Efter ett 92 år långt liv av outtröttlig trofasthet gentemot rasen och den ariska världsåskådningen, trädde den tappra och envisa Florentine Rost van Tonningen in i de tystas led den 24 mars 2007. Hennes levnad präglades av kampen för vår ras överlevnad och det är med stor sorg som vi tagit emot nyheten att vi förlorat denna beundransvärda kamrat och frände.

Florentine växte upp och uppfostrades i en tämligen välkänd familj, under tio- och tjugotalets Holland, som Florentine Sophia Heubel, tillsammans med sina fyra syskon och föräldrar. Hennes nationalsocialistiska övertygelse växte fram under 1930-talet och skulle komma att följa henne långt efter krigets tragiska slut, till 2000-talets början, ända fram till hennes död.

Under sitt levnadslopp hann hon uppleva vår ras hårdaste vedermödor i modern tid: andra världskrigets tragiska slut, humanismens förslavning av Europa, kommersialismens urartande effekter på folkmaterialet och våra kulturella traditioner, utbredningen av konsumtionskulturen och dess ersättande av ursprungskulturen, samt mångkulturen och den grasserande rasblandningen. Hon såg prövningen i kampen för rasen, för den ariska kulturens blomstring och bevarande, och hon antog dem med stolthet, trohet och hängivenhet.

Den 21 december 1940 gifte hon sig med Meinoud Rost van Tonningen, en nationalsocialistisk minister i Holland, som hon bildade familj med och gav tre söner. De två önskade, med hela sin förhoppning och i en ömsesidig övertygelse, in i den sista stunden då de mötte varandras blickar, på en lyckosam utgång i kriget – för sin familj, sitt fosterland och sin ras. Familjen såg emellertid, alltmedan krigslyckan vände för Tyskland, hur kriget var på väg att förloras och att rasens framtid därmed stod på spel. Meinoud Rost van Tonningen valde då att bege sig ut och ta aktiv del striden mot Europas fiender, mot bolsjevismen och mot Sion. Han anslöt sig till Waffen-SS. Dagen då han trädde in i aktiv tjänst och sade adjö till sin hustru och deras då två söner, var det sista de såg av varandra.

Florentine skulle sedermera, tillsammans med sina söner, i takt med humanismens ”befrielse” av Europa, komma att tvingas fly från de allierade, stämplade som ”landsförrädare”, samtidigt som de fick utstå hot och angrepp från sina egna landsmän. Men in i det sista fortsatte de att känna förhoppningar om en pakt mellan Tyskland och de västliga broderfolken mot bolsjevismen, men fick beskåda kanske det sista hoppet för en sann arisk civilisation, det nationalsocialistiska Tyskland, krossas av de allierade trupperna, för att till sist själva gripas och slängas i fängelse.

Trots alla svåra motgångar och sorger, sin olycka och sitt armod, så skulle Florentine ändock fortsätta den ödesdigra kampen. Det spelade ingen roll att hennes drömmar och utsikter fullständigt hade raserats av fienden; deras tortyr och hets gjorde ingen förändring alls, de blott härdade hennes övertygelse och hon skulle fortfarande hålla fast vid sin starka tro på den nationalsocialistiska åskådningens slutliga seger. Hon upplevde alltjämt en ärofylld känsla av lojalitet. En kallelse från våra förfäder och framtidens generationer manade henne framåt och den brinnande flamman uppfyllde hela hennes hjärta. Florentine kom att föra denna vår livsnödvändiga kamp, den som vid tiden för krigsslutet ansågs förlorad för all evinnerlighet, för en framtid för vår ras kommande generationer, vidare till oss som lever idag.

Hon betalade ett dyrt pris när hon valde frihetens väg. Under alla sina år av kamp och försakelse, blev hon ideligen framställd som ett hot och attackerades av de ”goda demokraterna”, då hon fick utså deras repressalier efter att ha publicerat nationalsocialistisk litteratur, ”antisemitiska” memoarer, et cetera. Men detta har även medfört en stärkande kraft hos den nationalsocialistiska rörelsen. Arvet från Florentine är ovärderligt och får aldrig försummas. Vad hon har gjort för vår ras kan inte beskrivas med ord. Hela hennes livsöde är en uppmaning till oss som lever nu här idag, som med en stark vilja och tro på segern måste överta hennes svåra börda. Vi måste, med samma beslutsamhet som Florentine, föra kampen vidare, vara trogna mot oss själva, våra kamrater och synnerligen vår ideologi, samt, om det så krävs, vara beredda att offra våra egna liv för rasens fortlevnad.

Få människor har med sådan trogenhet och hängivenhet till saken, som Florentine Rost van Tonningen, stått fast i striden för vår ras, från det stora nederlaget för kulturen och vår framtid 1945, ända fram till 2000-talets mörka dagar med sin degenerativa mångkultur, humanistiska indoktrinering och pågående folkmordspolitik. Denna kvinna, vars stenhårda tro formade hela hennes varelse, stod dock fast under sitt 92 år långa liv och var en av rasens sanna beskyddare. En sådan som alltid har burit samma orubbliga pliktkänsla att kämpa för att säkerställa en trygg framtid för våra barn, en sådan som strävat med kompromisslös tillgivenhet för rasen oavsett offer och som i döden sannerligen förtjänat förebilden och hjältens status bland oss levande.

Av: CB

En tidigare biografisk artikel om Florentine och Meinoud van Tonningen kan läsas här: Vår ära heter trohet.

  • Publicerad:
    2007-03-26 00:00