Dagens datum 29 september: Denna dag inträffade enligt allierad propaganda massakern på judar i Babij Jar. Massmordet i Babij Jar är idag ansett som ett faktum i historieböckerna, men har denna påstådda massaker verkligen ägt rum?
På svenska Wikipedia om massmordet i Babij Jar kan man läsa följande:
”Babij Jar är en ravin i västra utkanten av Kiev i Ukraina och platsen för flera massavrättningar under andra världskriget. Den mest kända massakern i Babij Jar ägde rum den 29 och 30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl.”
Senare i samma artikel får vi veta att man beräknar att det totalt mördats ”mer än 100 000 människor” i Babij Jar. Wikipediaartikeln kan stå som exempel på den officiella versionen som inte får ifrågasättas. I vissa länder, däribland i Tyskland och Frankrike, skulle man riskera ett långt fängelsestraff om man offentligt ifrågasatte denna officiella historieskrivning.
På engelska Wikipedias artikel om Babij Jar, uppges det att mellan 100 000 och 150 000 människor mördades i ravinen. Det har också förekommit andra högre som lägre siffror. I denna Dagens datum-artikel koncentrerar vi oss dock på händelserna som påstås ha utspelat sig den 29 och 30 september 1941 då 33 771 judar uppges ha mördats på platsen.
Den exakta siffran 33 771 offer kommer från ett föregivet SS-dokument, ”Ereignismeldung UdSSR nr 101”, som rapporterade om massmordet och ska ha sammanställts av SS-Reichssicherheitshauptamt (Rikssäkerhetsöverstyrelsen).
Rapporten hittades av de allierade inför de sk Einsatzgruppenrättegångarna 1947 och påstås vara äkta. Men det bör noteras att rapporten är daterad den 2 oktober 1941 och innehåller en exakt siffra på antalet dödade, detta är alltså bara två dagar efter den påstådda massakern. Det bör också noteras att detta var långt innan det påstådda beslutet av SS att börja utrota judar som ska ha implementerats efter den s.k. Wannseekonferensen den 20 januari 1942.
I sammanhanget kan också nämnas att den officiella historieskrivningen i vanliga fall påstår att SS använde kodord för massmordet på judar, exempelvis ”evakuering till öst”, till skillnad från detta dokument där man i klartext uppger ett exakt antal avrättade judar. Att dylika dokument förfalskades för att brukas i skenrättegångar, särskilt av Sovjetunionen, tillhörde inte ovanligheterna.
Förutom detta dokument existerar inga andra fysiska bevis för att massmordet i Babij Jar har ägt rum. Trots att ravinen Babij Jar numera ligger mitt i storstaden Kiev har man aldrig, varken under Sovjettiden eller senare, utfört någon som helst kriminalteknisk undersökning eller utgrävning av området. Detta kan jämföras med tyskarnas noggranna kriminaltekniska undersökning och utgrävning av massgravarna efter det av Sovjetunionen genomförda massmordet på polska officerare i Katyn.
Massgravar har visserligen hittats runt Kiev, men dessa gravar innehåller människor som mördats av Sovjetregimen på 1930-talet. Exempelvis massgravarna i Bykivnia.
Detta foto brukar ofta användas i artiklar och historieböcker som illustration av massmordet i Babij Jar och uppges visa hur judiska kvinnor väntar på att bli avrättade. I själva verket har bilden använts även för att illustrera liknande påstådda händelser på andra platser. Bildens ursprung är okänt.
Till skillnad från det stora antalet massgravar som hittats runt om i Europa med mördade människor av europeisk raslig härkomst, är det oerhört ont om massgravar med mördade judar. Enligt den officiella historieskrivningen beror detta på att SS 1943-44 genomförde vad som kallas för ”Aktion 1005” där man påstås ha grävt upp alla lik från massgravar och systematiskt bränt upp dem och städat undan alla bevis. I Babij Jar påstås SS-Sonderkommando ha grävt upp över 100 000 lik och bränt upp dem och sedan städat upp hela området så att alla spår försvann. På så sätt förklaras också varför det inte finns något behov för en kriminalteknisk undersökning av Babij Jar.
Efter andra världskriget genomfördes de s.k. Einsatzgruppenrättegångarna som inleddes den 29 september 1947 i Nürnberg. 24 SS-officerare stod åtalade för krigsförbrytelser i form av massmord på främst judar.
Chefsåklagaren under denna krigsförbrytarprocess, Benjamin Ference,var amerikansk-ungersk jude. Intressant nog har Ference själv berättat hur amerikanerna fick fram vittnesmål och förmådde SS-män att underteckna erkännanden. I en artikel i Washington Post publicerad den 24 juli 2005 berättar Ference att de amerikanska (judiska) förhörsledarna hotade, misshandlade och lämnade ut SS-män att torteras och mördas av f.d. koncentrationslägerfångar.
I artikeln förklarar en annan judisk-amerikansk underrättelseagent som förhörde SS-fångar, Arnold Weiss, att man efter godkännande från överordnade lämnade ut fångna SS-män som undergått förhör till armébaracker där f.d. koncentrationslägerfångar bodde. Han säger det inte rakt ut, men det är underförstått att de torterades och mördades. Detta bekräftas av Ference som citeras i artikeln:
”Jag såg en gång fångar misshandla en SS-man och sedan binda fast honom på krematoriets stål-bår. Dom sköt in honom i ugnen, satte på elden och tog ut honom igen. Misshandlade honom igen och förde in honom tills han brändes ihjäl levande. Jag gjorde ingenting för att stoppa det.”
Ferenc berättade även i samma artikel om sina metoder att få fram vittnesutsagor:
”Jag gick in i en by där, låt oss säga en amerikansk pilot hade landat med fallskärm och blivit ihjälslagen och radade upp alla mot en vägg. Sedan sa jag, alla som ljuger kommer att skjutas direkt.”
Paul Blobel fotograferad inför rättegången 1947.
Tortyr mot SS-fångar var normen när det gällde att tvinga fram bekännelser och samarbetsvilja. Den amerikanske domaren Edward L. van Roden som undersökte övergrepp mot SS-män efter den s.k. Malmedyprocessen konstaterade t. ex. att av de av honom 139 undersökta fångarna alla utom två hade blivit misshandlade i underlivet så svårt att skadorna på testiklarna var irreparabla.
Tortyr i samverkan med hot att överlämna fångarnas familjer till Sovjetunionen gjorde de flesta medgörliga och villiga att skriva under erkännanden, vittna mot kamrater och uppträda apatiskt och erkänna brott under rättegångarna mot dem.
SS-översten Paul Blobel var en av de åtalade och anklagades för att ha genomfört massakern i Babij Jar. Han påstås även ha lett ”Aktion 1005” som grävde upp alla lik och undanröjde bevis. Paul Blobel som fått Järnkorset första klass under första världskriget skrev i amerikansk fångenskap under en bekännelse där han svor på att han hade genomfört massmord, inklusive mord med hjälp av en s.k. ”gaslastbil”. Man kan anta att han inte skulle ha skrivit under ett sådant affidavit utan att ha tvingats till det.
Av de 24 åtalade under Einsatzgruppenprocessen blev 14 dömda till döden, däribland Blobel. Under 1950-talet tinade förhållandet mellan de västallierade och Västtyskland i och med det kalla krigets utbrott. De flesta dödsdomar omvandlades till fängelsestraff och de allra flesta av de dömda blev frisläppta redan 1951 och den siste 1958. Det är överhuvudtaget förvånande att man lät släppa de dömda efter bara några år, med tanke på att dessa ledare för Einsatzgruppen enligt den officiella historieversionen påstås ha mördat över en miljon judar.
Paul Blobel var dock en av fyra dödsdömda som avrättades den 7 juni 1951 i fängelset Landsberg am Lecht genom hängning. Hans sista ord lär ha varit:
”Jag dör i tron på mitt folk. Må det tyska folket vara medvetna om sina fiender!”
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-09-29.
Hoppa till huvudinnehåll
