ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 6 år 1943. Skribent är Falkenhage.

Om det på 25 år krävts två av de väldigaste krig, med en ocean av blod, strömmar av tårar och en syndaflod av lidande och elände för att dränka det gamla Europa – då fordrar man väl att det nya Europa skall uppbyggas på rättfärdighetens och människokärlekens grund. Då ska man väl inte till detta nya komma dragande med det gamlas orättvisor och osäkerhetstillstånd eller försöka lappa på det med Beveridgeplaner eller dylika strunthistorier. Man bör väl i rimlighetens namn komma med något som i någon mån täcker dessa år av lidande och blod.

Men människosinnet har genom det ständigt stegrade eländet blivit så avtrubbat och har så svårt att fatta även den ringaste lycka, att föreställningen om ett rikare mått därav, synes för flertalet orimligt och löjligt.

Och dock är det just det individuella lyckokravet vilket är det jäsande och den skapande kraften i tidshändelserna. Tu huru mäktigt än rättfärdighetens klockor ringa i människornas sinnen, må man icke sväva i tvivelsmål därom, att den rungande malmen, är det obändiga, livgivande, livsstegrande lyckobehovet och inte någon abstrakt rättfärdighetskult. Rättfärdigheten kräves därför att den är lycka.

Man behöver inte, som en vän till mig förfäktar, frambesvärja de gamla utopisternas, av mer eller mindre judisk ras, vålnader för att visa folket vägen. Den skall bryta sig fram genom folkens hjärtan, och om framtiden kanske är litet dimhöljd, behöves för dess rätta inriktning för den skull ingen det förgångnas fingervisning. Lyckokravet är medvetet, det icke endast vill utan vet vad det vill. Men det måste även känna sina medel. Det måste använda sina verktyg. Och just därom råder osäkerhet, därefter famlar det.

Det är då det spörjes efter stora män, efter profeter, efter förare, och fastän folket inte vill erkänna det, stiger det från upprörda miljoner ett rop om hjälp, och tusenden spejar efter männen eller rättare sagt mannen som kan gå före dem som en eldstod i mörkret. Då känner massan att det inte längre räcker att trygga sig till de mindervärdiga själar och krassa medelmåttor som hittills på ett så hantverksmässigt sätt styrt deras och ländernas öden, de där som slappt fört dem från det ena krigets fasor in i det andra.

Då är tiden mogen för folket att följa tidens väldiga livsförnyande ledare, de som känna folkhjärtats slag instinktivt i sina hjärtan och är folkviljans förkunnare. De föra aldrig vilse, de äro själva ursprungna ur de folk, för vilka de skola verka, ur folkens andliga resurser hämta de sin kraft, de äro individuella synteser ur folksjälens livskraftiga element och i folkens sköte måst deras sådd åter falla, befruktande, förnyande, frambringande evigt nya skördar. Detta är en teoretisk sanning, som med var dag får allt starkare praktisk bekräftelse.

De krafter som hållits bundna eller hindrats i sin växt, under det gamla politiska systemet, har nu överallt i Europa lösgjort sig, och borde snart nog, befriade och fritt växande, kunna framskapa en ny statsmannatyp, av för folket oerhört värde. De förhatliga minnena från demokratiernas evighetspratande parlament, eller oansvariga regeringar, borde låta raka motsatsen härtill framstå som de enda tänkbara, det enda lyckobringande. Den förnämsta uppgiften för dessa, av folket själv valda styresmän, blir att gottgöra och råda bot för det förgångnas misstag, och ju renare mänsklighetsanda och ju mer förklarad kärlek i detta arbete som nedlägges, desto närmare målet, som är att skapa förutsättningarna för en lyckligare mänsklighet.

Ty vad folken vilja är fred, lycka och välstånd, och icke blodstjänst åt främlingars eller plutokratiers maktdrömmar.