I första delen behandlade artikelförfattaren makten bakom roten till det onda, vikten av att leda barnen på rätt väg i livet så att de råkar ut för minst möjliga överraskningar när de ”flyger ur boet”. Som artikelförfattaren redan skrivit finns det undantag i den ”förlorade generationen”. Dock ser han erfarenhetsmässigt att dessa åldersgrupper är de mest negativt påverkade.

I denna andra och sista del ska jag ge min syn på vad som ofta händer och vad som har hänt efter den så kallade fria uppfostran och hur den påverkar vuxenlivet.

Mans- och kvinnorollerna börjar bli otydliga i kanterna. Männen börjar feminiseras alltmer och vi får en kvinnokult där idealet är att inga män behövs eller, när de ändå finns där, minsann ska ta över de typiska kvinnosysslorna. Vi får män som vet varken ut eller in och kvinnor som försöker vara som män. Maken till förvirring inom könen har aldrig förut upplevts. Ovanpå allt detta blir människor varje dag metodiskt hjärntvättade med makthavarnas envist förljugna normer om att allt onormalt är normalt och allt normalt är onormalt. Det vänds upp och ner på allting. Ganska naturligt uppstår en förvirring om vem man egentligen är och hur man ska förhålla sig till andra människor.

Den normala sociala uppfostran raderas ut för att ersättas med en ny marxistisk vetenskapligt uppfunnen norm för uppfostran. Givetvis helt utan förankring i verkligheten. Denna onaturliga norm, tillsammans med ”förverkliga dig själv”-predikan i all media, har förstärkts genom åren och har skapat en människa som är egoistisk och inte tar hänsyn till andra över huvud taget. Man tränger sig före i köer, börjar prata med någon som är upptagen av en konversation med någon annan, man rycker, sliter och sparkar i ryggstödet på flygplanssätet framför sig och tränger sig före ut ur en hiss. Ja, exemplen är många och ni kära läsare känner säkert igen er i många situationer som dessa. Måste det verkligen vara så?

Detta mynnar i alla fall ut i en generation som inte förstår sig på att kommunicera med andra människor på ett naturligt sätt. Man har blivit konflikträdd. Den nya människan har blivit uppfostrad med att hon alltid blir omhändertagen av samhället och att hon inte behöver bestämma över sitt liv över huvud taget. Ansvarskänslan har försvunnit och alla misstag man numera gör skylls på andra. Man t.o.m. lägger skulden för sina misslyckanden på datamaskiner trots att alla vet att maskinerna gör precis det de blivit programmerade att göra, av just människor.

Exemplen är många och jag vet att de flesta av oss kan räkna upp otaliga upplevelser om hur det blivit. Jag har i tidigare inlägg skrivit om moralen som försvann och givit exempel på detta. I detta inlägg ska jag ge praktiska exempel på vad som har blivit följden av den fria uppfostran kryddad med ensidig politisk propaganda och indoktrinering i att vara politiskt korrekt.

Jag vill påstå att genom den nya människan har makthavarna skapat ett farligare samhälle, ett mer aggressivt samhälle och ett samhälle i upplösning. Den nya människan har lärt sig att upphöja allt onaturligt till naturligt och all hävdvunnen naturlighet till vidrigt onaturligt. Kan det bli något annat än kaos? (läs mitt tidigare inlägg om skräplitteratur)

Genom att vara konflikträdd vägrar till exempel en arbetsledare att säga till en person som begår ett fel. Detta fel kan i sin tur leda till, och gör allt som oftast, att tredje part blir lidande. Att inte ta ansvar för sitt handlande leder till defaitism; man bryr sig inte helt enkelt, det får gå som det går, man kan ju alltid skylla ifrån sig. I dagens samhälle får man ju inte peka ut någon som ansvarig, då kan man bli stämd för någon nyuppfunnen paragraf i strafflagen, alltifrån diskriminering till hets mot folkgrupp.

Det har gått så långt att under utövande av tjänst där något plötsligt händer som påkallar en naturlig reaktion, som skulle ha mynnat ut i ett säkerställande av denna situation, istället kan leda till katastrof på grund av följande: Den ansvarige tänker mer på vad som blir följden om han eller hon, i efterhand, anses ha handlat fel enligt sina överordnade. Detta tänkande har i verkliga livet till och med kostat människor livet.

Jag hade en kollega inom flygaryrket som förlorade en nytillträdd tjänst hos ett engelskt lågprisflygbolag, en kollega med mycket lång erfarenhet som kapten och instruktör, som var allmänt känd som ytterst skicklig i sina omdömen. Han var dessutom en skicklig pilot. Denne kapten var på rutt-introduktion (flyger tillsammans med instruktör från bolaget för att säkerställa bolagets ”standard operating procedures”, SOP) hos sitt nya bolag. Under en flygning mellan Luton och Genève uppstod en brand i en av motorerna, en verklig brand. De befann sig rakt över Paris och det mest säkra och naturliga var ju att gå ner och landa på den närmaste största flygplatsen, i detta fall Paris ”Charles de Gaulle”, då denna plats hade den i särklass bästa förmågan att hantera tillbud av denna sort.

Så blev det. Men döm av min kollegas förvåning då han fick sparken under denna sin provtjänstgöring med motiveringen att han handlat fel i sin bedömning. Inte för att säkerheten varit i fara utan för att han handlat mot bolagets policy och intresse. Detta för han landat på den största flygplatsen i området och därmed orsakat negativ publicitet för bolaget. Han skulle enligt bolaget ha landat på den betydligt mindre flygplatsen Bouvais (med mindre resurser vad gäller räddningstjänst) 5 mil nordväst om Paris, där journalisterna enligt bolaget hade mindre täckning. Man tar sig för pannan när man får vetskap om sådant.

Detta var bara några exempel på vad den förlorade generationens ”ledarskap” kan ställa till med. Det finns alltför många exempel på de nya chefernas ledarstil. Den personliga osäkerhet de flesta har idag underhålls genom arbetsplatsbeskrivningar med manualer som exakt beskriver hur man skall göra i alla möjliga och omöjliga situationer. Plats för individuellt tänkande finns inte.

Den oerfarne unge arbetsledaren, som givetvis vill bli chef, är så osäker på sig själv (vare sig han vill erkänna det eller ej) att han/hon inte tar ett beslut som inte stöds i handboken. Det lustiga, eller hemska i vissa fall, är att alla situationer inte kan beskrivas. Inom utbildningen talar vi om standard operativa procedurer. Låt mig beskriva en cirkel som innehåller alla upptänkliga standardiserade procedurer för ett visst yrke. Så länge alla uppkommande situationer håller sig inom cirkeln är allt i sin ordning och man kan hantera situationen. Skulle däremot något hända som inte är beskrivet inom cirkeln, något som händer utanför linjen, ja, då står den unge chefen där och ser ut som en fiol i ansiktet. All tankeverksamhet går till hur han eller hon ska klara sig personligt ur den krisen. Den nya situationen har man ingen erfarenhet av och med ingen manual som förklarar hur man ska gå tillväga. Det är klart att det blir svårt att komma med ett beslut så där med en gång då man aldrig tränat på det.

Allt har ju varit upplagt sen ungdomen, allt serverat framför en. Man har mist förmågan till självbevarelsedrift, beslutsångest sätter in och man väntar på att någon annan skall lösa ens problem. Vill man sedan spetsa till denna situation kan man tänka sig vad som blir fallet om denne obeslutsamme person har ansvaret för medmänniskors liv och hälsa.

Är det verkligen konstigt att västvärlden håller på att förgöra sig själv? Denna likriktning som vi medborgare ständigt utsätts för gäller även våra politiker som kommit upp sig just därför att de varit och är politiskt korrekta. Fördumningen av folket är ju inte en plötsligt uppdykande nyhet, det har sakta men säkert fortgått sedan slutet av 60-talet. Det har ingått in den långsiktiga planen att skapa en människomassa så likformad som möjligt och helt beroende av den globala makten, ultimativt världsregeringen.

För att kunna utöva ett speciellt yrke kräver vi normalt att man ska ha en gedigen utbildning, såväl teori som praktik. I vissa yrken kräver man till och med intyg om att man är en hederlig person och inte straffad. Vissa högre utbildningar kräver en intelligens över genomsnittet. Hur kan det vara på det viset, att det för att leda ett land inte krävs någon yrkesutbildning alls? Det enda som krävs är att man är politiskt korrekt. För att vara politiskt korrekt krävs ingen intelligens, man är ju bara ett får i flocken och vissa av dessa får blir utsedda av den okunniga massan att leda hela flocken och landet.

Den förlorade generationen har idag landets öde i sin hand. Kan vi verkligen tillåta denna händelseutveckling? Kan vi inom överskådlig tid vända denna trend? Kan vi bryta oss loss ur denna till synes oundvikliga förstörelse av västvärlden? Kan vi realistiskt återföra Norden och Sverige till det som det en gång var, ett fritt område och land? Ett fritt land med ett fritt folk som tar hand om varandra eftersom folket känner tillhörighet med varandra och är stolta över sin nation.

Ja det kan vi, men det kräver ett tålamod utöver det vanliga mänskliga, det kräver ett mod och djärvhet av sällan skådat slag. Dessa egenskaper måste till för att kunna ta oss ur den järnnäve som håller var och en av oss vid strupen. Denna järnnäve, makten som håller oss i träldom måste vi befria oss från. Vi måste kasta av oss globaliseringens ok och lära oss att återigen bestämma över oss själva. Allt detta är lätt att skriva om, men ack så svårt att förverkliga.

Trots denna svårighet behåller jag min vision om ett fritt Sverige. En ny generation håller på att växa till sig och här ligger vår räddning, det gäller att de unga lär sig av de misstag deras föräldrar begick. Det är till dessa unga vårt hopp står när de tar över från den Förlorade Generationen. Det är dags att de unga föräldrarna redan idag börjar tänka på morgondagen och börjar uppfostra sina barn till att verka i ett verkligt och naturligt liv och inte i något utopiskt kulturmarxistiskt helvete. Endast folkgemenskap enligt nationalsocialistisk ideologi leder till ett välmående, harmoniskt och evolutionistiskt samhälle. Endast evolution innebär överlevnad medan stagnation leder till ond bråd död.

• Publicerad:
  2013-03-04 15:51