ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 23 1942. Författad av signaturen B-T.

Dissekerar man det det svenska samhällslivet och dess yttringar just nu, slås man av det egendomliga i att Sveriges folk ännu icke erfarit ett förverkligande av demokratins vackra tankar trots att landets ledande partier dagligen i tal och skrift försöka vittna om sin demokratiska idealitet. Land och folk skulle vinna ofantligt mycket om allt detta myckna pratande och skrivande ersattes med ett av obruten god vilja buret handlande. Sveriges folk, massan, är i själva verket ett fattigt folk i ett rikt land. Den sociala standarden, som man så ofta skryter om i svensk press, är i mångt och mycket en chimär.

Den stora hopens små inkomster tillåter icke en på fast grund vilande gedigen sådan standard. Tidens jäktande krav på bekvämlighet, elegans och nöjen framstår som en psykos, något som hugger sig fast i vårt folk och många gånger tvingar det till att försöka leva på en nivå, som det i realiteten icke är mäktigt. Avbetalningar, skulder, ekonomiska svårigheter och därav följande ökade krav på flykt från vardagen belastar alltför många av dagens svenskar. Och härtill kommer alla de tusenden, som utan egen förskyllan ställts utanför produktionen och det regelbundna förvärvslivet. Penningen och jakten efter densamma har blivit det väsentliga och den individuella egennyttan har ställts i centrum på ett sätt, som fullständigt bortser från hänsynen till andra…

Det måste någonstädes vara ett fel, nej, många… På något sätt har det faktiskt blivit hävd att en mindre grupp goda svenskar under alla förhållanden måste ställas utanför de övrigas ekonomiska och sociala möjligheter just för att möjliggöra den senare kategorins samhälleliga standard.

Summerade äro Sveriges resurser så pass stora att det icke skulle behöva förekomma att en enda arbetsför och arbetsvillig svensk måste gå utan fast arbete och regelbunden, god inkomst. Med endast över sex miljoner invånare i detta till ytvidden så stora och ifråga om naturliga tillgångar så löftesrika land är det ett rent brott mot allt vad mänskligt heter att förhållandena skola vara sådana som de äro. Väldiga, nästan outtömliga möjligheter att skapa ett fruktbärande och inkomstbringande arbete för alla finnas faktiskt – bara de utnyttjades. Tillvaratagandet av landets vattenkraft kan utökas, varigenom arbete skulle kunna beredas för tusenden, elektrisk kraft kunna effektivare distribueras och förbilligas, samt nya industrier startas. Det är möjligt att ur våra skogar vinna flytande motorbränslen i sådan omfattning att den svenska motortrafiken icke längre skulle behöva ligga nere. Åkerbruk och boskapsskötsel, handel och sjöfart – allt kan vidareutvecklas i oändligt mycket högre grad än hittills skett.

Varför har ingenting gjorts? Ja, ställer man den frågan till dem det vederbör, möter man tusen skäl, tusen om och men. Det väsentliga är dock att intet av alla dessa skäl har någon bärande grund. Kostnadsfrågan, den kanske mest anlitade tillflykten för systemets försvarare, är i verkligheten icke hållbar. När det gäller ett folks sociala förhållanden, när det gäller att tillgodose människans allra primitivaste rättighet, rätten till arbete och bröd, då får det helt enkelt icke finnas några ekonomiska svårigheter! Det är här icke meningen att plädera för en så pass omfattande understödsverksamhet att de socialt behövande kommer upp till önskad social standard, det är överhuvudtaget icke fråga om understödsverksamhet utan ett enkelt och oavvisligt krav på reella förvärvsmöjligheter för alla svenskar.

Givetvis skulle det taga tid att genomföra ett sådant krav även om åtgärder härför omedelbart igångsattes. Det är därför nödvändigt att det stöd och även understöd, som nu behöves för tusentals av våra folkbröder ges en sådan omfattning och sådana former att verklig hjälp åstadkommes. Byråkrati och formalism, som på ett förfärande sätt vunnit överhand inom alla svenska institutioner, äro brottsliga företeelser var de än dyka upp men äro det i allra högsta grad i detta speciella sammanhang. Fattiga människor, som behöva omedelbar hjälp, stöter vid sina besök vid olika socialvårdsmyndigheter oftast på de mest upprörande förhållanden. Dessa människor lida icke enbart av de ekonomiska svårigheterna utan också av medvetandet av sina svårigheter. De äro därför i allmänhet känsligare, ömtåligare än folk i vanliga fall. Och de måste behandlas därefter, ges icke endast ekonomiskt utan också moralisk hjälp. Varför skola de då utsättas för ett så fruktansvärt rotande i sitt förflutna, sina svårigheter, sina familjeförhållanden att de många gånger bli fullständigt nedbrutna av skam och förödmjukelse? Människor kunna råka ut för svårigheter och elände när och var som helst men man får alltför ofta det intrycket att våra sociala institutioner endast räkna med sådana faktorer på just de fastställda expeditionstiderna. Samhällets hjälp skall kunna nå den behövande varsomhelst i detta land och omedelbart, antingen det nu är fråga om dagens eller nattens timmar. Och i och med att sådan hjälp ges får det icke förekomma att de beklagansvärda därför stämplas såsom sådana – de veta sin ställning Gudi nog förut! Skall det förövrigt förekomma att människor skola vänta i veckor på att få hjälp? Nej, men sådant förekommer dock! Måste det vara så att de, som behöva ögonblicklig hjälp hänvisas till att återkomma efter så och så många dagar? Nej, och återigen nej!

Sådan är emellertid vår demokrati. De vackra fraserna, de ädla tankarna och de lysande idealen – var finnas de i den grå vardagen? De ha aldrig sett verklighetens ljus, de ha endast kastats ut till den stora hopen av tidningar och talare men heller icke mer. En demokrati, som ej kännetecknas av en idealen motsvarande verklighet, ja, som icke ens gjort ett enda försök att förverkliga dem, en sådan demokrati ha vi i detta land icke behov av.

Vår gamla svenska, folkliga självstyrelse har oändligt många fler och större värden att bjuda på, den måste vi hålla på! Ett system, som icke kunnat erbjuda effektivt motstånd mot de upprörande sociala förhållandena, som icke kunna upphäva arbetslösheten och fattigdomen trots det skriande kravet på arbetskraft, kan icke försvaras. Ett system som ej haft kraft att taga livtag med den hemska sjukdomen, lungtuberkulosen, som förintande smyger från stuga till stuga i det ändlösa Norrbotten, ett system, som i folket blott ser en summa individer och icke ett gemensamt arbetande, lidande och kämpande släkte under dess vandring från generation till generation under sekel efter sekel mot en hägrande morgon – ett sådant system dömer sig självt.

Den stora hopen…Ett tröstlöst, ömkande och tragiskt uttryck visserligen – men det kännetecknar i alla fall alla dem, som liksom vi ha rätt att hoppas något av tillvaron! Den stora hopen – det är människor, som leva, som ha tankar, känslor och önskningar som Du och jag. Det är av dem folket består, för dem, som kampen gäller – de äro allt, vi intet!

— B-T