl XI:s förmyndarregering sände ut en jude som chef för en diplomatisk expedition till Nordafrika för att lösa ut svenska sjömän som satt tillfångatagna hos kapare från Barbareskstaterna samt för att utverka en överenskommelse om fri lejd för svenska handelsskepp på Medelhavet.

Så visst förekommer enstaka judar tidigt i historien om vårt land, men de var något som bara ett fåtal ur eliten hade kunskaper om. Men med den Westfaliska freden 1648 hade Sveriges gränser utökats med provinserna runt Östersjön och en inströmning av en annan typ av judar (samt zigenare) till Sverige väckte myndigheternas oro.

Rikskansler Axel Oxenstierna erkände att judarna bidrog till en viss ekonomisk fördel men avvisade idén om judisk invandring till Göteborg, vilket är intressant eftersom staten i övrigt var ivrig att värva utlänningar till Sverige för att bygga slott, bedriva handel, till gruvindustrin och att bruka jorden.

Det bestämdes att om judar anlände till svenska hamnar tilläts de endast stanna i 14 dagar. Vid dåligt väder sattes judarna i karantän; var en jude sjuk skulle han behandlas så att han kunde ge sig av innan tidsfristen. Om flera skepp skadats i en storm och samtidigt anlöpte svensk hamn så skulle det med judar ombord repareras först så att det kunde avsegla inom tidsfristen. Om syftet med denna karantän var religiös, ekonomisk eller annan kan diskuteras, men anmärkningsvärd är den i alla fall.

Mot slutet av 1600-talet hände det att judiska affärsmän som befann sig i Sverige – i försök att komma runt myndigheternas hinder – gruppvis konverterade till kristendomen. Dessa s.k. ”judedop” där de tog försvenskade namn och, åtminstone på pappret övergick till den lutherska läran, var spektakel som bevittnades av till och med kungafamiljen.

Under reconquistan 150 år tidigare, d.v.s. den iberiska halvöns återerövring från muslimsk (och judisk) ockupation, hade många judar konverterat till katolicismen för att slippa fördrivning eller värre, men i lönndom fortsatt praktisera judendomen, s.k. kryptojudar. Även om de i Sverige boende judarnas omvändelse till kristendomen gav dem vissa medborgerliga friheter var det nog en del som tvivlade på konvertiternas uppriktighet, vilket vi kommer tillbaka till med historien om Adolf Ludvig Levin.

Karl XII hade under sina krig och tid i exil dragit på sig själv och staten skulder och hans ”orientaliska” fordringsägare; armenier, turkar och judar följde år 1715 med kungen hem till Sverige. Eftersom han ansåg att deras krav var baserade på ocker bad han dem tillsvidare slå sig ner i Karlskrona och Karlshamn för att vänta. Och vänta fick de. Det skulle dröja upp till tio (!) år innan ”orientalerna” fick sina utlånade pengar med ränta åter, men under tiden hade där uppstått en liten judisk koloni.

I och med det ökande inflödet av människor ”som med lögn samt tjufweri tillfoga menige man stort beswär och olägenhet…(med) Barometrar, åtskillige Glas, Thée och slike mindre nödige waror inkomna samt redbare penningar med sig bortföra” började myndigheterna fundera på vad man kunde göra åtden oro som de kringflackande folken spred i landet. I en förordning från 1723 kungjordes direktivet att ”judar, landstrykare, trådragare och häcktmakare, tattare och zigenare” skulle gripas, piskas, sättas i tvångsarbete, bötfällas, eller om inget av det hjälpte – förvisas ur landet. Liknande förordningar kom med jämna mellanrum eftersom de snart tappade kraft och bara strikt upprätthölls en kortare tid. Den moderna nidbilden av hur myndigheterna förföljde och nästan drev en utrotningskampanj mot judar, tattare och zigenare är våldsamt överdriven – snarare är det de svenska myndigheters naivitet, rättsmedvetande och goda människosyn som slår en när man läser om det.

De portugisiska judarna

Vid mitten av 1700-talet hade rykten om de portugisiska judarnas fabelaktiga rikedom nått Sveriges näringsliv. 1748 började handelsfirman Arfwedson lobba hos kungen att Sverige borde locka till sig de i Amsterdam bosatta portugisiska judarna för att öka mängden värdefulla metaller i ekonomin enligt logiken i den då rådande ekonomiska idén ”Merkantilismen”. Förenklat ville man maximera mängden värdefulla metaller i landet – mer export och mindre import. Firman Arfwedson var en av de främsta på sin tid, s.k. storborgare som drev torsk, sill, säl och valfiske samt omfattande handel i utlandet bl.a. i Västindien. De hade nu även planer på att ta över Ostindiska kompaniets handelsmonopol och ville använda de judiska familjernas ofantliga rikedomar i guld och silver som lockbete och på så sätt vinna över myndigheterna på sina affärsplaner.

Eftersom judarna hade ett så dåligt rykte samt att både borgerskapet och adeln varnade för konsekvenserna vid judarnas inblandning i det svenska affärslivet, försökte firman Arfwedson förekomma problemet genom att istället kalla judarna ”portugisiska ebréer” vid dess kontakter med myndigheterna. Firman började även göra planer på en judisk koloni i Göteborg åt ”ebréerna” med synagoga och allt och saken växte till en politisk strid.

Den kommission som skulle avgöra frågan anmärkte visserligen överraskat efter ett möte med ”ebréerna” att de gjorde ett fördelaktigt intryck och inte ens såg ut som judar, men till slut föll saken till firman Arfwedson och judarnas nackdel. ”Ebréerna” kunde inte presentera några bevis på sin påstådda rikedom och firman Arfwedson fick inte de handelsrättigheter som de hade hoppats på. Frågan om judarnas bosättning i landet skulle dröja ännu 30 år innan den prövades igen.

Marstrand

1775 gav Gustav III invånarna på Marstrand i Bohuslän privilegier för att få starta en Porto Francohamn, d.v.s. en frihamn där staten hoppades kunna dra ekonomisk vinning på ett inflöde av lyxvaror samt skatter och tullavgifter från det närliggande Göteborg. Marstrand skulle vara självstyrande och frihamnen bara lyda under de internationella lagar om handel som gällde till sjöss. Marstrand skulle bli ett slags nav i tidens internationella handel vilket skulle ge ett uppsving åt både statskassan och Sveriges näringsliv.

Marstrand.

För judarna, som i princip uteslutande levde av handel, kom Porto Francohamnen med kungens frikostiga privilegier som en gåva skänkt från ovan. De skulle fritt för första gången tillåtas röra sig på svenskt område utan hinder av vanliga lagar eller religionsförbud samt med skattefrihet och automatiskt svenskt medborgarskap för den som förvärvade en fastighet på platsen. Dit lockades inte bara judiska köpmän från utlandet utan även judar som var jagade inom Sveriges gränser för obetalda skulder. I frihamnsprivilegiets 9:e paragraf lovades att ingen lämnades ut från Marstrand, varken svensk eller utlänning – kanske för att locka dit arbetskraft.

I och med att Marstrands rykte spreds över Europa drog frihamnen till sig allt fler judar som tack vare de speciella privilegierna nu avancerade i frihamnens ekonomiska och sociala hierarki. Redan 1780 kunde tidningen Stockholms-Posten glatt utropa att: ”det tyckes som denna nation (judarna, min anm.) där finner sig bättre än på något annat ställe här i riket”.

Under amerikanska frihetskrigets handelsblockad blev frihamnen på Marstrand ett lämpligt ställe för amerikanska handelsskepp jagade av brittiska flottan att avhända sina laster av tobak, kaffe, kakao, indigo och kemikalier som Marstrands judiska köpmän sedan kunde sälja vidare. Spekulanter från den växande judiska befolkningen på Marstrand fick även tillstånd att resa till Ostindiska Companiets auktioner i Göteborg.

Kolonin på Marstrand växte till över 1500 personer, varav ungefär hälften av dem var utlänningar. Men istället för en tillgång för staten utvecklades Marstrand till ett tjuvnäste och ett centrum för lurendrejerier. En tysk diplomat beskrev Marstrand som ”Ett rövarnäste … en hisklig ö befolkad av avskum som sammanförts av sina förbrytelser. ” Statens tullinkomster hade uteblivit pga. smuggling och de stora pengarna hade hamnat i privata fickor, så när frihamnen avvecklades 1794 flyttade den judiska kolonin vidare till Göteborg och deras synagoga inhystes där i frimurarlogens ”bakficka”.

Den samlade judiska kolonin på Marstrand uppgick vid slutet ungefär 100 personer och därifrån härstammar flera gamla svenskjudiska familjer som Henriques, Magnus, Warburg, Josephson, Delblanco, Davidson, Abraham, Cohn Meyer, Fränkel, Fürst, Hertz, Joseph, Marcus, Nathan, Salomon, Wulff, von Reis.

Nu noterar vi judarnas lek med identiteter där de hittade på nya namn som antingen skulle ge dem fördelar eller dölja deras ursprung, exempelvis kunde de lägga ”von” till sitt efternamn eller anta djurnamn som Lamm, Wulff, Hirsch. Även namn efter härkomst var vanliga som Hamburger, Frankfurter, Berlin osv. Populärt bland de judiska invandrarna var att ge sina barn förnamn ur den svenska kungafamiljen medan gammaltestamentliga efternamn byttes till försvenskade varianter.

Ett folk i exil

Hur undviker ett folk i exil under flera tusen år assimilation, d.v.s. raslig uppblandning med värdfolken? Judarna gjorde det genom att isolera sig. De bosatte sig i getton där deras tillvaro reglerades av Talmud, vilken kan förstås som en överlevnadsguide för judenheten i exil – ett ”plank” eller en ”palissad” runt den judiska lagen. ”Planket” hindrar ovälkomna gäster in, men minst lika viktigt hindrar den de utvalda att smita ut så det utvalda folket kan bevaras intakt i förskingringen.

För att tolereras var judarna beroende av nära kontakter med eliten på de platser de bodde. Det krävde pengar men framför allt att de gjorde sig oumbärliga för de med maktambitioner. Judarna gjorde det inte bara genom att låna ut pengar utan man bistod t.ex. med att driva in skulder, skatter, tull och liknande lukrativa men känsliga åtaganden.

Den här symbiotiska relationen utvecklades under många hundra år och judarna gjorde sig till en omistlig mellanhand åt europeiska furstar. Samtidigt växte missnöjet hos dem som utsattes för judarnas kreativa affärsmetoder – ibland fördrevs judarna från en plats till en annan – en och annan kunde till och med slås ihjäl – men som kollektiv överlevnadsstrategi för ett folk utspritt över en hel kontinent gav detta ändå ett skydd åt judarna som grupp och det ”utvalda” folket kunde förbli ett folk, skilda från resten.

Gustav III:s judereglemente och Judeemancipationen

I Västeuropa blomstrade under upplysningstiden vetenskap och kultur och emancipationens idéer börjar sprida sig. Europiska furstar hade på sina håll börjat ge judarna vissa friheter, men judarna i Sverige var fortfarande fåtaliga – det svenska kungahuset och adelns kontakter var i huvudsak med ett fåtal rika och till kristendomen konverterade judar.

Bl.a. berättas om en förmögen man, von R i Göteborg, som bad möbelhandlaren Adolf Ludvig Levin (ursprungligen Moses Marcus Levi) i Stockholm att ordna honom en landshövdingstitel. Levin handlade inte bara i möbler utan han var även s.k. ”hovjude” och förmedlade genom sina goda kontakter med kungahuset även titlar mot penninglån. Levin ordnade det genom att von R lånade kungafamiljen 10 000 riksdaler. Von R fick sin titel och som tack skänkte han drottningen den s.k. ”morianen” Gustav Badin.

Den från Danmark invandrade och i Sverige till kristendomen konverterade affärsjuden Levin blev central för judarna i Sverige genom att han med sitt inflytande i de högsta kretsarna i Stockholm verkade för att påverka opinionen för en förmånligare behandling av judarna samt för judeemancipationen. Levins son skulle sedan komma att bli president i Svea Hovrätt och många av hans ättlingar skulle gå långt i samhället som ämbetsmän, författare, läkare och officerare. Oavsett om Levins konvertering till kristendomen var äkta och hans långvariga engagemang för sin egen etniska grupp bara var en slump är ändå detta tidiga exempel på den judiska leken med identiteter (”hello fellow whites”) rätt intressant.

Judereglementet.

Efter fortsatta lättnader i judarnas restriktioner kom så under Gustav III 1782 det stora ”judereglementet” som reglerade judarnas status i Sverige. Bl.a. bestämdes det att judarna hade rätt att vistas i Stockholm, Norrköping och Göteborg där de hade viss religionsfrihet, tilläts bedriva handel men inte konkurrera med borgerskapets skråväsen. Förbud mot ocker, kringresande försäljning, myntförfalskning, ädelmetallsförädling (s.k. ”skedning”), samt begränsningar i rätten till spritförsäljning och fastighetsspekulation reglerades bland många andra saker.

Judereglementet var ett modernt sätt att försöka både tolerera judarna samt motverka de problem och konflikter mellan judar och européer som existerade på kontinenten. Det kan på goda grunder misstänkas att borgarna var livrädda för judarnas etniska affärsmonopol och kreativa affärsmetoder, vars rykte säkert hade nått dem.

Vad eliten i Sverige istället önskade var en slags kvalificerad arbetskraftsinvandring där de hoppades dra nytta av judarnas påstådda rikedom, kontaktnät för affärer utomlands samt produktion av lyxartiklar – fördelarna utan nackdelarna – man hoppades kunna både äta kakan och ha den kvar.

Aron Isak var en från Pommern invandrad jude som kom att spela en stor roll för judarnas sak i Sverige. Genom kontakter med hovet och adeln försåg han dem med lyxartiklar, han förmedlade fastigheter i stor skala åt staten, ordnade med penninglån, handlade med ädelmetaller åt statens myntverk, greps misstänkt för svindlerier men frigavs samt anlade Stockholms judiska församling.

Huvudstaden med dess affärsmöjligheter var judarnas mål och Isaks ”otroliga förmåga att kunna vinna de högre ämbetsmännen för sina syften” tillät honom stå som garant för mindre bemedlade judars invandring och försörjning vilka annars behövde ett fribrev samt ett par tusen riksdaler för att tillåtas invandra. Aron Isak blev spindeln i nätet och ett slags överhuvud för den snabbt växande judepopulationen i huvudstaden.

Judarnas antal och inflytande i Sverige växer

Utöver den nu ökande invandringen förökade sig judarna betydligt snabbare än svenskarna. Det var inte ovanligt att judinnor gifte sig vid 12 års ålder och vid 18 år redan hade tre barn. Vid judereglementets antagande 1782 uppskattades 150 judar befinna sig i Sverige. 50 år senare hade den judiska diasporan ökats till 900, varav de flesta i Stockholm.

Den filosemitiska författaren Bertil Olán skriver om judarna i Stockholm: ”med sin skarpa blick förstodo dessa främlingar att begangna de politiska konjunkturerna och att vinna de högre kretsarna för sina syften”. Som bevis för detta kan noteras de många hovtitlarna judarna förlänades; ett tiotal ur en population på ca 250 individer; hovzinkare, hovsångare, hovleverantör, hovgravör och hovjuvelerare men även fantasifulla titlar gavs judar som tack för penninglån och liknande tjänster. Uttrycket ”hovjude” var vanligt på den tiden. Inte bara hovet, utan adelsklassen använde också judarnas tjänster som kunde förse dem med deras lyxbehov i form av juveler, fastigheter, affärskontakter och penninglån (varvid bruket av växel och skuldbrev växte, en slags tidiga checkar). Judarna med sina välfyllda skattkistor fungerade även som en slags pantbank för överklassen.

Sveriges judar började nu etablerat sig som ett litet men inflytelserikt folk i folket som hade vuxit fram i en slags symbios med eliten. Eftersom judarna faktiskt hade varit en viss tillgång för kungahus, en del adelsmän och storborgare – samt att t.ex. Gustav Vasas varning om utländskt inflytande, att svenska kungar måste verka för oberoende och självförsörjande, kommit på skam – påbörjades en uppluckring av judereglementet

Revolutionernas århundrade

Efter revolutionen i Frankrike kallade Napoleon 1806 till sig över 100 representativa judeledare från Frankrikes maktsfär till en Sanhedrin – ett juderåd. Han ville veta om judarna skulle fortsätta med schackrandet och växelmakeriet och leva sina parallella liv, eller bli fransmän med fransk moral – vilket de lovade. Men med tanke på att judenheten vid tiden styrdes från östra Europa där 3/4 av världens judar bodde – långt utanför Napoleons maktsfär – så kunde de lova nästan vad som helst. I judeterritoriet i öst var Torah och Talmud den enda auktoriteten judarna erkände och det skulle visa sig när östjudar med helt andra idéer i och med judeemancipationens affärsmöjligheter nu började röra sig väster ut.

I Sverige blev judeemancipationen försenad eftersom vi hamnade i krig med Frankrike, men när uppluckringen av judereglementet fortsatte tog borgerskapet strid mot judarnas ”handelsrörelse och den judiska nationen i riket.”

Borgerskapet menade att det kapital judarna lovat tillföra näringslivet hade varit en bluff och att de istället fortsatt med sitt schackrande. De motionerade om att upphäva Gustav III:s judereglemente samt krävde stopp av judisk invandring, att staten skulle utreda judarnas affärer, konfiskera deras fastigheter, utvisa passlösa judar m.m.

Det växte fram en flora åsikter som publicerades av både judarnas vänner och motståndare och tonen var hätsk i båda läger. Riksdagens särskilda utskott som behandlade motionen höll med den i flera fall men menade att den stred mot rörelsefriheten och ville istället utöka judarnas rättigheter. Borgerskapet fick stöd av bönderna och prästerskapet, medan riddarhuset (vars medlemmar hade lagt sig till med ovanan att låna pengar ur judarnas skattkistor) ställde sig på judarnas sida. Kungen avgjorde till sist frågan med att det gamla judereglementet skulle fortsätta gälla tills vidare.

Men lättnader i judereglementet fortsatte småningom och det gjorde även striderna i riksdagen. Borgarnas främsta invändning var att lättnaderna i judereglementet var att judarnas etniska monopol skulle konkurrera med deras skråväsende, judarna å sin sida ansåg att borgarnas skråväsen stod i vägen för deras affärer. 1838 kom så Carl XIV Johan med ett nytt judereglemente som i princip gav judarna fulla friheter att konkurrera med borgerskapet. Kungen – en fransk f.d. general – beskylldes då själv för att vara jude och den allmänna opinionen vände sig mot både kung och judarna.

I Stockholm stenade massor av uppretade småborgare vid ett par tillfällen synagogan, statssekreterarens samt inflytelserika judars hus, vilket följdes av kravaller och stenkastning mot statsvakten varvid många skadades. Upploppen ledde till att judevännerna ytterligare en gång fick backa med sina emancipationsförslag. Men tidens politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar var så överväldigande att motståndet mot judarnas emancipation successivt mattades av och lättnader i judereglementet kunde införas 1848, 50, 53, 60, 62,63, 68.

Upplysningen hade satt igång en radikal omvälvning av samhället. Emancipationen, människans frigörelse från historiska strukturella förtryck handlade om principer som den judiska lagen förbjöd och judenheten insåg risken i att kraften i emancipationen skulle slita även den judiska gruppen i bitar.

Eftersom judarna av erfarenhet hade lärt sig att makt gav dem agens att hålla sitt folk intakt drog de slutsatsen att den snabbaste vägen till att riva de barriärer mellan dem och makten – adelns privilegier och borgerskapets skråväsen – låg i att ansluta sig till ropen på frigörelse. Plötsligt befann sig judar överallt i revolutionsrörelserna, i ledarskikten och på barrikaderna och många européer frågade sig: varför stödjer judarna vår ”frigörelse” men bygger barriärerna mellan dem och oss högre, och samtidigt fortsätter anklaga oss för diskriminering?

Den oproportionerligt stora judiska inblandningen i revolutionära rörelser och hemliga sällskap samt det allt påtagligare öppna judiska inflytandet i samhället, ledde till att en ny slags kritik mot judarna, som inte bara vilade på religiösa grunder började få allmän spridning – den s.k. anti-semitismen. T.ex. varnade Storbritanniens konservativa premiärminister Benjamin Disraeli (själv född jude, konverterad till kristendom) vid flera tillfällen i sin karriär för en världskonspiration där hemliga nätverk ledda av judar ”binder ihop Europa, som världen täcks av järnvägsnät”. Vid samma tid som kritiken mot judisk makt började få fäste, började även invektiv som antisemit, galen, intolerant, samt vanan att nagelfara individers privata moral och affärer bli vanliga när pressen skulle granska de kritiker och individer som behövde smutskastas.

>>> Läs mer om Benjamin Disraeli här <<<

Hemma i Sverige började judarnas intåg, trots sitt fåtal, nu märkas i näringslivet – i handeln, industrin, försäkrings och bankväsendet. Familjen Bonnier började vid den här tiden sin erövring av förlags och mediavärlden. Judarna hade vid deras fullständiga emancipation 1870 – precis som kungar och adel på 1600- och 1700-talen, och borgare och bönder på 1800-talet varnat för – utmanövrerat de som stod i deras väg och etablerat sig som en liten, men inflytelserik grupp i det svenska samhället.

I Göteborg 1863 utgjorde judarna 1% av den totala befolkningen på 40 000 men det fanns judar i stort sett alla sammanhang av ekonomisk betydelse.

Svensk-judiska entreprenörsfamiljer skapade sina egna etno-ekonomiska nätverk, de grundlade industrier, öppnade varuhus och startade bankverksamheter och skickade sina söner till europeiska metropoler för att knyta kontakter inom andra judiska ekonomiska och sociala nätverk. Giftermål skedde, om inte inom den judiska gruppen, gärna med svensk adel eller svenska högborgerliga familjer som en strategi för social mobilitet.

Det judiska bosättningsområdet i öst

När muslimerna och judarna fördrevs från Spanien 1492 flyttades judarnas Talmudcenter, kahal eller ”exilregering”, till Polen som på den tiden var känt som ”judarnas himmelrike på jorden” – 3/4 av världens judar bodde då i Östeuropa. Men när det multietniska Polsk-Litauiska imperiet på 1600-talet började vittra sönder, började judarna organisera sig i dynastier varav Chabad är den idag kanske mest kända. Under trycket från en turbulent omvärld uppstod messianska sekter vilka tidvis stöddes av uppåt halva judenheten. T.ex. vann frankisterna under en tid stort inflytande vars idéer om gränsöverskridande moral och sociala normers förstörelse genom bl.a. incest och orgier blev populära hos både judisk elit och polsk adel, varifrån de spreds vidare till övriga Europas hov och furstehus. Som kuriosa kan nämnas att den progressiva kämpen; domaren i USA:s högsta domstol, medgrundaren av Federal Reserve och president Woodrow Wilsons nära rådgivare – Louis Brandeis, kom från en till USA invandrad frankistfamilj från Böhmen.

>>> Läs Nordfronts nutida granskning av Chabad Lubavitch här <<<

Mot slutet av 1700-talet styckades Polen upp och de östra delarna med dess stora judiska befolkning tillföll Ryssland. Tsaritsa Katarina den Store hade dock inga planer på ett nytt himmelrike för de många judiska sekterna. Istället startade hon ett förryskningsprogram som syftade till att knäcka den judiska exilregeringen – Talmudcentrens grepp om judarna. De förbjöds, försvann eller gick under jorden beroende på vilka källor man läser. Judarna hänvisades att bo inom ett område inom vilket myndigheterna försökte bryta traditionella judiska levnadsmönster. De hindrades att bl.a. leva på ränta och ocker, byta namn eller göra affärer under falskt namn samt ville man motverka judarnas etniska monopol – speciellt inom spritindustrin – vilket då var ett jätteproblem. Spritförsäljning var i öst känt som ”judens sekulära sysselsättning”. T.ex hade judarna i Polen ett närmast totalt monopol på handel med säd och vodkaproduktion. 1764 arbetade 80% av Polens judar med alkoholtillverkning eller försäljning. Hundra år senare var fortfarande 85% av krogarna i judiska händer. Eftersom 3/4 av världens judar bodde i Östeuropa innebar det i praktiken att majoriteten av världens judiska arbetskraft försörjde sig på att producera och sälja sprit till en alkoholiserad polsk och rysk bondebefolkning. Många ansåg vid tiden att judarna systematiskt använde kontrollen av alkohol för att förslava icke-judar.

Det judiska bosättningsområdet.

Tsarerna försökte ända fram till revolutionen 1917 – ömsom med piska, ömsom med morot – få judarna att assimileras och ge upp schackrandet i de allt mer överbefolkade städerna och istället flytta ut på landsbygden, lära sig bruka jorden och bli en produktiv del av befolkningen. De ryska myndigheterna ville få slut på judarnas eviga roll som mellanhand vilken skapade stora konflikter med bönderna, men förgäves. Mot slutet av det judiska bosättningsområdets historia utgjorde judarna nästan 40% av befolkningen i centralorterna fast de bara var 11% av totalbefolkningen.

På grund av den explosiva judiska befolkningstillväxten tillsammans med tsarernas hatade förryskningspolitik, påbörjades vid mitten av 1800-talet en omfattande emigration av judar ut från det väldiga judiska bosättningsområdet.

Mentaliteten hos dessa fattiga östjudar verkar ha varit lite av en chock för svenska myndigheter, men även de ”försvenskade” judarna började oroa sig för att deras uppbyggda sociala kapital skulle raseras av östjudarnas allmänna sluskbeteende och dåliga rykte. T.ex. skrev länsstyrelsen i Blekinge 1872 att de invandrade östjudarna under två decennier hade karakteriserats av ”mycken råhet och okunnighet” samt klagade på att de levde av falskhandel.

Östjudarna – vid sidan av sin av myndigheterna kända kriminalitet – försörjde sig ofta som tobak-, skrot-, lumphandlare, kringresande småhandlare eller småhantverkare, men klättrade vid varje ny generation upp en pinne på samhällsstegen. Mitt i industrialismens guldålder när människomassor i hundratusental lämnade landsbygd för arbete i industriernas snabbt växande storstäder uppstod aldrig nån judisk arbetarklass – deras eviga roll som mellanhand – köpmannen, krämaren, profitören – gav sig inte heller i Sverige.

Mot slutet av 1800-talet eskalerade ”flykten” av miljontals judar från Rysslands judeterritorium till Västeuropa, Amerika och Sydafrika i vad som kan anses vara den första orkestrerade massemigrationen av ekonomiska migranter i modern tid. I västmedia planterade aktivistiskt lagda journalister ofta rent påhittade nyheter om pogromer och massmord för att få den tidens celebriteter och dignitärer att ta de judiska migranternas sida samt vända opinionen mot Ryssland och tsaren. Samtidigt såg judiska bankirer och filantroper till att ställa generösa bidrag till organisationer och nyckelpersoner som kunde öppna portarna för massorna från öst – inte helt olikt hur massmedia och det internationella kapitalet hundra år senare skulle samarbeta med koordinerade psykologiska masspåverkansoperationer vid globala migrantströmmar, för öppna gränser.

Bara till USA emigrerade mellan åren 1880-1925 nästan tre miljoner judar, till Frankrike och Storbritannien några hundra tusen. Östjudarna som migrantkollektiv var vana vid en helt annan och inte sällan en rent fientlig relation till värdbefolkningar och myndigheter och med dem följde inte bara deras etniska maffia och kreativa affärsmetoder, men även deras revolutionära ideologier; kommunism och sionism som hade förvandlat judeterritoriet i öst till en veritabel krutdurk. Till en totalt oförberedd, naiv och i frågan oförstående västvärld infördes nu etniskt medvetna politiska radikaler och religiösa fanatiker i enorma mängder.

I Sverige var vi relativt skonade från den judiska massinvandringen. Ändå växte judarnas antal hos oss från 900 individer år 1840, till 3000 år 1880 och 6500 år 1920 då judarna utgjorde hela 10% av det totala antalet utlänningar i Sverige. I ett hav av blonda svenskar där även invandrarna till majoritet bestod av andra skandinaver, var år 1920 de mest exotiska folken som bodde i Sverige 4 spanjorer, 1 portugis, 24 greker, 300 italienare och 4 kineser, så de 6500 judarna med sina udda kläder, hattar, frisyrer, vanor och attityder måste ha stuckit ut mer än vad vi idag kan föreställa oss.

I Sverige blev frågan om judisk invandring en infekterad strid under många år. PE Lithander, ordförande för Sveriges allmänna Handelsförening – föregångaren till Svensk Handel – blev 1886 riksdagsman och gjorde kampen mot de ”polska judarna och andra schackrare” sitt huvuduppdrag. 1914 hade han med stöd av den konservative ideologen Rudolf Kjellén lyckats få till en invandrings och utvisningslag. Under det svåra läget under första världskriget blir ”mellanhänder”, ”gulaschbaroner” och ”krigsprofitörer” ofta synonymt med judar och under 1920 och 30-talet skärptes invandringslagar och visumtvång infördes.

Under 30-talet kom ytterligare 3000 judar från Tyskland – trots skarpa protester från riksdagsmän, diplomater, intresseorganisationer ur näringslivet, journalister, författare och studentkårer som menade att invandringen av judarna var skadlig både för nationen och näringslivet – för framtiden oförsvarbar – samt att judarna aldrig skulle gå med på att assimileras. Men förgäves.

Efter att Tyskland besegrats ökades den judiska minoriteten ytterligare – mer än 10 000 importerades med Röda korset, Folke Bernadotte och Raul Wallenbergs hjälp, och under utrensningar av femtekolonnare exporterade de kommunistiska länderna flera tusen judar till Sverige: från Ungern -56, Tjeckoslovakien -68 och från Polen 1968 – 72. Ur de östjudiska invandringsvågorna på 1900-talet stammar de flesta av Sveriges idag ca 20 000 judar.

Aldrig mer! Eller - att dekonstruera eller dekonstrueras

Östjudarna hade som kollektiv vunnit en över många generationer utdragen bitter kamp mot tsarernas assimilationsförsök. De upplevde själva att de hade överlevt ett försök till förintelse. Det ska nämnas att de flesta judarna själva var offer för propagandan om pogromer, förföljelser och folkmord i Ryssland. Men fienden hade istället dragit det kortaste stråt: Ryssland var förstört, tsaren och hela hans familj mördad och många miljoner ryssar var döda i svält och krig eller förslavade av en kommunistisk diktatur.

Med den kollektiva erfarenheten i bagaget utgjorde de till väst invandrade östjudarna nu en i demografikrigsföring erfaren, organiserad och mycket välfinansierad minoritet som likt en partisanrörelse med fantasi och målmedvetenhet skulle operera bakom majoritetsbefolkningens psykologiska försvarslinje för att sabotera alla framtida möjligheter för dem att driva assimilationspolitik med ”guds utvalda folk”.

Det finns allt för mycket att skriva om ämnet för en artikel som avhandlar judarnas historia i Sverige. Allt för många sidospår. Mycket har jag utelämnat och annat skulle helt klart vara värt en djupare granskning – t.ex. tycker jag att historien om bosättningsområdet i öst borde läsas och diskuteras av fler. Kanske har jag med den här artikeln bara lyckats rada upp en mängd historiska tillfälligheter, men just hur slumpen verkar ha tagit värvning i konspirationen mot väst är det som fascinerar mest när man studerar det judiska folket och dess historia.

— August

Referenser för vidare läsning:

Redaktionell anmärkning: Syftet med att publicera insändaren är inte att hetsa mot någon folkgrupp, utan att övergripande beskriva det judiska folkets historia i Sverige. När man behandlar historia på en folklig meta-nivå måste man skriva just övergripande och uttrycka sig lite generaliserande, varför artikeln också gör det i vissa passager.