Brist på vårdplatser leder till dödsfall
2024-10-29 19:10
I debatten om det hämningslösa våldet i invandrarghettona, har under den senaste tiden två diametralt skilda uppfattningar utkristalliserats. Två helt olika utgångspunkter i diskussionen, vilka skiljer sig starkt från etablerad medias.
Över hela Europa brinner invandrarghettona. Från Stockholms miljonprogramområden till Paris betongförorter är händelseförloppen exakt de samma. Upplevt felfördelade ”invandrarungdomar”, allt som oftast från någon av de klassade MENA-länderna (länder i Mellanöstern och Nordafrika), löper amok med förstörelse, bränder och kravaller som följd.
Media, framförallt i Sverige, hänskjuter orsaken bakom främlingsvåldet till ”socioekonomiska” skäl. Främlingarna eldar hej vilt i sina bostadsområden för att de är ekonomiskt eftersatta, lever på socialbidrag och upplever ”utanförskap” på grund av skyhög arbetslöshet. Denna absurda förklaring är också vad de svenska kriminologerna, med juden Jerzy Sarnecki i spetsen, förfäktar.
Den i grunden marxistiska förklaringsmodellen, vilken har anammats av såväl vänster- som högermedier i Sverige, har nu stött på patrull från två olika håll. Dels från den franske journalisten Luc Bronner, i dennes nyligen utgivna bok Gettots lag. Och dels från Karina Bjørnholdt i Dansk Polis, det danska Polisförbundets organ.
Bronner, vilken tack vare sin prominenta roll i den franska tyckareliten recenserades i Svenska Dagbladet nyligen, menar att upploppen i Paris grundar sig på skamkänslor hos främlingarna. Fransmannen argumenterar att de förstörelselystna främlingarna, vilka han av någon anledning menar är tonårspojkar och ”unga vuxna”, skäms så till den milda grad över sin föräldragenerations misslyckanden i arbetslivet att de nu tar handgriplig revansch.
Bjørnholdts förklaring känns i sammanhanget en smula närmare sanningen. I sin artikel ställer hon rakt ut den fråga som får Sernecki här hemma i Sverige att se rött: Varför är invandrare så markant överrepresenterade i den danska brottsstatistiken? Danskens förklaring är, till skillnad från den politiskt korrekte Bronners, långt mer intressantare att ta del av.
Bjørnholdt menar att en trolig förklaring är MENA-ländernas ingrodda tradition av inavel. Artikelns konstaterande är, för en svensk läsare, befriande frispråkig. Hon skriver; ”Det finns inga exakta uppgifter om hur många ättlingar till invandrare i Danmark som blivit till genom kusinäktenskap och andra äktenskap mellan närstående personer”, men konstaterar ändå att inavel generellt sett leder till olika förståndshandikapp och till låg intelligens.
Bjørnholdt refererar även till en brittisk undersökning från 2007, vilken gör gällande att intelligens är en avgörande faktor när det gäller viljan att följa lag och ordning. Folkslag, vilka enligt IQ-tester kan anses vara ”lågintelligenta”, visar sig enligt Bjørnholdt vara mer impulsiva och ha lättare att hamna i kriminalitet.
Det krävs ingen doktorshatt i något universitetsämne, för att rätt värdera vilken av ovanstående ståndpunkter som har högst sanningshalt. Och för en nationalsocialist är sanningen uppenbar. Ett rasperspektiv är det enda hållbara när främlingarnas härjningar skall förstås.