SAGA. Den har plockats bort ur de flesta samlingar av bröderna Grimms sagor efter andra världskriget, med anklagelser om antisemitism. Men nu kan man läsa den i en ny svensk översättning på Nordfront: Sagan om Juden i törnsnåret.
Illustration: Arthur Rackham.
Till skillnad från många sagor som de tyska bröderna Jacob och Wilhelm Grimm samlade ihop under sina resor på jakt efter den tyska folksjälen hade jag aldrig tidigare hört talas om Juden i törnsnåret (Der Jude im Dorn). Det var av en slump jag stötte på den, i en pocketbok jag köpt i en second hand-butik vid namn ”Människor det varit synd om” av Kalle Lind.
Boken går, i kapitel efter kapitel, på ett satiriskt vis igenom diverse individer och grupper som författaren tycker att man kan känna ömkan för av olika anledningar. I kapitlet ”Barn förr-i-tiden” lyfter Kalle Lind några av äldre tiders barnsagor, som antingen är våldsamma, fyllda av obsceniteter eller helt enkelt bara bisarra – med den underförstådda meningen att tidigare generationers barn verkligen måste ha lidit när vuxna berättade dessa historier för dem.
Om Juden i törnsnåret skriver han endast kort:
”Juden i törnsnåret” handlar i korthet om en tjänare som med hjälp av en magisk fiol lurar pengarna av en jude, och sen ser till att juden blir hängd när han försöker få tillbaka sina pengar.
Sensmoral? Gissningsvis att judar bör förnedras ordentligt innan man avrättar dem.
Med stycket följer även en fotnot med kommentaren:
Sagan skrevs ner av bröderna Grimm, men har av någon anledning strukits ur utgåvor efter 1945.
Detta gjorde mig naturligtvis oerhört nyfiken. Var det verkligen allt sagan handlade om? Jag hittade den snart på engelska efter några enkla googlingar, men ingen svensk version. För min egen skull kom jag att översätta den till svenska och spred den sedan till vänner och bekanta som kunde tänkas uppskatta en klassisk germansk och antisemitisk sagostund.
Vad gäller sagans sensmoral så raljerar förstås Kalle Lind. Den finns där, men handlar självklart inte om jävlighet för jävlighetens skull. En seriös litteraturkritiker skulle säkerligen kunna finna många lager av budskap och tankegångar, som kan ha varit viktiga för den tidens människor som en gång började berätta sagan för sina barn. Men jag är ingen sådan, utan överlåter alla spekulationer till våra läsare istället.
Vad sagan dock inte har är en politisk underton. Nordfront publicerar inte heller min översättning av Juden i törnsnåret i något annat syfte än för att stå upp för yttrandefriheten. Det är alltså ingen tanke om att visa missaktning mot judar som grupp som ligger bakom. I sådana fall snarare mot dem som töntigt nog valde att censurera en saga bara för att en ny (den så kallade ”förintelsen”) började bli mer populär.
Notera att jag tagit mig den konstnärliga friheten att lägga till underrubriker. Dessa finns inte med i originaltexten men kan förhoppningsvis hjälpa läsaren att lättare hänga med i berättelsen.
Med de orden överlämnar jag läsaren åt njutningen av klassisk germansk sagokonst.
Juden i törnsnåret
– Ur ”Bröderna Grimms sagor”
Översättning: Simon Holmqvist
En gång för längesedan fanns det en rik man som hade en tjänare vilken tjänade honom både flitigt och ärligt. Varje morgon var han först att resa sig ur sin bädd och om kvällen var han den siste att gå till sängs. Närhelst det fanns ett tungt arbete att utföra var han den förste att frivilligt ställa upp. Aldrig klagade han över något av detta, utan var alltid nöjd och belåten i allt.
När hans första år hade gått mot sitt slut gav hans husbonde honom ingen lön, utan tänkte:
— Det är nog det smartaste draget, eftersom jag kommer att kunna spara in på det. Han kommer inte att lämna mig, utan gladeligen stanna och arbeta för mig.
Tjänaren sade ingenting, utan utförde sitt arbete under det andra året precis såsom han hade gjort tidigare. När slutet på det andra året kom fick han återigen ingen lön, men stannade likväl kvar utan klagomål. När det tredje året hade passerat så tänkte hans husbonde över saken, sedan stoppade han sin hand i sin ficka, men tog upp den igen helt tom.
Men denna gång sade tjänaren:
— Min herre, jag har tjänat dig ärligt under tre år. Var nu så god och ge mig vad jag med rätta har förtjänat. Jag önskar att bege mig av och se något annat av världen.
— Ja, min gode tjänare, svarade husbonden. Du har tjänat mig utan att klaga och du ska bli rikligt belönad.
Med detta stoppade han sin hand i sin ficka. Sedan räknade han upp tre mynt – en åt gången – och sade:
— Sådär, du får ett mynt för varje år. Det är en stor och generös belöning. Endast ett fåtal herrar skulle betala dig så pass.
Den gode tjänaren, som förstod väldigt lite om pengar, stoppade lönen i sin ficka och tänkte:
— Ah, nu när jag har en full börs, varför skulle jag oroa mig och fortsätta plåga mig själv med hårt arbete?
Så han gav sig av, över berg och genom dalar, sjungandes och skuttandes av lycka.
Dvärgen i buskaget
Nu kom det sig att medan tjänaren passerade ett buskage så hoppade en liten dvärg fram och ropade på honom:
— Vart är du på väg, glade broder? Du ser inte ut att tyngas av bekymmer direkt.
— Varför skulle jag vara nedstämd? svarade tjänaren. Jag har allt jag behöver. Tre årslöner skramlar i min ficka.
— Hur stor är din skatt? frågade dvärgen honom.
— Hur mycket? Tre mynt i äkta valuta, precist räknat.
— Lyssna på mig, sade dvärgen. Jag är en fattig man i stort behov av hjälp. Ge mig dina tre mynt. Jag kan ej längre arbeta, men du är ung och kan enkelt tjäna ihop din brödföda.
Och eftersom tjänaren hade ett gott hjärta och kände medlidande med dvärgen, gav han honom sina tre mynt med orden:
— I Guds namn, jag kommer ej att sakna dem.
Då sade dvärgen:
— Eftersom jag kan se att du har ett gott hjärta kommer jag att bevilja dig tre önskningar, en för varje mynt. De kommer alla att uppfyllas.
— Aha, sade tjänaren, du är en undergörare. Nåväl, om det är på så vis så önskar jag mig först och främst ett blåsrör som kommer att träffa allt jag siktar på. För det andra en fiol, som när jag spelar den gör att vemhelst som lyssnar blir tvungen att dansa, Och för det tredje, att närhelst jag ber någon om en tjänst så kommer den att beviljas.
— Du kommer att få allt detta, sade dvärgen.
Han sträckte sig in i busksnåret, och tro det eller ej, men där låg en fiol och ett blåsrör framlagt, precis som om de vore förbeställda. Han gav dem till tjänaren och sade:
— Ingen kommer någonsin att förmå sig att neka dig en förfrågan av något slag.
— Vad mer kan mitt hjärta önska sig? sade tjänare till sig själv, och fortsatte gladlynt på sin väg.
Juden och fågeln
Strax efteråt mötte han en jude med ett långt getskägg, som stod och lyssnade på en fågel som sjöng högt uppe i ett träd.
— Ett av Guds mirakel! ropade han. Att en sådan liten varelse kan ha en sådan respektingivande och hög röst. Om den endast vore min! Om någon bara kunde ta ner den på jorden!
— Ifall detta är allt du önskar dig, sade tjänaren, då kommer fågeln snart att vara här nere.
Han tog sikte med sitt blåsrör och träffade mitt i prick, så att fågeln föll ned i en törnbuske.
— Din skurk, sade han till juden. Gå och hämta fågeln själv!
— Herr min Gud, sade juden. Kalla mig inte för skurk, min herre. Men visst kan jag vara hunden och hämta fågeln åt mig själv. När allt kommer omkring var det ju du som sköt ner den.
Så lade han sig på marken och började krypa in bland törnbuskarna. När han var i mitten av buskaget kunde inte den gode tjänaren längre motstå frestelsen att plocka upp sin fiol och börja spela.
Illustration: Hermann Vogel.
Omedelbart började judens ben att röra sig, och han hoppade upp. Ju mer tjänaren spelade på fiolen desto bättre gick dansen. Men törnen slet isär judens sunkiga rock, luggade hans skägg och stack och nöp honom överallt på hans kropp.
— Herregud, grät juden ut. Vad vill jag med ditt fiolspelande? Sluta spela, min herre. Jag vill inte dansa.
Men tjänaren lyssnade inte på honom utan tänkte:
— Du har skinnat folk nog ofta, och nu ska törnbusken göra detsamma med dig.
Han började spela om och om igen, så att juden tvingades skutta än högre, allt medan remsor från hans rock hängde i törnen.
— Åh, vilket elände! grät juden. Jag ska ge den gode herren allt han begär, bara han slutar att spela med sin fiol. Till och med en påse med guldmynt.
— Om du är så generös, sade tjänaren, då kommer jag att stanna min musik. Men jag måste få berömma dig för det enastående sätt som du dansar till den.
Så tog han judens guldpåse och gick sin väg.
Juden stod i tystnad och såg mot tjänaren tills han var bortom synhåll. Då började han att skrika med all sin kraft:
— Din usling till musiker, din ölhus-violinist! Bara vänta tills jag stöter på dig ensam. Jag kommer att jaga dig tills du nött upp sulorna på dina skor. Din trashank, skulle du stoppa ett silvermynt i din mun skulle du vara värd sex kronor.
Han fortsatte att förbanna tjänaren i samma takt som han talade. Och så fort han hade fixat till sig något och hämtat andan igen så sprang han in till närmsta stad och till dess domare.
— Herr domare, sade han. Åh, vilket elände! Se hur en gudlös man har rånat mig och misshandlat mig på öppen landsväg. Till och med en sten på marken skulle tycka synd om mig. Mina kläder är slitna i trasor. Min kropp är stucken och sliten i bitar. Och det lilla jag ägde har stulits ifrån mig tillsammans med min börs – med riktiga mynt, det ena vackrare än det andra. För Guds skull, låt kasta förövaren i fängelse.
Domaren frågade:
— Var det en soldat som skar dig med sitt svärd?
— Gud förbjude! svarade juden. Han hade inte en kniv ens en gång, utan snarare ett blåsrör som hängde på hans rygg, samt en fiol som hängde från hans hals. Uslingen är lätt att känna igen.
Domaren lät sända sina män efter honom. De hittade den gode tjänaren, som hade vandrat omkring rätt långsamt. Och de fann även börsen med pengarna på honom.
När han fördes fram inför domaren sade han:
— Jag röde inte juden, ej heller tog jag hans pengar. Han erbjöd mig dem frivilligt, så att jag skulle sluta spela fiol, då han inte kunde stå ut med min musik.
— Gud förbjude! grät juden. Han famlar efter lögner likt flugor på väggen.
Domaren trodde inte på tjänarens berättelse, utan sade:
— Det var en dålig ursäkt. Ingen jude skulle någonsin göra så.
Och eftersom han ansågs ha begått rån på öppen landsväg dömdes den gode tjänaren till galgen.
En sista dans
Medan den gode tjänaren leddes iväg mot galgen skrek juden efter honom:
— Din värdelösa skit. Din hund till musiker. Nu kommer du att få din välförtjänta belöning!
Tjänaren steg sakta upp för stegen tillsammans med bödeln, men på sista steget vände han sig om och sade till domaren:
— Bevilja mig en enda önskan innan jag dör.
— Ja, svarade domaren. Bara du inte ber om ditt liv.
— Jag ber inte om mitt liv, svarade tjänaren. Men låt mig få spela min fiol en sista gång.
Då ropade juden ut i olycka:
— För Guds skull, tillåt det ej! Tillåt det ej!
Men domaren sade:
— Varför skulle jag inte förläna honom denna lilla ynnest? Det har utlovats honom, och han skall få det.
I vilket fall som helst hade domaren inte kunnat förvägra tjänaren, med tanke på den gåva som dvärgen hade skänkt honom.
Juden ropade ut:
— Vilket elände! Bind fast mig. Bind fast mig ordentligt.
Illustration: Hermann Vogel.
Den gode tjänaren tog sin fiol från sin hals och gjorde sig redo. När han drog det första stråket började alla att skälva och skaka: Domaren, tjänstemännen och domstolens ämbetsmän. Repet föll ur händerna på den man som hade lovat att binda fast juden.
Vid det andra stråkets slut började de alla att lyfta upp sina ben. Bödeln släppte lös den gode tjänaren och gjorde sig redo för dans.
Vid det tredje stråket hoppade alla till och började att dansa. Domaren och juden hamnade framför alla och studsade runt som bäst. Snart hade alla som samlats på torget av nyfikenhet börjat dansa med dem, gammal som ung, smal som fet, alla tillsammans och med varandra. Även hundarna som sprungit med folkhopen stod upp på sina bakben och hoppade med i dansen. Ju längre han spelade, desto högre skuttade dansarna, tills de började slå sina huvuden mot varandra och skrika ut sin klagan.
Helt utarbetad ropade domaren till slut:
— Jag kommer att ge dig ditt liv, bara du slutar med fiolspelandet!
Den gode tjänaren lyssnade på detta och hängde sedan tillbaka fiolen runt sin hals, för att sedan klättra ned för stegen. Han gick fram till juden, som låg på marken och kippade efter andan, och sade:
— Din skurk. Erkänn nu vart du fick pengarna ifrån, annars kommer jag att ta fram min fiol och börja spela igen.
— Jag stal dem. Jag stal dem, grät juden. Men du har ärligt förtjänat dem.
Och med det lät domaren föra juden till galgen, där han hängdes som tjuv.
Hoppa till huvudinnehåll
