Nyligen gick en god vän till mig bort efter en lång tids sjukdom. Under sin sista tid förbannade han sitt tillstånd som hindrade honom från att kämpa för ett fritt och enat Norden.

Att acceptera döden som en del av livet är något som de flesta av oss har svårt för. Trots att vi människor vet att döden kommer till oss tids nog, finns det något inom oss som har svårt att greppa den realiteten. Jag har under den senaste tiden tampats med saknaden och känslorna som uppstår när någon man håller kär dör.

Fredrik Erichsen var även vår kamrat i kampen. Under sin svåra tid med cancern var det en sak som gnagde särskilt mycket i honom, nämligen det faktum att hans bristande hälsa gjorde det omöjligt för honom att kämpa. Trots sin sjukdom höll han in i det sista lågan vid liv och deltog på de aktiviteter han mäktade med. Det faktum att han verkligen pressade sig själv att kämpa trots att han var döende är beundransvärt. Han var sannerligen en man av heder och ära.

Jag minns sista gången jag träffade honom. Då frågade jag hur han såg på döden och hanterade det faktum att han snart skulle dö. Fredrik svarade med ett bullrigt skratt att ännu var han inte redo att lämna jordelivet för salarna i Valhall. Ändå måste han ha vetat om att det var nära; ett av de sista samtalen vi hade handlade om Wulf Sörensens bok Vän Döþer och om döden som en naturlig del av livet.

Jag ska vara helt ärlig mot er. Ju mer jag funderar på det här, desto argare blir jag. Det är nämligen svårt att inte tänka på alla de som halvhjärtat kämpar för saken. Vilket hån det är mot de som verkligen vill kämpa, men inte kan! Jag är så förbaskat urled på att höra människors patetiska undanflykter. Hur många folkkamrater finns det inte där ute som insett att tiden för handling är här och nu, men trots det väljer passivitet?

Fredrik Erichsen i Brunnsparken, Göteborg.

Förra tisdagen begravdes en man som aldrig hann göra det han innerst inne brann för. Så folkkamrat, jag vill fråga dig: Vad är din ursäkt för att inte kämpa? Svaret är såklart att det sällan finns några riktigt bra ursäkter. Vi bör alla förvalta vår tid väl och med alla tänkbara medel söka befria Norden! Jordelivet är inte för evigt, men våra handlingar kan förändra framtiden och skriva historia. Vad vi väljer att göra kommer i allra högsta grad att påverka nästkommande generationer.

Jag och andra har både sagt och skrivit det många gånger tidigare men det är värt att påpekas återigen: Alla vi som insett vilket kritiskt läge vårt folk befinner sig i måste motivera oss själva och bli en del av motståndet! Låt inte en dag till gå förbi utan att göra något aktivt för kampen. Personligen låter jag minnet av Fredrik inspirera mig att kämpa ännu mer och jag tror av hela mitt nordiska hjärta att han ser oss och känner stolthet över att vi kämpar i hans ställe!

”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man. ” – Havamal

Vi minns dig, Fredrik, som en kampens, ärans och hederns man. Vila i frid.

• Publicerad:
  2013-03-15 18:00