KRÖNIKA. Martin Saxlind kommenterar den ökade censuren och hur de västerländska demokratierna inte kan ses som något annat än skendemokratier styrda av de multinationella techjättarna som kontrollerar yttrandefriheten.
Efter stormningen av Kapitolium förra veckan passade många aktörer på att skruva upp censuren. Facebook stängde av Donald Trump tillfälligt och Twitter stängde av USA:s president permanent. Vid sidan av Trump har många andra röster tystats men försvunnit i mängden. Google, Apple och Amazon har dessutom rensat bort appen Parler som blivit en tillflyktsort för de som censurerats på de andra sociala medierna.
Detta har återigen satt yttrandefrihetsfrågan på agendan och glädjande nog ser många konservativa i både USA och Sverige äntligen ut att ha fått nog av techjättarnas censur och kräver nu regleringar. Att Trump aldrig mer får twittra till sina 88 miljoner följare blev uppenbarligen droppen för många. Det orimliga i den här censuren blev för uppenbar och till och med sverigedemokrater har börjat ryta ifrån och Twitter-alternativet GAB har växt explosionsartat den senaste veckan.
Den gamla klyschan om att Facebook, Google och Twitter är privata företag som får censurera vem de vill ifrågasätts alltmer, men man stöter så klart på den regelbundet från systemtrogna NPC:er eller cyniska meningsmotståndare som vill legitimera ett politiskt förtryck som gynnar deras politiska intressen. Jag tänkte därför resonera kring ämnet yttrandefrihet ur ett demokratiskt perspektiv i den här artikeln, vilket tydligen är nödvändigt då så många som påstår sig vara demokrater inte verkar förstå hur demokrati är tänkt att fungera.
Yttrandefrihet är demokratins fundament
I diskussioner om yttrandefrihet måste man inleda med att konstatera att det inte går att ha demokrati utan yttrandefrihet. Tanken med demokrati är att folket ska upplysas genom att fritt ta del av information och så många olika argument som möjligt för att sedan rösta kunna rösta på ett smart och välinformerat sätt. Som demokrat bör man se på massan som mestadels rationell och därför kan man inte vara orolig för att ”dåliga” eller ”onda” argument ska bita på folket och riskera att förmå dem att rösta ”fel”. De som inte är för fullständig politisk yttrandefrihet misstror alltså väljarnas förmåga att fatta egna beslut och motstå manipulatörer. Om man inte tror att folket kan styra, varför då säga att man är för demokrati (folkstyre)?
Masskommunikation – en nödvändighet för modern massdemokrati
Tittar man historiskt så var det små grekiska stadsstater som började använda det demokratiska statsskicket under antiken. Demokratin fungerade då på stadsnivå eftersom det av praktiska skäl med den tidens teknologi var omöjligt att genomföra omröstningar i ett större område.
Efter antiken var demokratin länge ett sällsynt statsskick, förmodligen eftersom små stater där beslut skulle fattas demokratiskt inte kunde hävda sig särskilt bra mot mer auktoritära och expansiva stater där en härskare enkelt kunde lägga under sig alltmer land, undersåtar och resurser. Romarriket startade till exempel som en liten och mer demokratisk stat men den redan från början rätt selektiva och begränsade demokratin krympte i takt med att staten växte och republiken blev till slut ett enväldigt kejsardöme.
Demokrati i modern tid är ett väldigt nytt fenomen som hade varit helt omöjligt om det inte vore för modern kommunikationsteknologi. Böcker, tidningar, flygblad, telegram, telefon, radio, TV och liknande saker som antingen uppfunnits eller blivit mer allmänt tillgängliga de senaste århundradena har gjort så att allmänheten kunde börja intressera sig för och följa politiken på ett annat sätt än tidigare. Den nya tekniken gav också staten möjligheten att låta undersåtarna bli medborgare med möjlighet att på massnivå uttrycka sina egna åsikter och rösta i val.
Vi har alltså gått från att demokrati var ett praktiskt taget icke-fungerande sätt att organisera samhället på till att det åtminstone på pappret ser ut som att det borde fungera. Nya kommunikationsmetoder som internet gör också hela tiden att den demokratiska potentialen ökar, alltså att man om man vill till exempel kan införa mer direktdemokrati och minska de odemokratiska representativa inslagen som infördes från början eftersom det av praktiska skäl inte gick att organisera demokratin mer direktdemokratiskt. (De politiska partierna som agerar mellanhand mellan folket och den beslutande makten är dock inte särskilt intresserade av att införa mer direktdemokrati då det skulle göra partierna överflödiga. Men ur ett demokratiskt perspektiv vore det bra att låta de röstberättigade medborgarna rösta om så många saker som möjligt.)
De nya masskommunikationsmetoderna – och då särskilt internet och sociala medier – har som sagt var expanderat yttrandefriheten för den enskilde medborgaren genom att göra det billigare och enklare att sprida sina idéer till många människor. Jag brukar angående yttrandefrihet säga att yttrandefriheten som medborgerlig rättighet är mycket viktigare än rösträtten. Om jag som politisk aktör bara har rätt att rösta kommer jag ha en extremt marginell påverkan på politiken. 2018 var det 7,5 miljoner medborgare som var röstberättigade i Sverige, så min enskilda röst är verkligen en piss i havet. Det enda sättet att faktiskt ha betydande påverkan på svensk politik är om man genom yttrandefriheten kan nå stora mängder väljare och påverka hur de röstar (det är i alla fall det enda sättet om man bortser från odemokratiska alternativ som att köpa eller utpressa politiker och på så vis få igenom sin vilja utan hänsyn till väljarnas åsikter).
Om medborgare inte tillåts ha tillgång till masskommunikationsmedel är de i princip maktlösa och har förnekats sin viktigaste demokratiska rättighet. Om medborgare med vissa åsikter nekas tillgång till stora delar av de kommunikationsmedel som de med andra åsikter har tillgång till, då är samhället en skendemokrati där de som kontrollerar yttrandefriheten indirekt kontrollerar den politiska makten genom att manipulera vilka röster och åsikter som når ut till väljarmassorna. Donald Trump hade till exempel inte kunnat vinna valet 2016 utan tillgång till sociala medier, vilket visar att makten inte ligger hos väljarna eller de politiska kandidaterna utan hos de som kontrollerar yttrandefriheten på internet.
Rimliga och orimliga inskränkningar i yttrandefriheten
Från statligt håll är det ur en demokratisk synvinkel rimligt med lagar som förbjuder allvarliga fall av hot, förtal och brottsuppvigling. Däremot är det inte rimligt med lagar som förbjuder förfäktande av vissa ideologier, hyllningar till historiska personer eller generell kritik riktade mot olika grupper i samhället.
I TV-debatter är det av praktiska skäl omöjligt att vem som helst ska kunna få komma till tals och att alla ska få tala hur mycket de vill. Även papperstidningar är utrymmesmässigt begränsade av sitt format och det faktum att de inte är gratis att producera. Så här kan man inte kräva millimeterrättvisa och dessa medier existerar ju dessutom öppet för att driva vissa politiska agendor, varför man inte kan förvänta sig annat än att de kommer vilja gynna vissa politiska aktörer och missgynna andra.
När det gäller gator och torg är det i teorin också begränsat hur många budskap som samtidigt kan föras ut på samma plats utan att allt bara blir ett oväsen, men i praktiken råder det som regel ingen större utrymmesbrist eftersom varken tillståndsgivna eller spontana politiska möten översvämmar den fysiska offentligheten. Så alla som vill hade kunnat komma till tals på gatorna och det enda hotet mot yttrandefriheten där är mötesstörande från meningsmotståndare eller odemokratiskt sabotage från polisens sida (och nu under coronakrisen de inskränkningar i mötesfriheten som många regeringar beslutat om). I en välfungerande demokrati finns i alla fall gator och torg som en fri politisk arena för alla politiska aktörer.
Såväl gammelmedier som gator och torg har dock tappat i demokratisk relevans när den politiska debatten alltmer flyttat över till internet. Politiskt intresserade människor idag följer och deltar i politiska debatter på sociala medier. De sociala medierna är ytligt sett politiskt neutrala. Företagen bakom dem tjänar främst pengar på reklamintäkter och borde likt ett vanligt köpcentrum mest vara intresserade av att dra till sig mycket människor utan hänsyn till vad människorna har för politiska åsikter. De skulle kunna fungera som ett torg där vem som helst kan ställa sig och sprida sitt budskap. Om en användare ogillar vissa åsikter som sprids kan den blockera det innehållet för sig själv utan att behöva neka andra tillgång till det, alla kan få plats och det enda som behöver modereras är om någon ägnar sig åt trakasserier eller sprider obscena eller olagliga saker som barnporr. Inga åsikter behöver censureras, faktum är att censuren är ett onödigt och kostsamt extrajobb för de som inför den och måste anställa extrapersonal som kan jobba med den politiska modereringen.
Yttrandefriheten idag
Sverige och andra moderna västerländska samhällen som kallar sig demokratiska har alltså möjligheten att erbjuda medborgarna väldigt mycket yttrandefrihet. Steg för steg har dock yttrandefriheten dragits in. TV, radio och tidningar driver sina egna agendor och har länge haft en snäv åsiktskorridor. Mötesfriheten på gator och torg har attackerats med lagliga och olagliga metoder där vänsterextremister och poliser försökt hindra nationalister från att komma till tals. På internet började först nättidningarna stänga ner sina kommentarsfält när invandringskritiken tog över där, sedan har de sociala medierna följt med och de senaste decenniet gått från att ofta ha rätt så högt i tak till att helt godtyckligt censurera vissa åsikter och personer i en omfattning som helt förvrider den politiska debatten. Som grädde på moset stänger banker ner konton och betalningstjänster för samma politiska aktörer som drabbas av censuren och i Sverige använder staten hets mot folkgrupp som en gummiparagraf mot yttrandefriheten.
Demokratin har därför i praktiken satts ur spel eftersom alla deltagare inte spelar efter samma villkor. Spelet är riggat så att det är svårt eller omöjligt för vissa aktörer att vinna om de följer spelets regler. Att förvänta sig att de ständiga förlorarna i ett sådant spel ska respektera spelreglerna och de fuskande motståndarna är fullständigt orimligt.
Det var därför amerikaner som kände att Trump förlorade presidentvalet förra året på grund av valfusk stormade Kapitolium i onsdags. Jag vet inte om valet stals från Trump genom konkret valfusk gällande valsedlar och rösträkning, men jag är å andra sidan helt övertygad om att Trump hade vunnit om det inte vore för den här övergripande vänstermanipulationen av den offentliga debatten som Google, Twitter, Facebook och de andra skurkföretagen tillåts syssla med.
De uppretade Trump-anhängarna har självklart också inspirerats av den brunröda BLM-pöbeln som med etablissemangets stöd löpte amok i USA förra året och visade att våld är ett medel vissa kan driva igenom sin politiska vilja med.
Den som inte får komma till tals har inte tillgång till demokratin och de som tystar andra kan förvänta sig att själva bli bemötta av annat än sakliga argument och valsedlar. Ge oss yttrandefrihet eller sluta påstå att detta är demokrati. Öppet politiskt förtryck är mindre provocerande än det hycklande och halvdolda politiska förtryck som vi tvingas leva med i dagens liberala skendemokrati!
Hoppa till huvudinnehåll
