KRÖNIKA • Max Rosenfors lyfter i denna artikel vad som kan vara den mest fundamentala frågan för den nationella kampen.

”Jag vet inte vi får väl harva på! Liksom.”

”Med det vi gör, efter bästa… förmåga. Vad mer ska jag säga?”

Så utbrast Jonas De Geer i podden Mimers Brunn förra veckan, i sin diskussion med Mikael Hovila och Fredrik Vejdeland om vad som slutligen skulle få folk att ställa sig på barrikaderna, att slutligen vakna upp.

Ett svar som jag tycker visar på helt rätt inställning, särskilt av en person med decennier av engagemang bakom sig. Men också ett svar som är otroligt talande och som tyvärr lämnade rampljuset lika snabbt som det dök upp i poddavsnittet, då både De Geer och Hovila fann sig tänka lika om ämnet och gick vidare med andra diskussioner.

Det resonemang som man började utforska var nämligen det absolut viktigaste resonemanget som är möjligt när man väl har insett vilken sida man står på i den konflikt som råder nu i världen, mellan vårt folk och andra.

Vad ska vi göra åt saken?

Istället för att rikta mig mot läsare av detta alster som kanske är nyfikna på nationalism (och som nyligen insett hur innerligt ruttet hela det system vi tyvärr kallar samhället faktiskt är), så riktar jag mig istället till den som redan är på vår sida. Du har antagligen engagerat dig några år offentligt i någon form redan, oavsett vilken organisation det då är.

Alltså till dig som faktiskt har försökt förändra situationen till det bättre, och haft möjligheten att misslyckas hittills. Någonting inte ens en tusendel av vårt folk kan påstå sig ha gjort, tyvärr.

Det finns nämligen många som har försökt. Många projekt, tankar och idéer. Planer. Många saker har försökts. Istället för att ge en utförlig beskrivning av den nationella rörelsens historia i Sverige, men också världen i stort, så lämnar jag istället den beskrivningen till någon mer historieakademisk skrift. Det hör inte till denna artikel att förklara och belysa hur många olika sätt och hur mycket folk faktiskt har försökt genom tiderna, ända sedan Rockwell och Göran Oredsson.

Istället vänder jag mig till den senaste stora framgången det stora Vi med stort v hade. En framgång som jag vill påstå är historiskt relevant vad gäller vår saks historia de senaste 80 åren.

Vi segrade på internet

In the last, I would say two or three years there has been (in historical terms) an absolute explosion of white racial consciousness. A rising determination of whites to defend their own intrests.

We have a chance.

Jared Taylor, American Renaissance konferensen 2017

Huruvida du själv deltog under 2010-talet på 4chan, 8ch, Reddit, Discord och Twitter med memer är egentligen oväsentligt, om du läser denna artikel så har du vid detta lag insett hur otroligt slagkraftiga vi faktiskt blev under detta årtionde. Världens då mest prenumererade YouTube:are Pewdiepie lade ut en video där texten ”Death to all jews” presenterades av två asiater som fick 5 dollar i betalning för att skapa videon. Året innan blev Donald Trump president i USA, en vilde i det republikanska partiet som för all del enligt mig endast hade en chans i presidentvalet på grund av våra memer.

Jared Taylor och American Renaissance är givetvis inte de enda som såg medvindarna efter att vi tog steg framåt via internet med humor som huvudvapen, och de är heller inte nödvändigtvis representativa för vår sak heller. Och om du föredrar det sagt av någon på den andra sidan av Vårt mynt med stort v, varför inte höra det från ingen mindre än Moon man själv:

Control the memes, control the planet
Fascism is back and the left can't stand it

Moon man - After Midnight (Death squad), i albumet Son and Moon (2016)

Som resultat av vår framgång under detta årtionde har världen och internet helt förändrat utseende nuförtiden. Exakt varenda socialamedie-plattform utövar ett systematiskt och laserfokuserat censursystem mot allting som har med vår sak att göra. Ingenting finns kvar på YouTube, ingenting finns kvar på Reddit, 8ch är borta sedan Cloudflare stängde ned det och 4chan är en sorglig historia. (Och alla mina konton på Discord är bannade…). Twitter gav som senast ett sken av att ta ett steg tillbaka ifrån denna riktning, men det visade sig vara helt falskt, och gav endast mer utrymme åt opposition under kontroll, som Jordan B. Peterson.

Men inte bara sociala medier och internet visar sig vara totalcensurerat mot vår sak av fienden, utan även stater under fiendens kontroll har blivit instruerade i nya termer som ”desinformation”, ”nättroll”, ”faktagranskning” och ”källkritik”. Alla dessa termer och fientliga ”memer” lanserades i motreaktion till att vi började ta stora kliv framåt i det så kallade informationskriget. Svenska myndigheter är dock sedvanligt sena på bollen, med deras satsning ”Skratt som kan skada” 2022, även om man såklart var inne på koncepten ovan lite tidigare också.

Den där låten av Moon man jag citerade ovan slutade förövrigt på ett intressant sätt. Redan då 2017 hade nämligen censuren börjat.

I dare you to remove this song from YouTube you fucking f*****s

Och de tog bort Moon mans låtar från YouTube. En YouTube-slagning numera ger inte en enda träff på hans låtar. Men det är inte bara så Moon man är borta därifrån, även kontrollerad opposition i mellanmjölksklass som Jordan B. Peterson försvinner när fienden skjutit brett och vitt för att tysta oss. Möjligheten för en nyfiken person att lära sig mer om våra tankar genom allt från satiriska rapvideos till seriöst revisionistmaterial gällande andra världskriget eller rentav genom en livesändning från Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg 2017, är noll.

Det finns ingen möjlighet för nyfikna personer att råka stöta på vårt material längre, inte alls som det var förut.

Och innan du säger att man kan hyra servrar själv för videoleverans över internet, skapa alternativa forum, och så vidare, så konstaterar jag bestämt att sociala medier är ett naturligt monopol. De som vann först, vinner för alltid. Användarna ÄR det som gör sajten värdefull för andra användare, alltså är sajter utan användare: värdelösa.

Varför beskriver jag 2010-talet?

Eftersom det under början av 2010-talet sakta men säkert skapades en otroligt välfungerande plan. En plan som för all del var undermedveten och outalad ända in i det sista. Men en plan ändå. Planen var kontrollera memerna, kontrollera planeten. Om vi kunde vara mest kulturrelevanta, mest medialt intressanta, mest virala, då kommer vi utröna framgångar. Till slut skulle varenda person i fikarummet inse att man följer samma podcast, läser på samma nyhetssida och skördar memer på samma forum, och då var det bara en fråga om tid innan samhället också förändrades.

Det fanns inte en nationalist som inte insåg vikten av att höras och synas men framförallt ta plats på internet 2015, och 2017 var så gott som alla vi i vårt esse där. Virala videor var hur vi skulle nå ut med vår propaganda, det var med lustiga bilder vi tog bort beröringsskräcken och det var med minutiöst välformulerade ideologiska alster som vi till slut faktiskt förändrade en annan mans syn ett klick åt gången.

Men saker har förändrats.

För att försöka nå ut på sociala medier nuförtiden är man tvungen att agera i någon absurd typ av cyberpunkdystopi, fast istället för att man i mörk rock köper ett falskt ID av en skum typ vid nudelsnabbmatsstället i regnet, så köper man kontantkort efter kontantkort på Elgiganten för att ens kunna lägga ut videor om ens valkandidat i ett kommunalt val i Ludvika. Videor som inte ens räknas som HMF i svensk lagstiftning.

I värsta fall är det här bara början dessutom, märk väl hur ChatGPT kan självcensurera sig själv. Självcensur är bara en person bort från vanlig censur. Inom en möjlig framtid är det nog regelrätt omöjligt att uttrycka åsikter, i text eller video, som våra över normala kanaler på internet, eftersom en AI kommer analysera videon och texten efter ”hat” och markera den som ej godkänd direkt. Det mörkaste i detta svarta piller är dock att det inte ens behöver bli så illa, det är redan nu så illa att alla snöbollar som börjar rulla nedför backen aldrig samlar på sig någon ansenlig mängd snö innan de plockas bort av pistvakten. Antagligen kommer vår fiende hålla på detta vapen istället för att använda det direkt, just eftersom det är som man säger på engelska overkill.

Det finns inte längre en plan

En plan i detta sammanhang är ett ord jag valt, men jag hade nästan lika gärna kunnat välja ett ord som dröm, vision, tanke eller idé. Men saken jag faktiskt syftar på är densamma oavsett vilket ord jag valt. Men ordet plan är att föredra över ordet dröm, eftersom det måste finnas konkreta tillvägagångssätt i en plan, något en dröm inte sätter krav på. Men ordet plan sätter också en vikt vid en väl uttänkt slutdestination, snarare än vad en enkel tanke eller idé kan ha.

Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.

Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.

Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.

Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behöver deras hjälp?

Och jag kan inte förklara. Jag har ingen plan. Jag skulle kunnat tala till deras moral, jag skulle kunna försöka skuldbelägga dem för deras passivitet. Men jag kan inte förklara varför jag faktiskt behöver deras hjälp, utan en plan.

En sanning är nämligen att vissa av oss kämpar oavsett om det finns en plan, eller ens om det finns framgång. Vi ger oss själva många namn, men det jag gillar bäst är fanatiker, och det är knappast jag själv som får stå för att ha identifierat den bästa termen för att beskriva oss. En fanatiker ger fan i oddsen, rätt ska vara rätt och skulle man istället sitta vid avbytarbänken resten av sitt liv kan man lika gärna ta livet av sig.

Men det är få bland vårt folk som kallar sig patrioter idag, än färre som kan kalla sig fanatiska patrioter. Så jag ställer frågan till de få av få:

Finns det ingen som har en plan?