LITTERATUR. Historierevisionisten Gerard Menuhin har nyligen släppt en självbiografi. Erik Forsell har läst den.
Det fattas ekrar i hjulet i tavlan Gerard Menuhin målat. Liksom hela hans långa liv saknat ekrar. Vem kunde ha förutsett att hans behov att komma underfund med det skulle leda till de mörkaste insikter om hur förljugen världen är och vilka makter som styr och förtrycker den?
Författaren Gerard Menuhin har nyligen släppt en självbiografi med titeln Lived it Wrong. Som ung mest känd – eller rättare sagt föga känd – som son till världens mest uppburna klassiska violinist, juden Yehudi Menuhin, försökte Gerard ta sig genom livet på många olika sätt för att hitta sin ”plats” i livet.
Under många årtionden ägnade han sig åt varierande sysselsättningar; i filmbranschen, med utrikeshandel, författarskap, miljöarbete och journalistik innan han ”hittade sig själv”. Först i avancerad ålder blev han historierevisionist. Det var en plågsam väg till självrealiserande, berättar Menuhin.
Som historierevisionist slog Menuhin ned som en bomb för en större publik med boken Tell the Truth and Shame the Devil, som första gången utkom 2015 och nu redan har tryckts i fyra upplagor. Detta trots att den även lagligen kan laddas ned gratis som pdf både på engelska och tyska. Den har också översatts till ryska och franska.
Den boken är så avskydd av Makten, att den inte bara förbjudits på de största internationella bokhandlarna, som Amazon. Den har också blivit föremål för polisrazzior där polisstyrkor i Tyskland använts för att konfiskera hela bokbestånd, trots att boken i sig inte är olaglig.
Den är förmodligen det bästa koncentrat som finns i bokform som beskriver sanningen om tiden före, under och efter andra världskriget, och den sionistiska maktens krig mot Tyskland och dess folk.
Mer än så: Hans numera ökända bok är dessutom en personlig reflektion över hur sionisterna och den judiska rasens maktelit förföljer och förtrycker icke-judar både i väst och i öst.
Gerard konstaterar lakoniskt att Wikipedias artikel om honom kortats. Numera står det – med vanlig judeo-politisk och journalistisk jargong – att han är författare och förintelseförnekare, en extremhögeraktivist med kopplingar till den tyska nynazistiska rörelsen. Inte mycket annat är värt att säga om honom, uppenbarligen.
Granskar sitt eget liv
I Lived it Wrong är Gerard Menuhin sin egen ”historierevisionist” och granskar kritiskt sitt eget liv och hur han har levt det. Han skriver att om någon läsare anser att en viss passus i boken är politiskt inkorrekt är detta bara att förvänta sig. Så uppfattas väldigt mycket i dagens trånga åsiktskorridorer. Alla hans minnen är politiskt inkorrekta, skriver han.
Menuhin började skriva sin bok som ett sätt att förklara sig själv inför sig själv. Hur blev han den han blev? Hur är det att följa sanningens väg när man på grund av att man själv tillhör det judiska folket personligen har allt att förlora på det och ingenting alls att vinna – mer än sin egen heder och sitt förstånd?
Han dedicerar boken till sig själv. Det handlar inte om narcissism. Istället är det ett tecken på ensamhet, och ärlighet. Inget ”jag dedicerar denna bok till mina läsare”, vilka han inte känner eller har någon personlig relation till – och vem annars, därute?
Brodern Jeremy Menuhin. Skärmbild: Youtube.
Hur hanterar Gerard konsekvenserna av att hans bror, den klassiska pianisten Jeremy Menuhin säger: ”Jag skulle mycket hellre sett att du hade begått mord än att du hade antagit sådana synsätt”, varmed Jeremy menar Gerards upptäckt att förintelsen är en lögn och att världen styrs av en underlägsen men mäktig och kriminell judisk-sionistisk elit.
Hur möter Gerard livet när alla hans släktingar dömer ut honom som vansinnig, ond, och farlig att kännas vid?
Han anser sig tillhöra en utdöende människoart; individen. För han avskyr alla former av grupptänkande där människor ger upp sitt oberoende och slutar tänka själva. Sådana människor, anser han, har givit upp det hos dem som särskiljer dem från djuren.
Skapelsen var alldeles för generös i sin distribution av hjärnor till mänskligheten eftersom de flesta människor inte har någon nytta av dem. Denna allmänna tanklöshet har hjälpt dem som är beroende av lögner med att stärka ett avskyvärt system. Lögnare är underlägsna. Jag avskyr underlägsenhet. Så jag gör automatiskt uppror mot varje system som har tänkts ut för att underlägsna människor ska dra fördel av det.
Men självbiografin behandlar mest hans liv från födseln 1948 fram till det som vi ofta lite missvisande kallar ”uppvaknande”: Menuhin kallar det att han hittade sin identitet som individ, alltså skild från ett sinnesslött kollektiv, från ”normies” kanske en alternativhögeranhängare skulle säga.
På färden får vi läsa lite om hans berömde far; hur Gerards föräldrars kärlek till honom var villkorad och att bristen på den naturliga och självklara kärlek en förälder normalt skänker sitt barn bidrog till att han kände sig vilse i livet. Detta misshagade naturligtvis den framgångsrike fadern, som krävde att sonen ”skulle bli något”. Ingen framgång – ingen ”kärlek”.
Besvärlig familj
Att säga att hans besvärliga familj var dysfunktionell är att gå för långt, men farmodern hade en personlighetsstörning som gick ut över pappa Yehudi, och morbrodern var schizofren. Gerard har inget minne av att någonsin fått en spontan kram av någon av sina föräldrar, eller önskat att han fick någon. Han fann med tiden modern – Diana Gould – motbjudande, liksom den äckliga halvsystern Zamira; och fadern var för det mesta kall, distanserad och viktig.
Mamma Diana hade varit prima ballerina, men enligt Gerard var hennes främsta uppgift i livet att hon skulle få alla andra människor att tycka synd om henne. Hon var en yrkesmartyr, skriver Gerard. I det nästan paradisiska huset i soliga Kalifornien, gift med en stilig, rik, världsberömd och generös make blev hennes lidande attityd rent löjlig.
Diana använde alla anekdoter ur sitt liv för att förhärliga sig själv. För alla som ville lyssna berättade hon om hur lite pengar de hade på grund av att hennes världsberömde make med filmstjärnestatus fick så små gage att de inte hade råd att hyra förstklassiga hotellrum eller köpa nya strumpor; allt medan miljonerna rullade in.
Gerards liv rullar på, kantat av en dyster tid på ett skolinternat i Schweiz styrt av två lesbiska tanter. Han försjunker här redan i barndomen i nedstämdhet och lider av den livlösa miljön där han får lära sig franska och att sticka kläder, men inte mycket mer.
Han ber modern ta honom därifrån men hon kritiserar honom för att han inte inser att barndomen är hans lyckligaste tid i livet. Om ett tillstånd av emotionell desperation och alienation i barndomen är ens lyckligaste tid i livet, vad ska man då leva för?
Inget barn borde någonsin behöva vara så olyckligt…det som är särskilt beklagansvärt med denna form av prägling av barn är inte endast det tillfälliga olyckliga tillståndet som barnet tvingas genomlida, utan det outrotningsbara intryck av en dyster, fientlig värld en sådan erfarenhet inpräntar i barnet. Det är på det mest basala plan högst opraktiskt för både föräldrar och barnet, för den hämmande effekt detta har på ett öppet, nyfiket sinne är irreversibel och leder till livslång ångest.
Genom faderns berömmelse kom Gerard också att träffa och råka i samtal med människor som befann sig ungefär på pappans berömmelsenivå, bland andra den blivande amerikanske presidenten Richard Nixon, och senare Margaret Thatcher som är den längst sittande premiärministern i Storbritanniens historia. Osäker på sig själv skrev Gerard ett arbete åt henne som stödde den politik lögnpressen lobbade för, en pro-Nato krigshets i globalismens tjänst. En position han med intellektuell ärlighet och nödvändighet skulle komma att tvingas revidera.
När han 1979 arbetade i produktionsledet på ett filmbolag lokaliserat i Paris fick Gerard plötsligt en ny mellanchef från Israel vid namn Ze’ev. Denne Ze’ev fyllde ingen funktion i arbetet, men av någon anledning skulle han finnas där. När han var på kontoret skrek han ofta på hebreiska i en telefonlur.
Att säga att hans närvaro var demoraliserande är en underdrift.
Sionismens globala makt
Ännu var inte Gerard medveten om omfattningen av sionisternas globala makt och projekt men han fick nog av israelen och sade upp sig. Senare har Gerard starkt misstänkt att Ze’ev var en av alla dessa israeliska agenter som placeras i alla möjliga verksamheter över hela världen för att utföra tjänster åt Mossad. Allt med filmbolagets benägna tillstånd.
Även om pappa Yehudi som flöt ovanpå i livet var okunnig om många världsliga ting, var han också skribent med starka åsikter. Han var antisionist och hade skrivit boken Judendomens förfall som gav honom många arabiska vänner, och en hel del fiender bland judarna.
Positionerna mellan arabers och judars åsikt om Yehudis antisionism verkar ha varit maximalt polariserade. Gerards kommentar:
Som T. E. Lawrence påstås ha noterat kan semiters sinnen inte uppfatta nyanser, så de är bara tillfreds när de tänker i ytterligheter.
Den judiska tidningen The New York Times ljög – som vanligt – och hävdade att en konsert Yehudi gav i Rom 1949 hade bojkottats av större delen av publiken på grund av hans kritik mot krigs- och fredsalliansen FN:s stöld av Palestina, som året innan omvandlats till staten Israel.
Tvärt om var konsertsalen i Rom överfull. En grupp judiska studenter tiggde och bad Yehudi att få komma in trots att biljetterna var slut – gratis, naturligtvis – så inte ens judiska studenter på plats bojkottade konserten. Lögnpressens uppgift är att sprida sionistisk propaganda.
Några år tidigare hade pappa Yehudi dock medfinansierat Den svarta boken, som påbörjades redan 1942 och vars syfte var att samla berättelser om fasor som tyskarna utsatt judar för. Detta kompendium tänkte man använda i de kommande och tidigt planerade Nürnbergrättegångarna.
Gerards text präglas av ett rikt språk. Så har han också gedigna erfarenheter av skrivande, bland annat som skribent för den nu nedlagda tyskvänliga tidningen National-Zeitung; av Wikipedia betecknad som högerextremistisk för att tidningen kritiserade landets förbindelser och ”påstådda” underdånighet gentemot Israel.
Han sade dock upp sig från National-Zeitung när de inte ville eller vågade publicera hans intervju med Sylvia Stolz som fängslades för att ha gjort sitt jobb att som advokat försvara historierevisionisten Ernst Zündel.
Menuhin har också skrivit två romaner, varav bara en accepterades för publicering: En svart komedi i thrillerform som fick dålig kritik. Idag tycker han själv att den är dålig. Den har jag inte läst, men hans nya självbiografi är skriven med en penna som är ovanligt bra på att formulera sig, med dagens mått mätt.
Gerard bjuder också på ett av pappa Yehudis judeskämt:
En jude bad en annan jude att gissa vad han hade ätit till middag genom att andas på honom.
– Har du ätit vitlök?
– Nej.
– Vanlig lök?
– Nej, jordgubbar.
Som ni märker är detta ingen genuin recension. Det är istället en kärleksförklaring till en bok vars författare med en, som det verkar, brutal självrannsakan berättar om sig själv. Och han står vid 72 års ålder med knutna nävar – nyss åt sig själv, men nu höjer han högernäven åt hela den förljugna världen – längst fram på sanningens barrikad i en gest som betyder: Nu är det nog!
Vänsternäven hötter han dock tyvärr fortfarande åt sig själv med. Det kan vara mycket svårt att läka sitt liv.
Gerard Menuhin (2020): Lived it Wrong – an autobiography (Reconquista Press) kan i Sverige till exempel köpas från Logik.se.
Hoppa till huvudinnehåll
