Hoppa till huvudinnehållChristian Peterson granskar Frida Sundqvist
2024-11-15 09:30
Alois Brunner – mannen som gäckade ”nazistjägarna”
Dagens datum 8 april: Denna dag 1912 föddes SS-mannen Alois Brunner. ”Nazistjägare” och regeringar har jagat denna sista ledande nationalsocialist under årtionden och Mossad har försökt mörda honom två gånger. Ingen vet med säkerhet om han är död eller fortfarande lever.
Till vänster Alois Brunner under 1980-talet. Till höger under sin tid i det nationalsocialistiska Tyskland.
Alois Brunner var en SS-officer från Österrike som genom sitt arbete inom SS-byrån ”Centralkontoret för judisk utvandring” deporterade judar från Europa. Han är känd som ”Adolf Eichmanns närmaste man” och har av The Guardian, år 2003, beskrivits som ”the world’s highest-ranking Nazi fugitive believed still alive”. Brunner är dömd till döden i sin frånvaro för medverkan till ”förintelsen”. Själv säger han att han först hörde talas om ”gaskamrar” efter kriget – av massmedia.
Alois Brunner som ung.
När de allierade ockuperade Tyskland efter andra världskriget hamnade Brunner aldrig i vare sig de allierades fångläger eller dess skenrättegångar. Den man som senare skulle bli en av världens mest jagade människor, levde fortfarande i Tyskland nio år efter andra världskrigets slut under namnet Alois Schmaldienst.
1954 flydde Brunner landet, först till Rom, sedan Egypten för att slutligen hamna i Syrien där han antog namnet Dr. Georg Fischer. Brunner levde sedan i exil i huvudstaden Damaskus och arbetade som rådgivare för den syriska regeringen. Man tror att han var rådgivare i judiska frågor för den syriska underrättelsetjänsten, men också utbildare i gerillaträning.
Samma år som Brunner lämnade Tyskland blev han intressant för andra världskrigets segermakter. En fransk militärdomstol dömde honom till döden i sin frånvaro 1954 och Mossad försökte mörda honom. Två gånger, först 1961 och sedan 1980, skickade Mossad brevbomber till Brunner. Vid ena tillfället förlorade han sitt ena öga och vid andra tillfället tre fingrar. Två postarbetare dog av den första bombattacken.
1968 krävde Israel och Österrike Brunners utlämnade. 1982 hotades Brunner säkerhet av de judiska ”nazistjägarparet” Serge och Beate Klarsfeld vars specialitet var att spåra upp nationalsocialister för att få dem dömda till döden. Serge Klarsfeld reste till Syrien och lyckades ringa upp Brunner innan syriska myndigheter deporterade honom. Året därefter lyckades Times of London lokalisera Brunners hemvist i Damaskus, medan syriska myndigheter förnekade det hela. Även sionistorganisationen ADL började utöva påtryckningar mot regeringarna i Österrike och Tyskland för att förhandla med Syrien om ett utlämnande, men dessa regeringar fick ingen hjälp från Syrien. Enligt en rapport från den amerikanska ambassaden i Syrien var Brunner vid tillfället skyddad av beväpnade syriska vakter.
1985 blev Brunner intervjuad av den västtyska tidskriften Bunte där det slutligen blev bekräftat att han befann sig i Damaskus. Han berättade om sin flykt och lovade att han aldrig skulle ge sig levande: ”Israel kommer aldrig få mig. Jag tänker inte bli en andra Eichmann”, sa Brunner och höll upp en giftampull.
En detalj i intervjun som inte verkade så intressant vid denna tid (att döma av hur andra tidningar då omtalade intervjun) var att han där också ska ha erkänt ”förintelsen”. I intervjun säger Brunner att han har ”inget dåligt samvete” för sitt arbete under krigstiden, vilket senare förvrängts till ”’inget dåligt samvete’ för sin roll i utrotningen av judarna” och liknande. Två år senare intervjuades ”nazistslaktaren” Brunner av Chicago Sun-Times där han, enligt tidningen, ska ha bekräftat sin delaktighet i ”förintelsen” och att han inte varit ångerfull. Delar av vad Brunner ska ha sagt lär dock vara påhittat av tidningen.
Detta resulterade i att den österrikiske journalisten Gerd Honsik kort därefter (också under 1987) besökte Brunner i Damaskus för att ta reda på sanningen. Var det sant att Brunner tagit del i ”förintelsen”? Honsik, som gav ut den österrikiska tidskriften Halt, skrev om sitt samtal med Brunner i sin bok Freispruch fur Hitler? (1989) där han publicerade vittnesmål från 36 ohörda vittnen, inklusive sex före detta koncentrationslägerfångar och flera historiker, som ”förnekade förintelsen”. Boken är numera förbjuden i Österrike.
I intervjun med Brunner ställer Honsik en direkt fråga: ”När började du känna till gasningarna av judar?” Varpå Brunner svarar: ”Efter kriget, från nyhetstidningarna”. Han bekräftar i intervjun också att han med formuleringen ”hade gjort det igen” syftade på deportationerna – alltså den judiska utvandringen – och ingen utrotning.
De två förvränga intervjuerna i Bunte och Chicago Sun-Times resulterade i att jakten på Brunner kunde intensifieras. 1987 utfärdade Interpol en ”red notice” på Brunner och samma år gjorde Västtyskland nya försök att få honom utlämnad. Året därefter tog Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher under ett möte upp frågan direkt med Syriens president Hafez al-Assad där denne förnekade att han hade någon vetskap om var Brunner befann sig.
Simon Wiesenthal – judisk ”nazistjägare”.
Jakten fortsatte under hela 1990-talet. EU fördömde Syrien, ”nazistjägaren” Beate Klarsfeld blev deporterad då hon olovligt tagit sig in i landet för att protestera utanför Syriens inrikesdepartement (och fördömde därefter Syrien inför EU-parlamentet), Tyskland utfärdade en belöning på tre miljoner kronor och Simon Wiesenthal-centret jagade Brunner förtvivlat.
1999 gick rykten om att Brunner dött 1996 – samma år ska han dock ha dykt upp i Brasilien varpå Simon Wiesenthal-centret jagade honom där – medan andra uppgett att de sett honom vid liv senare. Under 2000-talet har nya belöningar utfärdats efter Brunner men inget mer har hörts från honom, vilket betyder att han antingen är död eller håller en mycket låg profil. Om Alois Brunner lever är han idag 102 år gammal.
Rekommenderad läsning:
Alois Brunner Talks About His Past
Artikeln publicerades ursprungligen 2014-04-08.