Dagens datum 5 maj: Denna dag år 1981 dog IRA-medlemmen Bobby Sands efter att ha hungerstrejkat i 66 dagar.

Väggmålning av Bobby Sands på gaveln av Sinn Feins högkvarter i Falls road, Belfast.

”The troubles”
I augusti 1969 förstärktes den brittiska arméns närvaro i Nordirlands sex Countys. IRA i sin tur trädde åter fram och tog en mer betydelsefull roll. De omorganiserade och slog tillbaka mot staten och den brittiska armén.

1972 bestämdes att personer som dömdes för brott som hade koppling till ”the Troubles” skulle ges särskild status som krigsfångar. Detta var något den brittiska regeringen bestämt efter förhandlingar med Provisoriska IRA. ”The Troubles” blev beteckningen på den mest intensiva perioden av konflikten på Nordirland.

När de sedan bestämde sig för att dra in den statusen för fångar i mars 1976 följde en rad protester. Den förste IRA-medlemmen som dömdes efter att deras specialstatus dragits in var Kieran Nugent. Eftersom han vägrade bära fängelseuniform blev han misshandlad och sattes naken i isolering. Snart följde många andra hans exempel att protestera mot att bära fängelsets kläder.

Fängelseprotest
Bobby Sands arresterades under 1976 då han var i aktiv tjänst för IRA. Han fick 14 års fängelse för innehav av en pistol. Han hölls i 15 dagar i Crumlin Road Jail naken med bara bröd och vatten för att han vägrade bära fängelseuniform.

Sands flyttades till H-blocken i Long Kesh i september 1977. Där anslöt han sig genast till lakanprotesten och sedan till den smutsiga protesten. Denna innebar att fångarna vägrade tvätta sig och tömma sina toaletthinkar. Det var detta som sedan utvecklades till hungerstrejken.

De som deltog i protesterna visade prov på en fantastisk motivation och beslutsamhet. Hungerstrejkarna försåg republikanernas kamp med förnyad kraft.

Parlamentsmedlemmen Frank Maguires död i mars 1981 föranledde ett omval i valkretsen Fermanagh och South Tyrone. Detta var i början av de republikanska fångarnas hungerstrejk.

Sands gick med på att ställa upp som kandidat för Sinn Fein i valet. Han valdes in i parlamentet med 30 492 röster. Premiärminister Margaret Thatchers reaktion blev att introducera en lagändring som hindrade fångar från att ställa upp i val.

Sands var en duktig skribent, poet och sångskrivare. Den mest kända skriften av honom är nog ”One day in my life.” Det är en slags dagbok som beskriver hans liv i fängelset under en dag.

Boken skrevs på toalettpapper som smugglades ut ur fängelset. Berättelsen utspelade sig under den smutsiga protesten vintern 1979. Den 1 mars 1981 inledde den 27 år gamla Sands sedan hungerstrejken som blev hans död. Nio av hans kamrater följde efter honom.

”En dag i mitt liv”
Han beskriver i boken hur hans tre filtar inte gav mycket skydd mot den bitande vinterkylan. Stanken av avföring och urin var hela tiden stark. Smutsen täckte väggarna i vad han beskriver som sin stinkande grav.

Sands cell hade ett hål i väggen med galler. Fönsterrutan hade de blivit tvungna att slå sönder efter att vakterna sprutat in starkt desinfektionsmedel i rummet.

Sparvar utanför fönstret letade mat i snön. Han hittade brödsmulor på golvet som han kastade ut till dem. Detta var den enda underhållning som fanns under de långa dagarna.

Bäst tyckte fåglarna om maskar. Han tänkte tillbaka till sommaren då cellen var en stinkande ugn med ruttnande avföring och matrester. Då kröp de vita slingrande maskarna fram i tusental från avfallshögen i hörnet.

En gång när han vaknade var madrassen och filtarna ”en levande massa av vita maskar. De var i mitt hår och skägg och kröp på min nakna kropp.” På natten kunde han höra dem krypa på golvet. I madrassen hårdnade de till en kokong och kläcktes som flugor. Dessa flugor kom sedan i hundratals att störa honom natt som dag.

Snart upptäckte han att man kunde använda maskarna till att mata fåglarna med. Han kunde samla ihop tusentals av dem i sina händer och kasta ut genom fönstret. Inom några minuter hade alla maskar försvunnit från innergården. ”Vem skulle tro det om du berättade för dem att du spenderat din sommar med att samla in maskar för att mata fåglarna?”, frågade hans sig själv.

Sands mor var glad att hon fick träffa honom en gång i månaden åtminstone. ”Bättre där du är än på Milltown kyrkogården.” Det var där han senare skulle komma att begravas.

Ibland tänkte Sands att kyrkogården var att föredra. Han såg sig själv som ett levande lik. ”Vad kommer jag vara om sex månaders tid? Kommer jag ens vara vid liv efter ett år till?” Han intalade sig själv att inte älta detta. Att döda honom var det enda som de inte hade gjort ännu.

”Men jag är fast besluten att jag aldrig skall ge upp. De kan göra vad de vill med mig men jag kommer aldrig böja mig för dem eller låta dem kriminalisera mig.” Han skrämdes nästan av sina egna ord, men han visste att han inte var ensam. Förtrycket var detsamma innanför som utanför fängelsets murar.

”Jag var stolt över att göra motstånd, att slåss tillbaka. De kunde inte besegra oss på utsidan; de torterar oss skoningslöst inne i deras helveteshålor och har åter misslyckats med att besegra oss.”

Ändå beskriver Sands hur han hela tiden fick kämpa emot sin längtan att ge upp. Så länge han inte gav upp var han obesegrad. De hade förstört hans kropp, men misslyckats med att bryta ner hans vilja.

Hans motto var att det var bättre att lida medan man gjorde motstånd än att bli torterad utan att kämpa emot.

Boken avslutas med Sands konstaterande att: ”Ingenting spelar egentligen någon roll förutom att förbli obruten… De har ingenting i hela deras imperatoriska arsenal som kan bryta viljan hos en enda republikansk politisk krigsfånge som vägrar att brytas ner, tänkte jag, och det var väldigt sant.”

Litteratur:
Sands, Bobby. (2001). ”One day in my life.” Mercier Press

  • Publicerad:
    2020-05-05 11:00