ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland, häfte 1 år 1944. Författad av Annie Åkerhielm.

Ordet står inte högt i kurs i den demokratiska ordboken. Man anser att det är ett föråldrat begrepp, något som hör samman med ordnar, plymer i hatten och sådant. Och det är ju väl. Ty åtminstone i det pågående kriget ha demokratierna, stora och små, inte just skördat mycken ära.

Men de segra ju! säger någon. I alla fall under det sistförflutna krigsåret. Ja, men seger är inte detsamma som ära. Det har hänt i många drabbningar som det hände vid Thermopyle, att äran kommit helt på den besegrades del.

Vad är då ära? I stor utsträckning är den detsamma som mod. Men den är ändå något mera. Ståndaktighet, trofasthet, ädelmod hos segraren, ädelt trots och ädel stolthet in i döden hos den som dukar under. En övermakt kan aldrig vinna ära. En lätt seger ger ingen ära. Det betyder icke att den skulle innebära vanära, om den annars vinnes med hederliga medel – bara att den som bragd betraktad måste anses jämnstruken. Däremot är det givetvis vanärande för en övermakt att besegras – överhuvudtaget för en kämpande part att ge sig medan han ännu har tillräckliga medel kvar att fortsätta striden. Striden för ett vitalintresse, såsom fosterlandets frihet.

Ju större insats, ju större ära. Utan att våga livet ingen ära. Ju mer överväldigande faran är, ju mer förtvivlat läget är, ju större är äran av att bemästra det. Filistrarna – som danskarna säger – anse måhända att äran är ett onödigt påhäng. Men i gamla stridbara tider var den en ganska praktisk sak att ha. En man som vunnit ära gav man sig icke så gärna i kast med. Äran bringar prestige – för individer och nationer. Ett land med prestige våga andra sig ej så lätt på; det har utsikt att få vara i fred. Ett land utan prestige blir förr eller senare alltid uppslukat av någon.

Men ära är mer än prestige. Känslan för ära kan ställas jämbördig vid sidan av känslorna för det sköna, det goda och rätta, känslorna för poesi och konst. Den är i själva verket ett erkännande av att offervilja och självförgätenhet är det mänskligas högsta prestation.

Är det ära att mörda? fråga pacifisterna. Här sammanblandas begrepp som måste hållas åtskilt. Att mörda är att uppsåtligt och lömskt överfalla någon, helst då denne är skydds- och vapenlös. Att slå ned någon i hastigt mod, det är icke mord, det är dråp. Ett sådant kan vara förklarligt, under givna omständigheter förlåtligt, men det ger icke ära. Men att i striden möta en man med vapen i hand och döda honom, medan man själv i varje ögonblick kan bli dödad, det är varken dråp eller mord. Varför skall jag döda en man som aldrig gjort mig något ont? fråga återigen pacifisterna. Det är misstag. Det är att inte kunna skilja på krig och fred. Han gör mig ont i det han rycker an mot mitt land. Varken han eller jag äro enskilda, vi äro celler i två kämpande jätteorganismer, och den andra rycker fram för att förgöra och förstöra mitt land och mitt folk.

Tänk på de tyska soldaterna, som sett Katyn och Vinniza, som återfunnit saknade kamrater stympade och med utstuckna ögon, och vetat att samma män som gjort allt detta äro på marsch mot hans hemland! När soldaten dödar fiendesoldaten, är det hans plikt och rätt; dödar han tio, är det hjältedåd. Det må vara hårt, men livet är hårt, det kan icke hjälpas, det är så.

Med hederliga medel måste kämpas, om ära skall stå att vinna, sades det ovan. Folkets Dagblad påpekade nyligen i en briljant artikel, att angloamerikanerna så gott som överallt där de segrat, gjort det i kraft av föregående underjordisk agitation och med hjälp av förräderi – De Gaulle, Darlan, Badoglio m.fl. Därmed vinnes ingen ära. Om mord är att döda utan att själv riskera döden, så äro de direkt mot civilbefolkningen riktade bombanfallen mord, hungerblockaden mord, och med mord vinnes ingen ära. Ej heller är det ärofullt att svika löften, och England har svikit sina löften till Polen, till Norge, till Jugoslavien och till Grekland. Slutligen har det aldrig räknats ärorikt att låta andra slåss för sig. England har låtit alla dessa och ännu flera – Frankrike, Holland, Belgien – slåss för sig. Och där brittiska härar satts in, ha australier, kanadensare och indier fått gå i täten.

Tyskland har vunnit ära i detta krig, omätlig ära. Att börja med genom de första årens blixtfälttåg, då det stod ensamt mot tre starka makter och deras växande antal hjälpmakter. Vi sade ovan att en lätt seger ger ingen ära. Men en snabb seger och en lätt seger äro inte samma sak. Resa sig mäktiga hinder mot den stridande, så är det ära att segra och dubbel ära att segra fort. Ännu större blir den tyska äran, om man betänker att den härsmakt som vunnit alla dessa fälttåg byggts upp ur intet under loppet av sex år. Icke mindre, om möjligt större, är äran av de två sista årens defensivkrig på östfronten, fört i växlande former under ytterligt vidriga naturförhållanden, av ständigt samma trupper mot en fiende som var i stånd att vräka in ständigt nya massor i striden. Ett under av organisation, teknisk kunnighet, vetenskaplig fördjupning, fältherregeni, enighet och hängivenhet, har den tyska krigföringen varit under dessa fyra stridsår.

Så mycket kan man väl nu våga påstå, att om en tysk här möter en annan, i manskap och materiel jämnstark västerländsk här, så är den tyska segern given. Annorlunda med ryssarna. Även för dem torde regeln gälla, men det kan dock icke nekas att tyskarna där mött ett helt annat motstånd än någon av deras västerländska fiender haft att bjuda. Låt vara att ryssarnas mod mera är vilddjurets än hjältens, vilken klart fattar sitt stridsmål, låt vara att deras grå och hopplöst eländiga liv ej kan förnimmas som mycket värt; resultatet kvarstår. Så mycket ärofullare, att tyskarna hittills förmått att mot denna elementära övermakt hålla fronten obruten, även om den något pressats och alltjämt pressas tillbaka. Skall man tala om rysk ära? Den fläckas i varje fall av ryska grymheter; den fläckas ännu mer av att den ryska propagandan försöker överföra de egna gärningarna på fienden – som vid Katyn och Vinniza, och i ännu många andra fall.

Ett krig föres alltid om vitalintressen. Det ser därför mörkt ut för den part som icke vinner annat än ära. Men han går dock icke lottlös ur striden. Äran är ett oförstörbart framtidskapital. Segraren kan väl genom förfalskad eller åtminstone ensidig historieskrivning fördunkla och dölja den besegrades ära, men sanningen kommer alltid en gång under stundande sekler i dagen. En historisk dogm kan bestå genom årtusenden och ändå en gång falla. Just vår tid med dess utvidgade forskningsmöjligheter har sett många sådana fall. Den vunna äran är ett språngbräde för nationell återuppståndelse – Hade Tyskland kunnat pånyttfödas som det gjort, om ej även det förra kriget trots allt beljugande stått i nationens medvetande som en tysk hjältesaga?