Framlidne nationalsocialisten William Pierce gav i sitt radioprogram American dissident voices av den 99-09-18 en avgörande ideologisk redogörelse under titeln ”Att se skogen”. Med sin sedvanligt goda pedagogik – vilken om något vittnade om hans förflutna som erkänd akademiker och undervisare vid Oregon State University – gav han sina lyssnare de viktigaste grunddragen i den kontroversiella ”judefrågan”.

Pierce`s viktigaste poäng i sitt omdöme av judarna som ras betraktat, är den att omfatta en värderingsgrund vilken utgår ifrån en etnisk generalisering. Han exemplifierar sin tes om etnisk generalisering med hjälp av den välkända metaforen om mannen som inte ser skogen för alla träden. En liknelse vars exempel är den raka motsatsen till den postmoderna tesen om att varje försök till kategorisk generalisering av grupper i det mänskliga samhället på grundval av etnicitet, är ovetenskapligt och ”moraliskt förkastligt”. I motsats till den politiska korrekthetens moralism – en moral vilken är en skapelse av en viss semitisk minoritet för att ingå i dess framgångsrika rasliga överlevnadsstrategi, och således är allt annat än etiskt gagnelig för den ariska rasens överlevnad – hävdar Pierce att den enskilde juden inte bör ses som en individ med ett specifikt moraliskt berättigande utan istället som en organisk del (en ”gren” av ett ”träd”) av en etnisk enhet, en helhet.

Eftersom den svenska hetslagstiftningen är tvetydig och bedöms godtyckligt av det korrupta rättsväsendet, är det allt för osäkert att offentligt ge något juridiskt klanderfritt omdöme av Pierce`s slutsatser i ”judefrågan”. Dock torde det vara tämligen riskfritt att understryka vikten av hur avgörande denna förmåga till generalisering – att kunna skåda helheten – är för att en hållbar och förståelig bild av arten homo sapiens sapiens ska kunna framträda. En bild vilken sedan kan ligga till grund för en förståelse av rasens betydelse för såväl historien, samtiden och framtiden.

Den nationalsocialistiska världsåskådningen – vilken William Pierce andligen bekände sig till och i vars tjänst han ovillkorligt dedikerade sitt liv – bygger på en kategorisering och generalisering inte bara av homo sapiens sapiens utan också av naturen i stort. Nationalsocialismen sammanlänkar människan med naturen och sätter henne inte som dess krona eller härskarinna, utan endast som en av många uttrycksformer för dess väldiga skaparförmåga. Arten människan, med hela sin uppsjö av för ögat sinnrika rasliga konstellationer vilka helt är präglade av den våldsamma divergenta evolutionära utvecklingen, befinner sig precis som hela naturens djurrike, bokstavligt talat, i händerna på den järnhårda lagen om den starkes ensamrätt till överlevnad.

Ska man alltså tillåta sig att förenkla och formulera den nationalsocialistiska åskådningens själva kärna med hjälp av människans numera allt som oftast andefattiga postmoderna vetenskapliga språkbruk, blir det med hjälp av ord och begrepp vilka står för värderingar vilka tolkar verkligheten utefter en norm, vilken i sin tur uppfattas som alltomfattande. Denna norm, i sin tur, uttrycks bäst med hjälp av en arisk symbolism vars drivkraft förtjänstfullt kan kläs i Savitri Devis ord om ”The idea of perfection.”

Pierce insåg – framförallt efter det att hans läromästare och främste inspiratör George Lincoln Rockwell lämnade jordelivet för en Judas’ hand 1967 – att nationalsocialismen som varande helhetens ideologi, måste framföras på ett effektivt, mångfacetterat och sofistikerat sätt. Uppseendeväckande parader som utslag av en välgenomtänkt propaganda kunde ha sitt berättigande i ett visst initialt skede, men i det långa loppet måste det nationalsocialistiska budskapet formuleras och framföras utifrån helt andra principer. Därav att han använde sig av såväl ett folkligt och lättillgängligt medium som radiosändningar, sida vid sida med en omfattande publicistisk verksamhet vilken inriktade sig på akademiska verk. Men William lät inte sin dedikation för nationalsocialismen stanna vid förlagsverksamhet, utan han fortsatte oförtrutet att ständigt sätta sin organisation, den strikt hierarkiskt uppbyggda och tydligt nationalsocialistiska Nationella Alliansen, främst.

Det är alltså här till syvene och sist som skiljelinjen mellan de olika inriktningarna inom den så kallade nationella rörelsen i Sverige, står. Den går inte mellan de fåtaliga organisationer och partier vilka öppet tillkännager nationalsocialismen som rättesnöre, utan mellan de sammanslutningar vilka arbetar med hjälp av strasserismens förfalskningar och subversiva skönmålningar och de som rakryggat offentligt följer Adolf Hitlers nationalsocialism. Arvet efter Pierce är alltså inte i första hand till intet förpliktigande kultförklaringar av dennes två fictionböcker, utan den nationalsocialistiska ideologin. En ideologi vilken ser till den ariska rasen som helheten, och inte har något till övers för ”moralism rasism” och ”etnopluralism”.

Av: Jakob Haskå

  • Publicerad:
    2007-05-20 00:00