ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 7 år 1943. Skribent är E. A-m.

Att demokratin skulle utgöra den styrelseform, som bättre än någon annan tillvaratog begåvningarna, gav dem deras rätta plats och i statens ledning placerade de i andligt hänseende rikast utrustade och högst stående personligheterna, är en sats vilken vi ofta fått höra. Som en följd av ett slags naturligt urval kommo, efterhand som de demokratiska tankesätten hunno genomsyra hela samhällslivet, blott dessa att handha styret inom demokratierna.

Nyktra iakttagare, människor med sinne för proportioner och utan den så vanliga benägenheten att taga ord för handling har emellertid kunnat fastslå, att i de länder där denna demokratiska urvalsprincip hunnit verka, istället en rakt motsatt utveckling ägt rum. Slätstrukenheten har blivit idealet och medelmåttigheten normbildande. Allt som höjer sig över genomsnittet väcker misstro och blir föremål för mängdens avoghet. Vad som är egenartat och tenderar till att växa sig stort – i detta ords personlighetsbetonade bemärkelse – förargar flertalet och hindras i sin utveckling. Ingen sann originalitet, men väl den falska och poserande, tolereras där det demokratiska platthetsidealet triumferat.

I Roosevelts Amerika, det mönsterland dit våra egna demokratiska elitmänniskor så gärna vallfärdar, heter det: att vara annorlunda är oanständigt. För de stora personligheterna, för de självständiga och originella begåvningarna, har man där, lika litet som i de andra demokratierna någon användning. De utgör i bästa fall ett irritament, i flesta fall ett hinder för de många till löjliga proportioner upptrissade storheter, vilka alltid blir de bästa redskapen åt de bakom det föregivna folkstyrets kulisser opererande storfinansiella makthavarna. Medelmåttans, för att inte säga den rena undermålighetens, nickedockor puffas fram. Med den allsmäktiga systempressens hjälp lanseras dessa och koras till kulturpersonligheter. Den som inte vill erkänna dessa betraktas som en obildad individ, som en barbar, vilken förgriper sig på kulturen.

Vi ha här ”Kejsarens nya kläder” i hypermodern kapitaldemokratisk upplaga. De demokratiska taltrattarna anförtros de, åtminstone i massans ögon, ledande posterna. Pösande av viktighet och uppskruvad fåfänga uttalar sig nollor av båda könen i livsfrågor, i vilka de inte ha den ringaste insikt. Från talarstolar och radio hör vi inbilska stämmor stå och hacka sig fram genom ett nonsens, som deras uppdragsgivare kallar föredrag. Skrivklådiga damer och herrar med kronisk motvilja för stärkande och samhällsnyttigt kroppsarbete, omhändertagas av förlagen, blir succéförfattare, får statsanslag och premier och betraktas inom kort som kulturpersonligheter. Här kräves ingen litterär talang, knappt ens någon större kännedom om skriftspråket och ännu mindre någon verklig diktarådra. Det räcker – men det är också ett oeftergivligt villkor – att dessa den andliga odlingens hyenor skaffar sig de rätta förbindelserna, villigt fogar sig efter de mäktiga förlagsintressenas intentioner och tillfredsställer de litterära analfabeternas hunger efter lättsmält och andefattig underhållning. Är därjämte skrivardrängarnas alster ett lämpligt underlag för demokratisk hatpropaganda, blir framgången ytterligare fastslagen genom pekoralens filmatisering.

Roosevelts, Rosenmans och Morgenthaus frihetsrepublik är visserligen mönstret, emedan man där nått längst på vägen mot det demokratiska slätstrukenhetsidealet med dess mammonistiska mätare av människovärdet. Men även i mindre framskridna demokratier är man på mycket god väg. I vårt eget land gör man, och tydligen med stor framgång, de mest energiska ansträngningar att inhämta det försprång, som innehas av Roosevelts USA. Alla högtalare är i verksamhet, varje giftspruta och varje litet kloakorgan gör här sin utvecklingsfrämjande insats.

I varje institution, i kommunstyrelser och sammanslutningar hittar man äresjuka och med knivvassa armbågar utrustade medelmåttor, små, ynkliga själar med oerhört självförtroende och underbart utvecklad förmåga att kliva över lik. Överallt erbjuder dem det demokratiska systemet de mest enastående tillfällen att ”komma upp sig”. Att dessa tillfällen också utnyttjas framgår tydligt, inte minst då man betraktar de institutioner som har med det sociala arbetet att göra. Här har den demokratiska strebern funnit sitt verkliga eldorado. Här frågas inte efter duglighet eller meriter, och ännu mindre efter något så hopplöst efterblivet och otidsenligt som personlighetskultur. Man behöver inte ens besitta vanligt hyfs. Har man bara den rätta demokratiska inställningen och andliga medelmåttigheten, så inskränker sig problemet till att välja. Staten betalar och öser frikostigt ur de demokratiska anslagens ymnighetshorn.

Det är påfallande, men samtidigt så följdriktigt, att just demokratins inväxande i det borgerliga samhället har skapat förut oanade förutsättningar för de odugligaste och tarvligaste medelmåttors möjlighet att göra sig gällande. Socialdemokratin har gett dem monopol på alla de inbringande sysslor och befattningar, det rådande systemet äger och skapar. Den dryga, uppblåsta och ärelystna medelmåttans segertåg i vårt land står i direkt proportion till socialdemokratins maktställning inom vårt offentliga liv.

Att vara medelmåttig är i och för sig intet fel. De flesta av oss tillhör denna kategori: och varje samhälle, vilken struktur det än må ha, måste alltid till övervägande del bestå av människor tillhörande genomsnittet. Men skillnaden är oerhörd mellan den medelmåtta som inser sin egen begränsning och den som inbillar sig vara kallad till storhet och ledarskap. I ett sunt samhälle är medelmåttan vanligen en enkel, hygglig och skötsam medborgare, en som fullgör de uppgifter och åligganden, som passar och anstår hans läggning och anlag. Denna riktiga värdering av genomsnittet är sund och naturlig. Den är rättvis mot alla och ligger därför helt i linje med socialistisk åskådning. Enklast kan denna uppfattning uttryckas i det gamla svenska ordstävet: ”var och en till sitt”. För de högre samhällsuppgifterna, framförallt för statens styre och för de kulturella värven svarar i ett sunt samhälle de större begåvningarna, de särpräglade och rikast utrustade personligheterna.

Den moderna demokratin saknar varje sinne för organisk växt. Dess betraktelsesätt är kapitalistiskt och renodlat kvantitativt. Därför har den också upphöjt medelmåttigheten till idealet, varav den sedan har följt en likriktning av hela samhälls- och kulturlivet. Man har borttagit den sporre till högre utveckling, som ligger i den sunda strävan efter ära och höjande och berikande av den egna personligheten.

Den demokratiske streberns ärelystnad är ingenting annat än ett avreagerande av ett mindervärdeskomplex. Den yttrar sig i en hunger efter en ställning, efter makt att förtrycka och i den andligt underlägsnes hat till den originella och skapande begåvningen. Denna demokratiska ambition har intet ett dugg av den verkliga begåvningens generösa önskan att giva; den äger blott en glupsk åtrå att taga och hugga för sig. En sådan människotyp är i grunden en alltigenom parasitär företeelse. Den är kapitalistisk i hela sin livsinställning. Det demokratiska systemet gav den möjlighet att etablera sin egen, den självbelåtna, skrytsamma och giriga medelmåttans diktatur. Den hör ihop med det demokratiska systemet och kommer också att försvinna med detta.