Det fanns en gång ett land som hette Rhodesia. Det var tillsammans med Sydafrika ett av de rikaste och mest välmående länderna i Afrika. Idag har landet övergått till svart självstyre och står vid avgrundens rand.

Rhodesia fick sitt namn 1890 efter rikets grundare, engelsmannen och imperiebyggaren Cecil Rhodes. Rhodes hade blivit förmögen på diamantbrytning i Sydafrika och han startade Brittiska Sydafrikakompaniet för att utforska landet norr om Limpopo-floden.
När britterna först kom till det område som senare kom att bli Rhodesia, mellan Zambesi floden i norr och Limpopo-floden i söder, fanns där två afrikanska stammar, Shona- och Ndebelefolken. Rhodes köpte gruvdriftsrättigheter från Ndebele-folkets kung, Lobengula.
De 200 pionjärerna erbjöds ett landområde på 3000 tunnland mot att de hjälpte till i erövringen av Mashonaland. Shona-folket var alltför fragmentiserade och svaga för att kunna göra något allvarligt motstånd och den 13 september 1890 hissades den brittiska flaggan över Fort Salisbury, som kom att bli landets huvudstad. Tre år senare besegrades även kung Lobengula och Ndebele-folket.
Varje frivillig i kriget belönades med 6000 tunnland av det erövrade landområdet. En del av landet reserverades för den afrikanska ursprungsbefolkningen, som också erbjöds arbete, i huvudsak på de vita lantbruken.

Ett välmående rike växer fram i Afrika
Det rhodesiska höglandets klimat är ganska likt Europas och jorden är bördig. Jordbruk är också den huvudsakliga inkomstkällan och största delen av Rhodesias exportinkomster kommer härifrån. Under tiden mellan de båda världskrigen ökade Rhodesias rikedom snabbt, under de vitas styre växte ett starkt och välmående rike fram.
Förutom jordbruket och gruvdriften etablerades flera moderna städer med industri och företagsamhet. Detta resulterade i en storskalig minskning av arbetslösheten och en högre levnadsstandard för både svarta och vita.
En vanlig missuppfattning är att den svarta befolkningen i Sydafrika och Rhodesia under kolonialtiden led mer än deras stamfränder i andra länder. Tvärtom hade de det, i synnerhet materiellt, mycket bättre än i andra afrikanska stater, där svarta hade större självständighet.
Av naturliga och nödvändiga skäl använde den vita minoriteten ofta våldsamma metoder för att hålla den svarta befolkningen i schack. Men jämfört med de grymheter de olika afrikanska stammarna utsatte varandra för på andra håll och även i modern tid efter koloniernas ”frigörelse”, så var dessa disciplinära åtgärder att betrakta som humana.
Det var de vita pionjärerna som byggde upp Rhodesia, som utvecklade jordbruken och som etablerade industri och företag i Afrika överhuvudtaget. De vita utgjorde till exempel 1979 endast 4.5 % av befolkningen men stod för 92 % av jordbruksproduktionen.
När de första vita kom till Rhodesia möttes de av ett primitivt och fattigt stamsamhälle utan möjlighet och kunskap att bruka jorden eller att bryta de rikedomar som fanns i gruvorna. Utan de vitas kolonisering hade det aldrig byggts några städer och stamkrigen hade fortfarande härjat området.
Detta insåg rhodesierna och när Storbritannien 1965 försökte överlämna regeringsrätten i händerna på de svarta utropades Rhodesia under Rhodesian Front och Ian Smiths styre till en självständig stat.

Internationell bojkott
Redan innan självständighetsförklaringen hade FN infört ett handelsembargo mot Rhodesia. USA, Storbritannien och större delen av den övriga världen bojkottade landet för att tvinga den vita minoriteten att lämna över regeringsmakten till de svarta. Men Rhodesia fick allt de behövde från Sydafrika, som delvis befann sig i samma sits.
Den rhodesiska armén hade också världens bästa antiterroriststyrkor, vilka användes effektivt mot de svarta terrorgrupperna, – i huvudsak ZANU, under ledning av Zimbabwes nuvarande president Robert Mugabe, och ZAPU, under Joshua Nkomo – vilka påbörjat sin väpnade kamp 1966. Trots det stora stöd de svarta terroristerna fick från västvärlden, i form av pengar, vapen och utbildning, så hade den rhodesiska armén i det stora hela läget under kontroll.
Problemen började på allvar först när Sydafrika, efter internationella påtryckningar skar av sina handelsförbindelser med Rhodesia. Detta handlande, till följd av den alltför liberala sydafrikanska regeringen och kortsynta sydafrikanska affärsmän, skulle tvärtemot deras egna antaganden inte bara störta deras enda allierade, utan så småningom också dem själva, i fördärvet.
Genom att kasta Rhodesia till vargarna trodde de att omvärlden skulle se med litet blidare ögon på deras eget land och lätta på de ekonomiska sanktionerna, ett misstag de bittert kom att ångra.

Efter maktövertagandet
Strider mellan terrorister och regeringstrupper pågick under hela 1970-talet, liksom handelsrestriktionerna och bojkotten mot Rhodesia. 1979 tog regeringen under Ian Smiths ledning beslutet att lämna över makten till den svarta majoriteten.
Rhodesias ledande skikt hade under västvärldens inflytande liberaliserats och vilseletts att tro på FN och Storbritanniens försäkringar att allt skulle återgå till det normala och att svarta och vita skulle leva i fred sida vid sida, bara landet fick en svart regering. Utgången blev dock en helt annan.
Först ändrade man landets namn från Rhodesia till Zimbabwe, därefter döpte man om huvudstaden Salisbury till Harare. Det demokratiska system som de vita kolonialisterna infört förkastades snabbt och Zimbabwe är idag i praktiken en enpartistat styrd av den förre terroristen Robert Mugabes parti, Zanu-PF, vilket har 147 av 150 mandat i parlamentet.
Innan det svarta maktövertagandet 1979 fanns det 275 000 vita medborgare i Rhodesia, idag är endast 70-75 000 av dessa kvar, de andra har emigrerat och med dem Rhodesias goda ekonomi. Arbetslösheten är idag över 50 % och inflationen likaså.
Robert Mugabe lovade när han kom till makten att ”omfördela jorden”, det vill säga ta mark från de vita och ge till de svarta. Storbritannien har givit sammanlagt 44 miljoner pund (omkring 530 miljoner kronor) för ”omfördelningsprogram”. Så gott som alla dessa pengar har istället hamnat i Robert Mugabes och hans kollegors fickor. Regeringen har under denna tid endast köpt upp genomsnittliga 50 jordbruk per år.
Istället för att använda statens pengar till investeringar som i framtiden kommer att gynna landets industri och jordbruk beslutade Mugabe 1997 att ge de så kallade ”krigsveteranerna”, i själva verket rövarband och illgärningsmän som slagits i ”frihetskriget”, en belöning på 2500 dollar och en månatlig pension på 100 dollar. ”Krigsveteranernas” organisation har omkring 50 000 medlemmar och i ett land där minimilönen är under 30 dollar i månaden blir en så rikt tilltagen pension självklart en betydande ekonomisk belastning. Den zimbabwiska dollarn krashade och inflationen drevs uppåt, vilket medförde en nedgång för landets ekonomi som det ännu inte återhämtat sig från.

Aggression mot vita
Trots att de vita idag endast utgör 0.6 % av befolkningen äger de en tredjedel av all brukbar jord och med runt 4500 jordbruk står de fortfarande för 90% av Zimbabwes jordbruksproduktion. De svarta jordbruken är små och ineffektiva, oftast konsumerar lantarbetarna själva större delen av produktionen.
Detta vill Mugabe ändra på. När han tog över landets styre 1980 medgav konstitutionen endast att regeringen köpte land som var till salu. Tio år senare ändrade regeringen på det och gjorde det möjligt att tvångsköpa jordbruk från vita. Trots detta har regeringen nästan inte köpt några jordbruk alls.
I februari 2000 försökte Mugabe än en gång ändra konstitutionen och göra det möjligt att utan ersättning konfiskera land från vita jordbrukare. I en folkomröstning i frågan led han ett stort nederlag, vilket inte hindrade att regeringen ändå genomförde lagändringen den 6 april 2000. Mugabe menar att Storbritannien skall ersätta de jordbrukare som får sina jordbruk konfiskerade som kompensation för kolonialtidens ”synder”.
Storbritannien hänvisar dock till de 44 miljoner pund som de redan bidragit med och menar att mer pengar inte kommer att betalas ut förrän regeringen kan redovisa att pengarna går till rätt projekt. I samband med detta lät Mugabe sina ”krigsveteraner” ockupera vita jordbruk runt om i landet i syfte att terrorisera och skrämma de vita jordbrukarna till underkastelse. Ockupationerna påbörjades den 16 februari och fram till idag har över 1000 vita jordbruk drabbats.

Våld, mord och terror
Mugabe har i flera tal gått till angrepp mot Zimbabwes vita minoritet. I ett tv-tal i mitten av april kallade han de vita för statens fiender och hotar med våld och mord om de skulle reta ockupanterna. I inledningen till talet spelades musikvideor med populär svart musik. Många av artisterna bar kamouflageuniformer och viftandes med automatkarbiner sjungs sånger om ”kampen mot det vita styret”.
Våldet trappades upp den 15 april när jordbrukaren David Stevens tillsammans med 5 andra vita män kidnappades på en polisstation. David Stevens sköts ihjäl med två skott från ett hagelgevär, medan de andra misshandlades svårt. Maria Stevens, svenska och Davids hustru, är övertygad om att mordet var politiskt. Hon och hennes man var engagerade i oppositionspartiet MDC, vilket retat upp ockupanterna.
På tisdagen den 18 april, samma dag som president Mugabe höll sitt tv-tal, mördades ännu en vit jordbrukare, Martin Olds. Samma kväll våldtogs två vita kvinnor på en annan gård av ockupanter.
Oppositionen mot president Mugabe har starkt stöd bland landets vita befolkning, vilket inte ses på med blida ögon av regeringen. Möten och demonstrationer drabbas av organiserat sabotage och hemsöks av Mugabes hejdukar. Under en fredlig demonstration i huvudstaden den första april anfölls deltagarna av Mugabe-anhängare.
Ögonvittnen skildrade hur vita sållades ut och misshandlades:

”Då polisen steg åt sidan anföll de. Demonstranter flydde i panik undan stenarna som haglade över dem. Ihopkrupen i en dörröppning såg jag en vanlig butiksgata i anarki. Ligister rusade fram och tillbaka på trottoaren, misshandlade förbipasserande och ryckte deras handväskor. Butikerna barrikaderade snabbt dörrarna, lämnandes desperata människor ute på gatan. En vit man i femtioårsåldern träffades av stenar och föll till marken. Bredvid honom slogs en vit kvinna i fyrtioårsåldern ner. Sekunden efter anfaller tre ungdomar dem med klubbor, blodet flödade över trottoaren där de låg.”

Den sista dödsstöten
Mängder av vita har redan flytt landsbygden till den relativa säkerheten i städerna. Vita rhodesier köar för att ansöka om brittiska pass och det brittiska utrikesdepartementet har redan börjat utarbeta en massevakueringsplan för britter, ifall läget skulle förvärras. Många vita uppger att de fruktar för sina liv och tänker fly landet när undantagstillstånd införs.
President Mugabe och hans anhängare har förklarat krig mot den vita minoriteten, men samtidigt talar huvuddelen av de svarta väl om dem. De svarta lantarbetarna vill ha kvar sina arbetsgivare och menar att landet mår bra av de vita jordbrukarna. I många fall har det till och med gått till handgripligheter mellan ockupanter och lantarbetare.
Zimbabwes regering håller nu på att ge det en gång välmående och rika landet den sista dödsstöten. Vad regeringen och president Mugabe inte tycks förstå är att om de vita jordbrukarna och de vita företagarna lämnar Zimbabwe så kommer landet att kollapsa. Det finns ingen svart jordbruksklass med erfarenhet och kompetens att driva de stora, effektiva vita jordbruken.
Detta är även en hel del svarta medvetna om, och därför ökar också motståndet mot Zanu-PF och Mugabe. Många vita tror att presidenten kommer att använda den kaotiska situationen till att ställa in eller ogiltigförklara det kommande parlamentsvalet, vilket han med största sannolikhet kommer att förlora, och införa undantagstillstånd.
För de vita står en sak helt klar; urartar situationen mycket mer och undantagstillstånd införs gäller det att slåss för sitt liv.

  • Publicerad:
    2000-06-10 00:00