LÖGNMEDIA. Simon Lindberg har lyssnat på Sveriges radios bägge program om Nordiska motståndsrörelsen och bemöter dessa i en artikelserie på tre delar. Detta är den första delen.
Skärmdump från sverigesradio.se
Sveriges radio P1 har den senaste tiden släppt två ”dokumentärer” där de ”kartlagt och granskat” Nordiska motståndsrörelsen. Vad det egentligen handlar om är två drygt timslånga program där det hetsas mot organisationen och ljugs på ett sällan tidigare skådat vis. I programmen som går under namnen Min tid i Nordiska motståndsrörelsen och Barnen i Nordiska motståndsrörelsen intervjuar SR ökända mytomaner och även fiktiva personer. Intervjuerna varvas sedan med egenkomponerade lögner, skräckfilmsmusik och korta klipp tagna ur sina sammanhang från våra egna filmer och radioprogram.
I en artikelserie om tre delar ska jag kommentera innehållet i dessa propaganda-program. I denna första artikel går jag in kortfattat på vad det faktiska problemet med Sveriges radios dokumentärer innebär.
Nordiska motståndsrörelsen är ett registrerat politiskt parti som ställer upp i valet i år. Sveriges radio är ett public service-företag dit alla som äger en TV måste betala licensavgift oavsett om man lyssnar eller ej. De skriver själva på sin hemsida:
Sveriges Radio har i uppdrag att sända radio i allmänhetens tjänst. Programverksamheten ska präglas av oberoende och starkt integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället…
…Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i radion…
….De krav som ställs på SR är att programmen ska vara opartiska och sakliga, och att inget ensidigt intresse ska gynnas…
Sällan har Wikipedias beskrivning känts så rätt som när de om begreppet Public service skriver att termen ”tenderar att missbrukas av länder som har statligt styrda åsiktsmedia, där enbart den styrande regimens åsikter släpps fram.”
Det är inte utan att man känner ironin och den svarta humorn när Sveriges radio också på sin sida skriver:
Att ha tillgång till oberoende radio och tv är ingen självklarhet. På många ställen i världen finns inte oberoende medier över huvud taget. Där har man inget annat val än att ta del av det som staten vill förmedla.
Här har vi alltså ett statligt medieorgan som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga och som beklagar sig över att vissa länder inte har oberoende medier. Detta samtidigt som de alltså sänder två timmars hets och valsabotage mot ett fullt lagligt registrerat politiskt parti som ställer upp i val samma år.
Programmen är överfyllda med den typ av känslopropaganda som blivit ett signum för våra politiska motståndare. Fakta får ge vika för känslor och ju mer dramatiskt något kan berättas desto bättre. Det handlar inte om oss nationalsocialister som en motsatt politisk världsåskådning, utan mer om mega-ondskefulla djävuls-nazister som livnär sig på hat och judiska spädbarn.
Kanske är det inte konstigt att reportagen om Motståndsrörelsen är just så partiska och vinklade de bara kan bli med tanke på ensemblen som står bakom dem.
Som researcher hittar vi My Vingren som så sent som 2015 var en del av vänsterextrema Researchgruppen (f.d. AFA dokumentation). Vingren låg tillsammans med Researchgruppen bakom flera uppmärksammade uthängningar av svenskar som kritiserat invandringen på olika hemsidor och i sociala medier. En av uthängningarna ledde till att en SD-politiker tog sitt liv. Vingren som studerat på Södertörns högskola var också initiativtagare till en ”normkritisk aktionsgrupp” som smygfotade och la ut bilder på män som de tyckte tog för mycket plats i kollektivtrafiken.
Reportrar är de bägge öppna flyktingvurmarna Martin Jönsson och Sigrid Edsenius. Edsenius har bland annat varit involverad i integrationsprojektet Vägen in och Jönsson retweetar inlägg från yttrandefrihetsfientliga AFA Stockholms Twitter.
Skärmdump från Martin Jönssons Twitter-flöde.
Att en påstått opartisk radiokanal ens anställer dessa klart subjektiva individer kan ses som anmärkningsvärt. Att de ogenerat låter dessa skapa politiska dokumentärer om meningsmotståndare som ska leva upp till SR:s standard om opartiskhet och saklighet är såklart än värre. Tror ni de skulle anställa mig, Emil Hagberg och Robin Palmblad för att göra en radiodokumentär där vi granskade exempelvis Socialdemokraterna?
Hade Sveriges radio varit ärliga om sig själva i sin beskrivning och faktiskt sagt att de var en vänsterextrem propagandakanal som arbetar aktivt för att utrota det nordiska folket hade inte denna första artikel behövt skrivas.
I nästa artikel som publiceras ikväll ska jag bemöta det första programmet Min tid i Nordiska motståndsrörelsen.
Hoppa till huvudinnehåll
