På fredagen föll domen mot fem patrioter som stått åtalade för misshandel av två medlemmar från Rättvisepartiet socialisterna och en moderat. De åtalade dömdes till mellan 8 och 13 månaders fängelse. Här följer en redogörelse från rättegången och domen.

När jag tillsammans med kamrater anländer till rättegångens första dag av tre, möts vi av ett stort polispådrag utanför tingsrättens säkerhetssal. Detta massiva slöseri av polisresurser innefattade bland annat ett större antal polisbilar, däribland en pansarpolisbil, och polismän beväpnade med automatvapen. När polisen insåg att allt skulle gå lugnt tillväga så drog man successivt ner på bevakningen och under rättegångens tredje och sista dag syntes bara en polisbil och någon enstaka polisman till.


Massiv polisbevakning.
Innan denna rättegång skulle sätta igång visste jag inte riktigt vad jag skulle tro om utgången. Naturligtvis hade jag inte låtit mig luras av massmedias hysteriska artiklar om ungmoderaten som ensam, utlämnad och totalt oskyldig attackerats av de våra medan han endast satt på en bänk. Det som massmedia ”glömt” att rapportera om var att åtalet innefattade två målsägare till, medlemmar från Rättvisepartiet socialisterna, vilka känner moderaten. Ej heller hade man funnit det nyhetsvärt att nämna att moderaten var på väg till ett protestmöte mot Svenska motståndsrörelsen tillsammans med dessa kommunister.

Men trots att jag anade att många av pusselbitarna skulle falla på plats under rättegången så tyckte jag i ärlighetens namn att det inte såg särskilt bra ut för våra aktivister till en början. Åklagaren hade samlat ihop tiotal vittnen och en ganska omfattande film- och bildbevisning. Allting verkade peka mot de åtalade, om man nu utgår från att det var just de som var på plats.

När jag inledningsvis träffade en av advokaterna berättade han dock att han uppfattade fallet som mycket tunt. Ganska tidigt insåg jag också detta själv. (Domen skulle dock visa att tunn bevisning inte spelar vidare stor roll när det handlar om aktivister från Motståndsrörelsen – vilket tycks vara återkommande för många rättegångar, där fallet Frost utgör det tydligaste exemplet.)

I rätten framgick för det första att ungmoderaten inte alls satt helt ensam på en bänk utan att han var tillsammans med kommunister för att protestera mot rasism och nazism. I polisförhöret var han mycket väl medveten om vad detta möte skulle handla om, men i rätten försökte han ändra sin historia och gav därför inget vidare trovärdigt intryck. Rättvisepartiet hade tidigare samlats vid centralen för att under dagen hålla antirasistiskt möte alternativt störa våra planer på att ha eget möte. Av någon anledning delade de upp sig i grupper och gav sig ut från staden. Motståndsrörelsens aktivister var då redan på väg bort från staden, då det blivit något hetsigt i centrum, och anade inte då att kommunisterna hade planer på att anfalla dem i ryggen. Precis innan tumultet vid Korsvägen attackerade ett tiotal av dessa kommunister en mindre grupp ur Motståndsrörelsen vid Valand.

Rättegången var ett skådespel i hyckleri där advokaterna trots allt lyckades väl med att poängtera hur de åtalade också är och har varit motiverade till att använda våld, såväl offensivt som defensivt, alldeles oavsett hur ”fredliga” de påstår sig vara. För mig som åskådare vid rättegången var det alldeles uppenbart att detta var ett bråk mellan två olika grupperingar där den förlorande sidan anmält den andra. Båda de kommunistiska målsägandena erkände att de var på Korsvägen för att genomföra en ”blockad” mot Svenska motståndsrörelsen, dvs. att hindra dessa från att utnyttja sin yttrande- och mötesfrihet. Dessutom erkände en av de målsägande öppet i rätten att det var han som först attackerade en av patrioterna på Korsvägen, genom att kasta denne till marken. Trots dessa fakta var det rättens bedömning att patrioterna gjort sig skyldiga till ett oprovocerat överfall.

Att det varit bråk vid Korsvägen kan vi slå fast, det har Nationellt Motstånd gjort sedan tidigare, men rättegångsförhandlingarna gav inte särskilt många ytterligare upplysningar om vilka från Motståndsrörelsen som varit på plats och vilka som gjort vad, bortsett från två välkända aktivister som helt uppenbart utpekades just för att de sedan tidigare är kända av målsäganden, snarare än att de skulle ha blivit identifierade vid Korsvägen.

Vad som framförallt framgick i rättegången var hur målsäganden ändrat sina historier jämfört med sina tidigare uttalanden i polisförhör. Deras uttalanden i de förhör som hölls bara några dagar till veckor efter den aktuella händelsen borde rent logiskt tilldömas större trovärdighet än deras nu förändrade berättelser under rättegången, mer än nio månader senare. Trots detta gick rätten på det som ”passade bäst in”, dvs. deras reviderade historier. Ett exempel på detta är hur moderaten i polisförhör pekade ut en aktivist i polisens fotokonfrontation, med beskrivningen att denne var cirka 190 cm lång, hade svarta handskar och var maskerad. Denna skall ha slagit moderaten i huvudet. Men under rättegången, när han insåg att detta inte kunde stämma, ändrade han historien till att det var samma aktivist, men nu var han cirka 175 cm lång och saknade såväl maskering som handskar och sparkade honom när han låg ner.

Vad gäller moderaten så ska han, enligt uppgifter som kommit Nationellt Motstånd tillhanda, varit den på plats som utsattes för minst våld, dvs. nästan ingenting alls och knappast till den grad att det skulle utgöra grov misshandel. Anledningen till detta var inte för att han var moderat (läs: lika svenskfientlig som kommunisterna), utan för att han uppträdde minst aggressivt. Trots detta var det han som kom med den mest fantasifulla skildringen, en berättelse som ingen av de tio vittnena på plats, något rättsintyg eller ens hans målsägandekamrater, kan styrka. Han var också den som kom med högst skadeståndsanspråk.

Vad som enligt uppgift var ett (1) knytnävslag blev i hans berättelse 4-6 sparkar mot hans ansikte som bland annat resulterade i följande: han kan inte bada, han har svårt att läsa, han kan inte titta i skarpt ljus, han kan inte ha glasögon på sig utan stor smärta, han måste rätta till sin näsa varje morgon samt hans skolbetyg gått från MVG i alla ämnen till enbart godkänt i alla ämnen. Dessutom gick ALLA hans kläder sönder av detta knytnävslag: jacka, jeans, t-shirt, tröja, skjorta. Inte ens glasögon och klocka klarade sig.

Trots att detta enbart är ett axplock ur det som framgick av rättegången så kan det påpekas att ingen sida bör ses som helt utan skuld i juridisk mening. Det var ingen som tvingade Rättvisepartiet att leta efter Motståndsrörelsens aktivister under dagen (Rättvisepartiet hade, som tidigare anförts, precis tidigare attackerat en annan grupp ur Motståndsrörelsen, en attack som dock föll till deras nackdel, vid Valand). Rättvisepartiet borde inte, som vid Korsvägen, blanda in andra när man är ute i grupp för att söka upp och försöka misshandla politiska motståndare.

De åtalade dömdes till mellan 8 och 12 månaders fängelse för medhjälp till grov misshandel respektive grov misshandel. 12 månader är minimistraffet för grov misshandel. En aktivist dömdes också för ett fall av misshandel av normalgraden och fick sammanlagt 13 (12 + 1) månaders fängelse.

Nationellt Motstånd kan komma att återkomma i ärendet om överklagan görs till Hovrätten.

  • Publicerad:
    2009-07-12 00:00