ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, nummer 6, 1938. Av Holger Möllman-Palmgren.

Den tyska riksregeringens presschef, dr. Otto Dietrich har i dagarna givit ut en liten intressant och innehållsrik broschyr med det talande namnet Weltpresse ohne Maske. Ett exemplar av skriften har också kommit i vår hand och vi har här nedan gjort en liten citatplockning ur densamma, som kanske kan bidraga till att även för godtrogna svenskar öppna ögonen för hyckleriet i allt pratet om den demokratiska ”pressfriheten”. Vi kunna begynna med fyra världsberömda fransmän från förra århundradets första hälft.

Napoleon I yttrade vid ett par tillfällen följande ord:

”Om jag lämnade pressen fria tyglar, så skulle jag inte kunna förbli vid makten i tre månader.”

”Fyra fientliga tidningar kunna vara farligare än 10000 soldater i fält.”

På St. Helena, kort före sin död, nedskrev han följande drastiska ord: ”Att lämna pressen full frihet vore detsamma som att somna in vid randen av en avgrund.”

Lamartine uttalade den 21 augusti 1835 följande ord i franska deputerande kammaren:

”Pressen har, med få undantag, illa tjänat landet. Sedan fyra år har den inte gjort annat än i varje rad sprutat hat, misstänkliggöranden och oförskämdheter; den förorsakar upphetsning och anarki.”

Honoré de Balzac skrev ungefär samtidigt:

”Tidningen, som borde vara en helgedom, har blivit ett medel för partiet; från medel förvandlades den sedan till affär. Varje tidning är en butik där publiken köper ”det fria ordet” i den färgskiftning som önskas.”

Emile de Girardin, berömd fransk publicist, startade 1827 sin tidskrift Le Doleur med följande uppriktiga bekännelse:

” Vi leva i schackrandets tidsålder. Religion och friheter växla i kurs. Men samvetena kunna alltid köpas efter fixa priser. ”

” Pressfriheten är en fantom, som inte har mera makt än den skräck den injagar.”

Så hette det för hundra år sedan. Det var på den tiden, då Goethe, skrev de sanna men tyvärr sällan citerade raderna:

”O, denna sköna pressfrihet! Kom låt oss allting trycka och fritt argumentera. Men f-n ta den som muckar och ej tycker som vi!

(Hur skulle det vara, herrar Bonnier och Mannheimer med detta valspråk på DN och GHT.?)

Låt oss nu gå ett århundrade framåt i tiden, till våra egna dagar. Vad har pressen och politikens män nu att säga till frågan om pressfriheten? Här är ett urval pålitliga demokratiska röster, med början på den franska fronten:

År 1935 skrev den franske deputeraden Ernest Pezet i sin bok Sous le Yeux ( = Under världens ögon) följande:

”För att göra slut på den s.k. fria pressens hyckleri – den är i själva verket bunden av mäktiga privatintressen – blir staten kanhända tvungen, att gripa till tvångsåtgärder. Om det parisiska tidningsväsendet åter ska kunna bli en hederlig affär, på vilken man kan leva och t.o.m. förvärva vinst genom försäljning av tidningar och utrymme åt legala affärsannonser, så måste staten genom tvångsåtgärder lösgöra pressen ur det slaveri, vari den alltför ofta råkat genom utländska mutor och intresserade mecenaters givmildhet, eller genom den kontroll och de subventioner, som intresserade syndikat och hemliga fonder utöva.”

En av vår tids främsta och oftast citerade franska journalister, Le Figaros utrikeskorrespondent Wladimir d’Ormesson skriver i sin 1928 utgivna bok Confiance en Allemagne ( = Förtroende till Tyskland ) dessa rader:

”Nio tiondelar av alla svårigheter, under vilka vi lida, härröra från en tendensiös nyhetsförmedling. Det misstroende, som förgiftar relationerna mellan folk och regeringar och ofta förlamar dem, förorsakas oftare av sättet att meddela fakta än genom fakta som sådana”

På annat ställe i samma bok yttrar d’Ormesson följande märkliga ord:

”Hur ofta har jag icke i personliga samtal hört korrespondenter uttala sig på helt annat sätt om saker och ting än de gjort i tidningar dagen förut. Påpekar man för dem motsägelserna så blir deras svar en trött men vältalig handrörelse: Vad begär NI? Man måste ju skicka dem vad de vill ha. – ”De”- det är fem-sex journalister, politiker, geschäftmakare, yrkesmurvlar som ”göra” tidningen och som genom densamma företräda och stödja en viss politik, en viss industri, ett visst finansintresse, en viss äregirighet.”

Ännu skarpare uttalar sig den 13 nov. 1934 den franska sigillbevararen Henry Chéron om sitt lands ”pressfrihet”:

”Misstänkliggörandet regerar som oinskränkt härskarinna i detta land. Dagliga överdrifter försvaga och bedraga den allmänna opinionen. Pengarna spelar en osalig roll. Vissa finansgrupper och intressen kunna efter gottfinnande förinta människors existens och inskränka deras oberoende. – – – Under dylika falska frihetsyttringar är det friheten själv som löper risken att undertryckas och med den vår Republik.”

Så långt de franska bidragen till problemets belysande. Nu har det visserligen i alla tider varit så, att den franska pressen varit ökänd för korruption. Det var sålunda helt i sin ordning, att den ryska ministern i Paris (Raffalowitsch) år 1904 kunde skriva till ryska finansministern och rapportera följande fakta:

”Under detta budgetårs första 10 månaderhar franska pressens avskyvärda besticklighet kostat oss (ryska legationen) en summa av 600.000 frsc. Häri äro ej inberäknade de 300.000 frsc, som vårt banksyndikat utbetalt för samma ändamål…” (Ändamålet var att göra politisk och ekonomisk propaganda för den fransk-ryska alliansen, som ledde till världskriget. – reds anm.)

Men låt oss nu höra några engelska röster. Kanske ser det hyggligare ut i den brittiska pressen? Redan 9 maj 1934 uttalade dåvarande premiärministern MacDonald följande inför ”Newspaper Society” ( = Engelska publicistklubben):

”Hur stor är icke faran i vilken hela pressen befinner sig, om den brukar sin makt till att publicera vad som faller den in, att färga sina uppgifter efter gottfinnande, att förvandla rykten till fakta och fakta till luft. Sådant kanske betalar sig, men det försvagar vårt folks andliga struktur. Må Ni tidningsmän sörja för att inte åsiktsfriheten urartar till rena utsvävningar.”

Den 29 nov. 1927 firade Londongruppen av ”Institute of Journalists” årsbankett, därvid förre inrikesministern Sir W. Johnson-Hicks höll ett tal, i vilket han bl.a. yttrade följande till pressmännen:

”Ni bestämma regeringarnas öde. Ni skapa och störta kabinett och det ligger i Eder makt att tvinga regeringar att utfärda krigs- och fredsförklaringar. Må ni därför städse vara medvetna om Edert ansvar.”

Times–redaktören Kennedy skriver i aug.-häftet 1937 av tidskriften ”The Nineteenth Century and After”:

”Under vår vittberömda ”pressfrihets” täckmantel försiggår i stor utsträckning en egenmäktig verksamhet från tidningsförläggarnas och tidningschefernassida, som i själva verket är raka motsatsen till pressfrihet. Vi här i England bruka häftigt kritisera den stränga kontroll, som i mindre demokratiska länder utövas på pressen. Men äro vi berättigade berömma oss av vår ”pressfrihet”, då vi ha pressorgan som driva sin egen politik och t.o.m. hålla sig med egna moralbegrepp, som föreskrivas dem av anonyma finansgrupper bakom kulisserna. Huvudändamålet synes vara, att ockra på publikens sensationsbegär och tvinga redaktörer och korrespondenter att, i frågor som äro av livsviktig betydelse för det internationella samförståndet och freden, uppvigla den ena eller andra parten av opinionen.”

Samma år, den 22 mars 1937 yttrade ordföranden i den brittiska ”National Union of Journalism” mr F.C Humphrey på nämnda sammanslutnings årskongress följande ord:

”Ännu finns det alltför mycket människor, för vilka en nyhet är en nyhet blott om den är sensationell, och en kommentar blott godkännes, om den är av nedbrytande och negativ art. Då stegrandet av upplagesiffrorna genom de gamla hederliga metoderna hade nåt en död punkt, kastades ett nytt slagord ut i konkurrensen. Det gällde att skaffa nyheter till vad pris som helst. Men om priset består uti utnyttjandet av människors olycka och om journalisterna under sin nyhetsjakt måste göra sig skyldiga till saker, som äro nedsättande för dem i deras egenskap av medborgare, så måste vi sätta stopp för denna utveckling. Pressfrihet får ej betyda oinskränkt frihet till vilka utsvävningar som helst.”

Så se alltså ansvarsmedvetna demokratiska politiker och statsmän på den ”fria” pressens problem. Låt oss nu jämföra härmed, vad diktatorerna säger. Mussolini, som själv är journalist till yrket och känner dess hemligheter, yttrade nyligen:

”Stormen av trycksvärta och bläckflodernas översvämningar äro de verkliga, i sanning fruktansvärda fienderna till varje fredssträvan och varje europeiskt samarbete.”

Och Hitler höjde för ett år sedan, 30 jan. 1937, sin varnande röst med dessa ord:

”Det är omöjligt att komma till ett verkligt mellanfolkligt fredsresultat, så länge det inte sättes stopp för den fortsatta hetsen från denna ansvarslösa klick av internationellabrunnsförgiftare och opinionsförfalskare.”

Som synes äro demokratiernas och diktaturernas bästa män överens på denna punkt. Skillnaden är blott den, att diktatorerna gjort slut på ofoget, medan den ohämmat och ohejdat får fortsätta i den demokratiska ”fria” pressen.

— Holger Möllman-Palmgren