FILM • Daniel Olofsson har sett om den svenska kultfilmen Besökarna.

Besökarna är något så ovanligt som en svensk demonfilm och det kan vara den första riktiga rysar/skräckfilmen som gjordes i Sverige. Filmen skapades av familjen Ersgård och hade premiär den 29 april 1988. Filmen har på de senare åren fått en allt större kultstatus och jag personligen tycker det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts genom tiderna.

Den släpptes härom året i en restaurerad utgåva på bluray av distributionsbolaget Studio S Entertainment där alla scener från originalversionen som gick på bio är med. Filmen producerades av Håkan Ersgård som är far till manusförfattarna Patrik och Joakim där Joakim även är regissör. När filmen kom fick den ett gott mottagande och den dubbades även till engelska och hade internationell premiär 1989.

Det finns en verklighet, som heter film. Ett av skälen att uppsöka denna verklighet kan vara att man gärna vill bli vettskrämd - fast under något så när betryggande former. Detta behov av huvudsakligen självframkallade skräckupplevelser är nog något som man inte ska underskatta. Och inte heller något som man behöver se ned på. Det är något både trivsamt och upphetsande med att sitta i en grupp av helt okända människor, prassla med godispåsarna och omväxlande skrika och skratta över händelser som, om vi själva utsattes för dem, skulle sända oss raka vägen till närmaste psykiatriska akutmottagning.

Varför gör vi det? Ett ordentligt svar på den frågan måste nog handla om både sexualitet, självsuggestion och sällskapsnöje. Minst av allt handlar det nog om den verkliga skräck, som finns i den verklighet, som inte heter film. Är man ett lätt offer för denna namnlösa skräckens lockelse, så finns det stor risk att man hamnar på en film som heter Besökarna. Jag gjorde det, med en blandning av höga förväntningar och djup skepsis. Skepsis med tanke på tidigare svenska försök inom området. Med tanke på övriga svenska filmer som presenterats under säsongen. och, inte minst, med tanke på alla framgångsrika och namnkunniga utländska föregångare. Jag blev rädd och imponerad. Att de unga bröderna Ersgård kunnat framställa ett så vällyckat exemplar av denna speciella filmgenre är både mycket överraskande och mycket roligt. - Mats Olof Olsson, Chaplin.

Filmen handlar om den lilla familjen Eriksson som just köpt ett stort hus på landet där de precis har flyttat in. Nu kan de äntligen slappna av och slippa storstadens sus och brus. Pappan i familjen, Frank, som spelas av Kjell Bergqvist är någon slags reklamarbetare men han kan även tapetsera och fixa lite med det nya huset. Dock verkar han kanske inte vara alltför händig då tapeterna ständigt ramlar ner från väggarna. Fast detta kanske inte enbart beror på Franks tumme mitt i handen vilket visar sig när det börjar hända allt märkligare saker i huset och man börjar förstå att det finns något mer än familjen Eriksson som bor under samma tak.

Franks hustru Sara, som spelas av Lena Endre, märker däremot inte att det händer något övernaturligt i huset och snart börjar Franks allt tilltagande paranoia bli ett problem. Frank gör allt han kan för att få den lilla familjen att hålla ihop men det börjar hända alltmer märkliga och kusliga saker i huset. Han ser en vålnad gå omkring på övervåningen och senare även blöta och slemmiga fotspår på vinden. Fotspår som leder till en låst dörr till vilken det inte verkar finnas någon nyckel.

Av en slump hittar Frank en tidning på affären, Det ockulta, och i den finns en artikel skriven av en spökjägare, Allan, som spelas av Johannes Brost. Frank tar kontakt med honom i hopp om att han ska kunna lösa problemet med de övernaturliga krafterna som finns i huset.

Inom kort kommer denne excentriske Allan till huset och det uppstår ett komiskt missförstånd när brevbäraren och Allan möts. Brevbäraren spelas förövrigt av Patrik Ersgård och han blir en slags comic-relief i filmens annars ganska tunga och seriösa upplägg. Brevbäraren äter bananer i alla scener och när familjen Eriksson inte skaffar en brevlåda blir han och Franks i det närmaste dödsfiender.

Snart börjar så Frank och Allan uppgiften med att göra sig av med den mörka kraften som finns i huset. Allan drar slutsatsen att det rör sig om demoner och med hjälp av hans hemmabyggda apparater sätter de igång att försöka lura fram demonerna. Här vänder filmen och nu blir den mörkare och nu har berättelsen byggt upp för den spännande upplösningen.

Här tänkte jag bryta för om jag fortsätter avslöjar jag berättelsens slut och spektakulära upplösning.

Besökarna eller, som den heter internationellt, The Visitors känns väldigt svensk och enligt skaparna är det inte bara en rysarthriller utan det är även en berättelse om kärnfamiljen. Man se den lite grann som en svensk variant av Stanley Kubricks The Shining. Där karaktären Jack tillsammans med sin lilla familj ska ta hand om ett hus men sjunker allt djupare ner i galenskap.

Karaktären Frank som är mannen i huset kämpar både med ekonomiska motgångar och ett yttre hot som ständigt ligger och bubblar under ytan och hotar familjen. Detta pressar honom och han tappar allt mer greppet om situationen vilket passar skådespelaren Kjell Bergqvist, som är en väldigt temperamentsfull skådespelare, väldigt bra och han håller verkligen inte igen i den här rollen. Han spelar ut och är nästan alltid arg, röker och är allmänt uppjagad.

Just skådespelarna i filmen lyfter den svenska känslan väldigt mycket och att filmen är efterdubbad ger den också en känsla av svensk bio från 80-talet. Franks fru Sara blir ett slags logisk motpart till Frank och dynamiken mellan dem driver filmen mot den alltmer kaotiska upplösningen. Lena Endre gör för övrigt sin långfilmsdebut med Besökarna och det är verkligen en debut med bravur.

Skådespelaren Johannes Brost var kanske inte superkänd innan sin roll som Joker i Rederiet som kom 1992 men även han gör en väldigt minnesvärd roll här som en yvig och övertaggad spökjägare. Att han och Bergqvist även var vänner privat skapar en rolig dynamik och scenerna där de jagar demonerna är något av de bästa som spelats in i svensk rysar/skräckfilm.

Just den delen av filmen är inspirerad av andra spökfilmer och Allans apparater, som han snarstucket påpekar att ha byggt själv, påminner om en del om spökfällorna i filmen Ghostbusters från 1984.

Men det är inte bara amerikansk spökfilm som inspirerat. Filmskaparna har berättat att det även finns en scen med Bergqvist och Brost som inspirerades av Steven Spielbergs film Hajen från 1975. I den scenen sitter de och dricker öl och berättar spökhistorier medans demonerna finns i huset, likt hajen som finns i havet där de sitter och berättar hajhistorier i filmen Hajen. Musiken sägs förövrigt också vara smått inspirerad av hajen.

Och om vi ska dra fler paralleller till andra filmer så påminner en del av filmens kameraåkningar och annan filmning mycket om det vi fick se i de amerikanska demonfilmerna av Sam Raimi, Evil Dead från 1981 och Evil Dead 2 från 1987. Likt de filmerna använder Joakim bitvis kameran som ett väsen som ibland kryper bakom skådespelarna och ibland rusar rakt emot dem i en rasande fart likt en ondskefull demon mot sitt byte.

Musiken som gjordes av Peter Wallin sticker också ut då den inte bara påminner lite om hajen i vissa scener utan att den oftast även är väldigt enkel och man får känslan av att den gjorts med en simpel tidsenlig synt. I vissa scener är det så enkelt så vi bara får en ensam ton som ligger och vibrerar vilket bygger upp en obehaglig och spännande stämning.

Filmen bygger i stort på just det, en obehaglig och spännande stämning och hela tanken med filmen var att den skulle kännas enkel och naturlig. Här vilar inte berättelsen på storslagna specialeffekter, spektakulära mord och massa blod utan en obehaglig atmosfär som sakta byggs upp av filmtekniken, de färgstarka skådespelarinsatserna och musiken för att till slut explodera ut i filmens cresendo.

Detta i sig, enkelheten och den naturliga känslan, bidrar också till en stark igenkänningsfaktor. Det är kanske just det, den höga svenska igenkänningsfaktorn tillsammans med spänningen som gör den till en utmärkt film och en stor och viktig bit av vår svenska filmhistoria.