GENMÄLE • Vera Oredsson kommenterar, recenserar och bemöter Folke Schimanskis bok om henne.

Då några av kamraterna köpte boken ”Veras resa” eller åtminstone vill låna den från biblioteket bad man mig att recensera den. Att jag häcklas, ifrågasätts och angrips med hot är jag van vid. Men att hatet och lögnerna trängs in ända ifrån den närstående släkten, med hopp om sympati och som inkomstkälla, tycker jag är smaklöst. Så avskyvärt att jag verkligen har svårt att bemöta den sakligt och med behållning av en viss anständighet.

Angreppen är många, eller rättare sagt konstanta. Allt i fråga om nationalsocialistiska organisationer beskrivs med baktankar om ”sattyg.” Det är vi vana vid att indoktrineras i och har genomskådat, men jag måste ändå försvara mina kära kamrater i NSV-skolan där de misstänks ha skolats som blivande mördare under ”bruna systrarna”. Jag kände dem som underbara kamrater, unga, glada tonåringar – precis som dagens ungdomar, men med skillnaden att de var osminkade och mer fräscha och oskuldsfulla. Att flera av dem efter fredsutbrottet sökte sig till den protestantiska diakonin genom vår översköterska kan vara ett belägg för att de långt ifrån ”lämpade sig” som blivande mörderskor. Att baktala dessa ungdomar är en förolämpning som jag inte kan acceptera!

Att skriva en korrekt recension är svårare när man angrips personligen. Kanske uppfattas det mest som försvar, men att recensera alla dessa angrepp på de många organisationer som fanns inom det nationalsocialistiska systemet tycker jag är onödigt. Det finns i boken så många lögnaktiga skriverier som ”experter” – särskilt judiska – redan har framfört med råge och fantasi att det skulle bli tjatigt att bemöta dem alla här med sanna beskrivningar som vi i många år har gjort både i tal och skrift.

Det förekommer massor med hetsande påhopp i boken. De psykologiska förklaringarna är bara en s.k. trend hos dagens skribenter. Vad gäller jackan som min mor bytte till ägg är det en slarvig redogörelse, då det inte var under Sverigeresan som jag nekades att bära den utan till sopplunchen i Svenska kyrkan i Lübeck. En annan slarvig beskrivning var där jag hoppade från sjuksängen till grävning av skyttegravarna, inte att jag hjälpte till med det under rekreationstiden efter sjukhusvistelsen. De var mycket stränga i isoleringen med scharlakansfeber och man kunde man knappast ”hoppa ur sängen” på det viset! Så vimlar det av felaktigheter i boken. Den sanna historien kan läsas i min bok ”När flaggstängerna blommade”.

Märk väl en sak: Folke Schimanski beskriver sig själv som liberal socialdemokrat, som pressen, men jag själv som ”nazist” – om jag nu beskrivs som ”nazist” så skulle väl Folke beskrivas som ”sosse”? Det anständiga alternativet är nationalsocialist även för mig. Nationell och socialist i folkgemenskapens anda. Nazister, naziregim, i all oändlighet över 300 sidor är tröttsamt.

Det är hämmande att förklara de personliga angreppen. Svårt med tanke på att alla personliga insinuationer som måste vederläggas kan ifrågasättas av läsaren i tron på att man vill göra sig bättre än man är. Men ändå försöker jag att ge fakta i förhållandet till min far:

Att barn agades förr är väl inget nytt. Dumheter, busstreck, ohörsamhet, dåliga betyg från skolan – allt straffades med aga, mer eller mindre våldsamt. Min make Göran Oredsson berättade också om hur hans mor gav honom ordentliga slag med riset. I mitt fall var det skolbetygen. Vilket naturligtvis resulterade i ett hat mot skolan. Konstig nog att jag klarade den högre skolunderundervisningen i den nationalsocialistiska skolan bra – även matematiken – hur det kunde bli sådan skillnad är en gåta ännu i dag för mig. Folke lägger nog alltför stor vikt vid fars aga som min väg till nationalsocialismen. Han kan inte få in i sin skalle att man kan födas som sådan. Rastillhörighet, social rättvisa, moral mot regnbågsfärgade ideal m.m.

Göran Oredsson är ett exempel på detta: Han bodde i en isolerad by där inga politiska samtal fördes, fascinerades sedan av de tyska uniformerna som visades i tidningspressen och intresset blev då väckt i barndomen med en så oerhörd kraft att han kämpade i över 50 år för nationalsocialismen. I MOTGÅNG, märk väl; jag hade den turen att enrolleras i den även under den uppgående fredstiden i 6 år, och jag tänker fortfarande så här trots Folkes psykologiska försök att göra mig till ett offer – OFFER? Detta som ändå har gett mig mycket glädje, spänning, kamratskap och insikt. Försöket att ändå tycka synd om mig – glöm det.

Far var kommen av en släkt med officerare, lärare och akademiker. Den äldre släkten var värdshusvärdar i Westpreussen. Han var belärande även i naturen. Det tyckte jag om som barn att känna igen fåglarna genom läten, träden genom löven, blommornas namn. Ofta fick jag putsa hans stövlar till SA-möten. Jag blev stolt när han i sin uniform gick till sin tjänst. Var plikttrogen under kriget med alla uppgifter privat och inte helt ofarliga insatser.

Folke tar avstånd, beskyller mig för att utnyttja hans ekonomi osv. Att jag fjäskade in mig. Efter 40 års tystnad efter min skilsmässa från Sven Olov Lindholm, som min far respekterade, skrev far minst 3 brev och ville försonas igen. Det var inte jag som kontaktade honom! Han erbjöd sig att bekosta resan ned till Berlin med flyg osv. Jag svarade att utan min make reser jag inte… så vi träffades under 90-talet. Göran och jag befann oss i en ekonomiskt svår situation och far bad enträget att få hjälpa oss. (Under den tiden då Bengt Dennis var riksbankschef och körde Sverige i botten med sina höga räntor.) Fars ekonomi var god då han uppfann hos Siemens ett bromssystem på ellok. Siemens var en firma som inte lurade sina medarbetare, vilket redan var känt under 1880-talet. Folke blev fly förbannad när han upptäckte penninggåvorna efter fars död 2002 och hotade att anmäla mig för svenska myndigheter i skattehänseende genom en advokat. Jag svarade lite hotfullt till advokaten att jag har vänner som kunde det göra det besvärligt för Folke om han trakasserar mig. Advokaten avsade sig uppdraget. Även min mor fick ett arv och var inte så fattig som Folke beskrev. Vi tog henne ofta med i våra utflykter som hon uppskattade när Göran skaffade bil.

Min faster tant Ellinor beskrivs som ”antinazist” och hennes ord till alla i släkten att hon slöt Folke till sitt hjärta bekräftar väl hennes politiska inställning. Ändå litade hon inte helt på min bror då hon överräckte farmors moderskors och farfars medaljer från I Världskriget till mig med orden: ”Du är den ende överlevande i familjen som säkert bevarar dem med aktning.” Far frågade efter dem vid vårt besök: ”Jag har dem i vitrinskåpet.” ”Gott sei dank”, yttrade han, ”för Folke sade att han skulle slänga dem på soptippen, jag blev verkligen ledsen och chockad över hans elaka svar.”

Det är många felaktiga angrepp på mig för att göra mig till någon värdelös nazislampa – jag har inte lust att vederlägga alla. Skilsmässan från Sven Olov Lindholm 1960 där jag lämnade dottern är ett av dem som kanske våra kvinnliga medlemmar inte helt förstår. Göran Oredsson bodde tillfälligt i ett rivningshus, Sven Olov blev mer och mer anti nationalsocialist, och att ta en nioåring från en trygg tillvaro, man våndades oerhört! Sven Olov var en mycket älskvärd far, Linnea kände sig trygg hos honom. Jag åkte täta resor till dem från Stockholm till Rönninge, städade, såg till kläderna m.m. Vi umgicks privat, firade gemensamma jular osv. Bildade familj och halvsyskonen trivdes tillsammans. Allt gick över förväntan tills den demokratiska hetsindoktrineringen satte sina spår och splittrade familjen när jag fortsatte kampen genom att bli medlem i Nordiska motståndsrörelsen efter min käre makes bortgång några år efter 2010. Avbryta? Vi två som var ett team i eviga diskussioner, arbete, kamp – jag blev vilse på något sätt. NMR blev min räddning, håller mig i vigör, tankeförmåga, kamratskap, ideologin som jag är född med, kunde fortsätta.

Nordiska motståndsrörelsen nämns och ”beskrivs” i olika avsnitt som kan vara av intresse för våra läsare. Citerar ett under ”Ett gemensamt arv” i början:

I våra medier nämns hennes namn med en blandning av avsky och förundran. Men inte hos Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och likartade politiska rörelser där betraktas hon med högaktning. Hon har utsetts till hedersmedlem i NMR. Rörelsen är ideologisk sett ett klart nationalsocialistisk parti, det finns föga som skiljer sig programmässigt från dess tyska förebild , så här känner hon sig verkligen hemma.

Om Du har köpt boken: Ta en penna, stryk allt som handlar om Vera med psykologiska ointressanta slutledningar som jag betraktar som nonsens. Det vimlar av dem. Bara det att jag kallade mig för Birgitta. En enkel förklaring var den att det fanns flera inom arbetsteamet i Gustavbergs Ålderdomshem i Karlshamn som bar namnet Vera, då jag anställdes sist tog jag mitt andra namn Birgitta för enkelhetens skull. Behöll namnet till 1949 och återgick sedan till Vera. En annan är BDM-jackan som mor bytte i Lübeck mot ägg. Ideologin kan knappast tas av eller på. Mitt valspråk har alltid varit: Att göra det bästa av situationer, de tråkiga eller goda. Sökte tilltro och fann den. Vidare stryker Du alla insinuationer mot påstådda grymheter som nationalsocialismen skulle vara orsaken till. Betänk: Det var krig och under krigets skugga förändras man för att återgå till ett normalt beteende efter kriget till den personen Du verkligen är. Det har ingenting med nationalsocialismen att göra. Folke drog sig faktiskt inte undan att berätta om många grymheter som förekom från våra fiender, även om det sker med ursäkter och förklaringar som Du också kan stryka. Gör Du det så kanske även Du får någon behållning och tycker att utgiften inte är helt bortkastad. Läs mellan raderna som det kallas.

Nog är jag väl mera lyckligt lottat än min bror Folke, smittad av indoktrineringspropagandan att förintelsen har skett och att han delvis har skuld till den vill han dessutom rentvätta sig från sin inbillning genom att angripa sin syster och far med denna bok.

Omslaget: Vi står på en gata i ett villaområde där vi ofta promenerade på söndagarna för att titta på påfåglar som bredde ut sina vackra vingar. En statussymbol för de väl besuttna i Berlin under 30- och 40-talet.

Folke angriper Göran Oredsson, men han kommer inte själv undan – för åtta generationer tillbaka är vi släkt med familjen Oredsson genom min svenska mors släkt i Blekinge som gränsar till den östliga delen av Skåne. Lite humoristisk inte sant?

Ni som läst boken och har några frågor kan ställa dem till mig på VK där jag ofta skriver!