Den svenska arbetarrörelsen är en fossil som inte utgör någon opposition. Den erbjuder inga bättre alternativ. Den är heller inte någon gräsrotsrörelse utan en del av den etablerade makten där makt är ändamålet och idealet är en myt. Göran Greider är en av få som försöker upprätthålla myten och som envist kramar fossilen.

I en artikel som publicerades den 30 januari i Dalademokraten menar Göran Greider att ”rasisterna står på maktens sida”. Han anför att de som opponerar sig mot mångkulturen, ”rasisterna”, är en maktens murbräcka som tjänar till att splittra den naturliga solidariteten mellan de icke-privilegierade i samhället. Dessa skyller problem på invandrare och sparkar nedåt istället för uppåt. Härmed ska vi inte missunna Greider rätten att leva i sin fantasibubbla. Däremot kan det vara på sin plats att förklara att det är Greider själv som sparkar nedåt. Vidare kan det vara befogat att ge perspektiv på den arbetarrörelse som Greider verkar ha som politisk förebild.

Vid sekelskiftet år 1900 var facklig organisering och politisk opinionsbildning förenat med stora risker. Konflikten var vid denna tid en realitet mellan rik och fattig, mellan brukspatron och proletär, mellan personer i makt och personer i vanmakt. Arbetarrörelsen som växte fram satte upp krav om bättre levnadsvillkor där arbetstagare skulle omfattas av vissa rättigheter och inte vara utelämnade åt arbetsgivarens godtycke. Det var befogat att tala om solidaritetens nödvändighet, genom en samordnad verksamhet från arbetstagarnas sida kunde delvis situationen förbättras. Det bör också sägas att destruktiva inslag följde med arbetarrörelsens framväxt.

Parallellt med det skenbara målet att förbättra situationen för svenska arbetare så fanns det krafter i bakgrunden som ville utnyttja rörelsen i samhällsomstörtande syften. Marxistisk propaganda skulle radikalisera arbetarna och göra dem redo för att mörda sina ”klassfiender”. Proletariatets diktatur skulle inledas för att uppnå arbetarparadisets utopia. En kommunistisk revolution skulle aldrig förbättrat villkoren för svenska arbetare, något som alla kommunistiska länder utan undantag bevisat. Att förneka eller relativisera de destruktiva inslagen i arbetarrörelsen genom att måla upp en romantisk bild utan nyanser är något vi kan gissa att Göran Greider gör bra. Redan år 1900 fanns det många idealister inom arbetarrörelsen som såg sig som internationalister. Notera Marx och Engels välciterade uppmaning ”proletärer i alla länder, förenen eder”.

När socialdemokratin vann framgångar under Per Albin Hansson så var nationalism och svenskhet positiva begrepp, inte sällan uttryckt i folkhemsvisionen. På 60-talet var Socialdemokraterna ännu skeptiska till invandring medan högern var en varmare förespråkare. Vad skulle inte en stor invandring inneburit med avseende på lönebildningen? Om andelen tillgängliga arbetstagare ökar mot andel arbetstillfällen så borde det väl säga sig självt att förhandlingsläget utifrån ett arbetarintresse försämras? Principen om att ”ta seden dit man kommer” var länge en uppfattning som rådde inom socialdemokratin. Först mot mitten av 70-talet övergav socialdemokraterna definitivt idén om att invandrare ska assimileras i det svenska samhället, istället skulle flera olika folkgrupper leva sida vid sida i ett mångkulturellt samhälle.

Idén om det mångkulturella samhället är en idé som kommer uppifrån makten. Mångkultur är den verkliga övermaktens ideologi. När du angriper mångkulturen så sparkar du uppåt. När du försvarar mångkulturen så sparkar du nedåt. Att vara vidsynt år 2012 är att se den nödvändiga solidariteten som behövs mellan alla svenskar. Denna gång är det vår egen existens och framtid som står på spel. Striden för att befria oss från den mångkulturella övermakten är långt viktigare än striden för fabriksarbetaren år 1900.

Vårt jordklot möter en växande världsbefolkning där naturtillgångarna sinar och där människans miljöpåverkan förvärrar levnadsförutsättningarna för alla. För att skapa en hållbar framtid så behövs också en form av samförstånd. En förutsättning för en positiv utveckling är att respektive land har stabila och harmoniska samhällen. Detta uppnås bäst när befolkningen samverkar utan klassmotsättningar och etniska motsättningar framkallade genom massinvandring och mångkultur. Mångkulturen splittrar medan den traditionella nationalstaten enar.

Göran Greider är en av de sista verkligt troende som omfamnar den kvarvarande fossilen från arbetarrörelsen. Men likväl är denna fossil en del av makten där höger och vänster samlas i en mångkulturell överideologi. Göran Greider står således inte för de utsatta, även fast han själv kan inbilla sig något annat. Genom att försvara den mångkulturella visionen så försvarar Greider indirekt de globala kapitalstarka marknadskrafterna. Dessa globala kapitalister driver en agenda om att slå sönder nationalstaterna, att införa öppna gränser och spekulation utan inskränkningar. Utifrån denna betraktelse blir det kanske mer rättvist att omplacera Greider på den politiska skalan… långt åt höger.


  • Publicerad:
    2012-02-04 00:00