ANTIKVARISKT • Artikel från tidskriften Nationell socialism, nr 1 1935. Författad av Bertil Brisman.

Vår tids människa har ställt sig helt passiv i förhållande till utvecklingen. Det är en fullkomligt nödvändig följd av 1800-talets liberalism. Till dennas fältrop hörde jämlikhet. Vad jämlikhet är har aldrig liberalismen velat förstå. Innebörden av dess fältrop blev istället: jämnstrukenhet. Det enda ideal massan kan kämpa för! Och den segrade med ett sådant ideal. Dess i sina egna ögon skönaste seger var vår nuvarande riksdagsordning: varje individ gjord till ett nummer med lika rättigheter. Plikter mot staten? – Diktatur! anser liberalismen. Och det är förkastligt. De idéer man kämpade för har burit sina frukter. Människan har blivit ett nummer. Med lika rättigheter! Och vad har hon att göra? Hennes stora fråga inför tillvaron är hur hon så bekvämt som möjligt skall kunna inrätta sig i den. Och att inrätta sig så bekvämt som möjligt är att på det enklaste sättet tjäna så mycket pengar som möjligt. Penningen har blivit hennes värdemätare. Hon förrättar mekaniskt och någotsånär samvetsgrant den del av ett arbete hon fått sig förelagd och har därmed gjort sin plikt mot den som betalar henne. Det är så på alla livets områden, till och med bland den studerande ungdomen, där man minst av allt skulle vänta det. Man inskränker sig till att göra en god examen för att därmed få sin existens tryggad. Överallt blott frågan: betalar det sig bra?

Man har glömt att ”förhållandena” ej är något obevekligt, som svävar ned från himlen eller från något annat håll, utan att förhållandena är något som skapas av människan själv och att hon själv har förmåga att böja dem i rätt riktning. Men härför kräves en ansträngning, och det vill hon ej. Hon vill ej själv ingripa i utvecklingen. Hon mäter och organiserar allt som kommer för henne. Men hon värderar och väljer ej bland det. Nietzsche har träffande karaktäriserat vår tids människas inställning till arbetet. Han säger på ett ställe i sin bok ”Så talade Zarathustra”: ”Man arbetar ännu ty arbetet är en underhållning. Men man sörjer för att underhållningen icke tar på krafterna”. Det som verkligen fordrar en ansträngning av människan, nämligen att själv bilda sig en ide och arbeta för den, gör hon ej längre. Att arbeta för en ide för idens egen skull, att arbeta för arbetets egen skull, det vill hon ej längre ty det anstränger henne. Att offra sin välfärd och sin lycka för arbetet, det ligger främmande för vår tids människa. Och vad följden för en människa, som har penningen till värdemätare för allt, måste bli är klar. Givetvis en fullständig förflackning och förlorande av allt sedligt ansvar.

Man kan då fråga, varför har det blivit så? Svaret blir helt enkelt: Vi har förnekat oss själva! Vi ha förnekat vårt folk, vår ras. Vad våra förfäder under årtusenden uträttat under strävsamt arbete och okuvlig viljestyrka akta vi ej. Då vi fira minnet av våra största svenskar, Gustav II Adolf eller Karl XII, är det blott ett osmakligt hycklande. Vi säga oss vara stolta över att äga sådana män i vår historia. Men vi äga dem ej. I vår handling visa vi oss ej som arvtagare till dem. De ingrepo skapande i utvecklingen. De kämpade, ofta med den säkra undergången för ögonen för den fäderneärvda idén: att som den västerländska kulturens nordligaste utpost försvara Västerlandet mot hotet från öster. Sedan årtusenden tillbaka ha svenskarna haft denna känsla av sin plikt. I vikingatider, under Birger Jarl, under Vasakungarna, i alla tider ha svenskarna varit uppfyllda av samma anda. Men det är ej endast de stora namnen. Tusen och åter tusen äro de okända hjältar, vilka som soldater under sina konungar eller som nybyggare i norr och öster kämpat för Sverige. De kände inom sig blodets maning att skapa liv.

Och likadant på livets andra områden. Inom vetenskapen och konsten. Manande stå för oss den svenske tänkaren Benjamin Höjers ord: ”Sök sanningen, och bure det än till helvetets portar, så klappa på!” De svenskes högsta ideal var ej lyckan och penningen. De kände blott sin plikt. Den plikt som samhörighet med svenskt folk och nordisk ras innebär. Men vi se även vilken anda som utbreder i dag.

Även i Indiens, Persiens, Hellas och Roms historia se vi hur höga kulturer skapats under hård kamp. Om dessa höga kulturer vittna de minnesmärken de lämnat till eftervärlden i religion, konst och litteratur. Den senaste tidens forskning har visat att dessa kulturer byggts upp av nordisk ras, den ras i vilken det svenska folket utgör ett led. Historien vittnar även om hur dessa kulturer gått under. De har gått under då skaparkraften hos dess bärare försvunnit. Då de slutat höra blodets maning till pliktuppfyllande kamp. Då de blivit slavar under nöjeslystnaden och penningen. Då guldet fått överhand över blodet. Den adel deras fäder genom blodsbestämd pliktuppfyllelse bildat förmådde de ej hävda, och de sjönko till onyttig överklass. Och andra folk intogo och förstörde den skapelse de ej längre själva förmådde hävda.

Likheterna mellan de tendenser som föregingo dessa kulturers fall och de som göra sig gällande i våra dagar äro mer än tydliga. Få de fortsätta att göra sig gällande går den västerländska kulturen som de andra stora kulturerna. Men om vår kultur går under, försvinner även den sista delen av den nordiska rasen. Och något folk, som inom sig bär det nordiska blodets kulturskapande kraft, kommer aldrig att finnas mer.

Vi befinna oss i ett av världshistoriens mest avgörande ögonblick. Kanske har aldrig någon tid ställt sina människor inför ett sådant ansvar som vårt. Det gäller liv eller undergång. Och tendenserna visa mot undergång. Men när Ragnarök redan kan skönjas, då visar det nordiska blodet ännu en gång sin skaparkraft. Det visar att det finns kraft att avvärja faran. Det gör det i nationalsocialismen.

Men då förstås i nationalsocialismen icke en viss partibildning eller ett visst program på det statliga, ekonomiska eller kulturella området. Den korporativa staten såsom sådan är ingen nationalsocialism. Men väl den anda som skapat den korporativa statens former och den anda som måste leva i den. Den är nationalsocialism. Eller med andra ord: nationalsocialismen har sitt värde däri att den omskapar människan, som i sin tur omskapar förhållandena runt omkring sig. Vore det ej så att nationalsocialismen omskapade först och främst människan hade den intet som helst värde. Då vore den blott en tung börda som lades på oss och hindrade utvecklingen. Men genom att statens former bli bringade i överensstämmelse med människan själv, bli de livgivande. Det är vad vi mena med en organisk statsuppfattning. Nationalsocialismen omskapar människan genom att i henne bringa till liv hennes av naturen bestämda inriktning. Och häri ligger nationalsocialismens grundidé. Den inriktning och de åskådningar människan fått genom naturen måste för att bli fruktbringande bibehållas rena och få ej blandas med dem naturen lagt i ett annat folk eller annan ras.

Se vi nationalsocialismen på detta sätt, är den ej uppkommen som en följd av världskriget eller krisen. Den är de nordiska folkens och de nordiska människornas väg till medvetande om sig själva och uppvaknande till liv. Den medför således en ny livsåskådning. Den kan naturligtvis aldrig bli kollektivt eller programmatiskt uttryckt. Hela nationalsocialismens ide är i grund och botten endast en personlighetens sak, då den eftersträvar människans omdaning inifrån. Det får därför ej bli ett yttre tvång. Det vore att förneka nationalsocialismens grundidé, vilken ej blott erkänner utan absolut fordrar individens frihet. Men den utveckling, som blivit en följd av liberalismen, har tvingat människan ned till ett nummer i samhället. Detta står i skarpaste strid mot nordisk livsåskådning.

Det grundläggande draget i nordiskt väsen är den centrala plats personlighetens betydelse intar. Det är egentligen nyckeln till de nordiska folkens yttre och inre historia. I Sveriges historia har det kanske gjort sig starkare gällande än i något annat lands. Kampen mellan kungamakt och aristokrati vittnar därom på den politiska historiens område. Sveriges bondestam har aldrig låtit sig nedtryckas i livegenskap. Och vad är hela vår historia om ”olyckliga skaldeöden” annat än personlighetens kamp mot masstänkande och dumhet. Det nordiska personlighetskravet och den nordiska religiositeten har i Sverige fått sina vackraste uttryck i lyriken. Det har därigenom aldrig behövt komma i opposition mot kyrkan. Men har nordisk anda gått de vägar, som man i strängare mening förstår med religion, har den måst komma i stridsställning med de makter som på detta område representerar masstänkandet.

Det största namn den västerländska kulturen äger är medeltidsmystikern Mäster Eckehart. I hans själ var den nordiska andens krav på frihet för starkt för att han ej skulle spränga de kedjor med vilka den romerska kyrkans skolastik och dogmatism fängslade den nordiska människan vid föreställningar som vid en grundlig självrannsakan ej kunde erkännas som hennes egna. De åskådningar, vilka han medvetet eller omedvetet kämpade emot, nämligen Paulus och Augustinus, äro visserligen framsprungna ur äkta religiösa behov, men de kommo från en folksjäl, som i sitt åskådningssätt och sin inställning till livet är absolut oförenlig med den nordiska. Deras inställning, människans slavförhållande till sin Gud, måste förkväva all äkta religiositet i den nordiska själen. I sin kamp för frihet från dessa föreställningar frambringade Mäster Eckehart i det 14:de århundradet en religionsskapelse, som är den största Västerlandet äger. Den utgör ett till eviga tider bestående vittnesbörd om den nordiska andens oförvägenhet och stolthet. Han förkunnar att människan är fri, fri från allt, fri till och med inför Gud. Han talar om den adliga själen ”som ej känner till något avseende, ej heller något böjande in under skapat eller över detsamma: den vill varken under eller ovan, den vill sålunda stå för sig själv, ingen till viljes och ingen emot, och den vill varken äga likhet eller olikhet med något kreaturligt, den vill intet annat vara än ett med sig själv.” Och i ett yttrande mot teologins lönemoral, når han den nordiska andens högsta föreställning . ”Ur din innersta grund skall du verka alla dina verk utan något varför. Sannerligen säger jag dig: så länge du verkar dina verk för himmelriket eller för Gud, eller för din eviga salighet, alltså utifrån, gör du förvisso orätt.”

Det religiösa personlighetskravet kommer åter storslaget till uttryck hos dansken Sören Kierkegaard. Denne vänder sig på det skarpaste mot tidens massreligion, kristendomen har blivit en etikett att bära utanpå sig. Och i ett angrepp på kyrkan säger han: ”Den slags religiositet som kallas den lutherska är onekligen den oss människor mest tilltalande, ty den består däruti att jämra sig för varandra och för Gud – och så skall det vara bra. ”Vad är väl en människa, en eländig stackare som ingenting förmår osv.”. Men när jag läser i Nya Testamentet, då får jag snarare det intrycket, att människan enligt Guds mening är en gigant – men hon skall ansträngas, icke skonas.” Överskriften till detta stycke heter ”Den listiga ödmjukheten”.

Friedrich Nietzsche visade i ett kulturliberalismens århundrade hur utvecklingen skulle föra till kaos och den västerländska kulturen gå en säker undergång till mötes. Och han offrade sitt liv i kampen mot de undergångstendenser, vilkas resultat vi i våra dagar ha att bekämpa då de äro oss alldeles inpå livet. Han såg filosofin, människans härligaste gåva, bliven till en kall meningslös intellektualism. Han hatade dessa ”lösande lättingar”, som blott kunna analysera och diskutera om tro, men ej själv våga tro. I stället förkunnade han: ”Av allt vad skrivet är, älskar jag blott det, som skrevs med blod. Skriv med blod, och du skall erfara att blod är ande.”

Han såg religionen bliven en feg moralism. Och i denna sin kamp står han på samma ståndpunkt som Eckehart och Kiekegaard. Han förkunnar den stolta religionen, som ej gör människan svag utan gör henne stark, som ej gör henne till slav, utan fri. Han slungar mot kyrkan och teologin de stolta orden: ”När I ären upphöjda över lov och tadel och eder vilja vill befalla alla ting som en älskares vilja: där är ursprunget till eder dygd.”

Och han förkroppsligar i sin kamp den nordiska andens outtröttliga och djärva sökande: ”Därför älskar jag nu endast mina barns land, det oupptäckta i det avlägsnaste havet. Efter det låter jag mina segel söka och söka.”

Nietzsches kamp är den skarpaste protest mot den krasshet och ytlighet den moderna tiden förde med sig. Han predikade ett högre ansvar och en högre sedlighet. Det är den nordiska människans stolta evangelium. Nietzsche utövade ett väldigt inflytande i den nordiska tankevärlden. Sveriges mest begåvade skalder började medvetet lyssna till det egna: Strindberg, Fröding, Ekelund med flera.

Man finner vid ett inträngande i de tankegångar, vilka här påvisats, stora fundamentala likheter. Samma tankar ha framförts under olika tidevarv och fullkomligt oberoende av varandra. Det är samma drivkraft som fött dem. Det är kampen för friheten. Det är personlighetsbevarandets krav som med gigantisk styrka rest sig mot masstänkandet. Detta kan ej vara tillfälligheter. Det måste vara en djupare samhörighet mellan dessa tankars upphovsmän. Och denna är deras gemensamma likartade uppfattning på olika områden. Det är det nordiska blodet som givit dem de betingelser som gjort deras verk till evighet. Det nordiska blodet har gjort dem skapande. Vi ha det nordiska blodet i oss. Vi kunna därför uppfatta den innersta drivkraften i deras skapande och bygga vidare på det. Härur satsen: allena blodet är skapande. Grundbetingelsen för att blodet skall vara skapande är, att det måste vara rent. Främmande blod medför främmande föreställningar. Det blir disharmoni och skaparkraften bindes.

En rent nordisk idélära har kämpats fram av de nordiska folken. Denna håller i dag på att bli liv för ungdomen. Men för att den ska bli liv för oss måste vi själva kämpa oss till den. Vi måste söka oss in i vårt folk igen. Vi måste uppleva vårt folks historia, religion och kultur, för att få en fast grund att bygga på. Vi måste uppleva den kamp våra fäder förde då de kämpade som de yttersta förposterna mot öster. Vi måste uppleva den kamp våra stora tänkare fört: Torild, Tegnér, Almqvist, Viktor Rydberg. Vi måste uppleva våra fäders tro. Vi måste uppleva den fornnordiska religionen. Vi måste inse att vad som inrymmes i denna är våra fäders tro. Den tro vårt folk hade i sin barndom. Dess uppfattning utgör vår uppfattning än i dag och skall alltid utgöra det. Asatron tillhör en förgången tid. Men den ande som levde i den, den lever i oss, fast under andra former. Den som ser ned på sitt folks äldsta tro, har klippt av sina rötter till livet. Han kan ej längre skapa liv.

Vi måste således uppleva allt vad vårt folk tänkt, trott och kämpat för genom tiderna. Vi skola inte gå tillbaka till deras tankar. Men vi skola uppleva dem så att den anda som levde i vårt folk blir levande i oss för att vi skola kunna bilda den adel om vilken Nietzsche talar och som blott älskar en sak: sina barns framtid och som verkar ur sin innersta grund utan något varför. Det är den nordiska tanken.