Dagens datum 8 juni • År 793 inleddes Nordens försvarskamp mot påvedömet och den kristna expansionen. Den första av dessa militära operationer som har kunnat dokumenteras skedde denna dag på ön Lindisfarne.

Under hela 700-talet pågick ständiga krig från påvedömet, den frankiska hären och det kristna prästerskapet mot de germanska folken på kontinenten. Genom principen om ”kyrkans svärd” skulle Germanien komma att underkuvas i slutet av århundrandet. Det kristna prästerskapet hade mycket att säga till om i denna krigföring, vilket visas av att den kristne missionären och ärkebiskopen Bonifatius fick beskydd av den frankiske kejsaren och dennes armé.

Under den första hälften av 700-talet härjade den frankiske kejsaren Karl Martell i Germanien. Martell underlade sig friserna, schwaberna, alemannerna med flera germanska stammar innan han påbörjade det stora kriget mot Sachsen. Såväl Karl Martell som den missionär han beskyddade, Bonifatius, nöjde sig inte med att underkuva germanerna militärt utan plundrade, begick massmord samt förstörde även deras heliga kulplatser, däribland Tors ek i Sachsen. År 746 sände Karlmann (Karl Martells son) ut en kallelse till germanerna att samlas för fredssamtal på det hedniska tinget i Kannstadt (nuvarande Stuttgart). Under de germanska lagarna om tingsfred dök germanerna upp obeväpnade men blev plötsligt omringade av den frankiska hären och ”tusentals människor höggos ned med svärd”.

Det hänsynslösa tvångkristnandet skulle eskalera under 700-talets senare hälft då korståget leddes av frankerkungen och sedermera romerske kejsaren Karl den store, hos germanerna kallad Karl Saxardräparen. Karl den stores mest kända ”bravader” är förstörandet av kultplatsen Irminsul år 772 och massmordet på 4500 obeväpnade germaner i år 778 vilket kommit att kallas för Slakten vid Verden.

I Norden var man väl underrättad om hur kristnandet hade gått till i Europa. Man hade sedan tidigare goda handelsförbindelser med Sachsen och fick hela tiden underrättelser om vad som hände på kontinenten. Widikund, som var sachsernas ledare under Karl den stores härjande, hade i perioder befunnit sig i Norden. Det finns dokumenterat att han vistades i Danmark och det bedöms som sannolikt att han även befann sig i Sverige.

Efter Slakten vid Verden var det nuvarande Tyskland i stort underkuvat och det var högst sannolikt att den kristna expansionen skulle fortsätta norrut. I Norden visste man redan om detta och utifrån lärdomarna från Germanien hade man inte för avsikt att låta sig bli offer för massmord, plundringar och angrepp på helgedomar. Istället för att vänta in en attack från denna fiende söderifrån började man istället planera en motoffensiv. Denna motoffensiv, ”vikingatågen”, beskrivs idag ibland som rena plundringsfärder men bör snarare betraktas som organiserade militära operationer riktade mot specifika kristna maktcentrum. Från slakten vid Verden dröjde det bara 15 år tills en nordisk marin krigshär angrep kristna centrum i stora delar Storbritannien. Begreppet ”marin krigshär” yttrades om vikingatågen av påven i mitten av 800-talet.

Anledningen att det var kloster som angreps i ett initialt skede var för att det var där man i stort planerade den kristna missionen. Missionären Willibrord hade exempelvis genomgått utbildning för kristen mission vid Lindisfarnes klosterskola. Willibrord skötte i sin tur utbildningen av Bonifatius, också han från Storbritannien, och de två arbetade tillsammans för att tvångskristna friserna. Willibrord gjorde även ett försök att konvertera danskarna och när han inte fick som han ville kidnappade han 30 pojkar som han döpte. Willibrord, som av de kristna utnämnts till helgon och ”Frisernas apostel”, har av samma krafter lyfts fram som en av de bättre kristna som kom från Lindisfarne.

Den 8 juni år 793 angrep nordmän det rika och mäktiga klostret och biskopsfästet på Lindisfarne. Enligt vad som skrivits om attacken på Lindisfarne gick man mycket våldsamt fram. Nordmännen, vars bröder på kontintenten fått sina kultplatser skändade och utsatts för massmord under fredsförhandlingar, visade nu upp en helt annan sida och satte hårt mot hårt. Munken Simon av Durham ger en ögonvittnesskildring av överfallet:

Då de främmande skeppen nådde kusten, hoppade besättningarna i land, blonda män med dragna svärd och högt lyftna yxor. Och de kom till kyrkan i Lindisfarne, ödeläggande allt vid sin plundring, trampade på den heliga platsen med smutsiga steg, grävde upp altarna och lade beslag på den heliga kyrkans skatter. De dödade några av bröderna, andra fördes fjättrade bort, åter andra drevs ut nakna och överöstes med förolämpningar, andra dränktes i havet...

Karl den stores rådgivare, Alkuin, skriver i ett brev:

Det smärtar honom att höra hur hedningarna ha besudlat Guds heliga ting och utgjutit heliga mäns blod runt omkring altaret, ödelagt det hus, till vilket vårt hopp var knutet och i Guds tempel trampat på de heliga männens kroppar som om de vore en dynghög på gatan.

Efter Lindisfarne fortsatte nordmännen angripa kristna maktcentrum runtom hela Storbritannien innan man även begav sig till Frankrike och där anföll såväl kloster som den frankiska armén. Från denna tid uppkom bland munkarna en bön med följande inledning: ”Från nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud.” Vikingatiden hade inletts.