Hoppa till huvudinnehåll
Historien om en man och en stad
ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 21 oktober 1938. Författad av Elsa Ulrich.
Det finns en unik bild – vi skulle ha återgett den här, om våra ansträngningar att få tag i den hade krönts med framgång – som visar en väldig människomassa samlad till en fosterländsk demonstration framför Feldherrnhalle i München någon av dagarna kring krigsutbrottet 1914. Vad som ger bilden dess alldeles särskilda intresse är att man – helt visst först många år efter det bilden togs – bland de av fosterländsk hänförelse uppeldade deltagarna i demonstrationen har lyckats identifiera den unge Adolf Hitler. Två år tidigare, våren 1912, hade han från Wien kommit till München, dit han hade dragit både i dess egenskap av rikstysk stad och av konststad. Där han står i folksamlingen, barhuvad och med ansiktet lysande av hänförelse, är han den bästa tänkbara illustrationen till sina egna ord i Min Kamp om den lycka, som fyllde honom, när han nu i handling skulle få visa, att han, tysk-österrikaren, bekände sig till den stortyska tanken – när han gick att som frivillig anmäla sig i den tyska armén.
Under hela världskriget kämpade Hitler, som bekant, vid fronten och ådagalade sådana prov på tapperhet och skicklighet, att den obetydliga vicekorpralen erhöll den utmärkelse som säkerligen är den nuvarande överste krigsherrens största stolthet, järnkorsets 1:a klass.
På ett sjukhus i Pasewalk i Pommern, där han just började återfå synen efter att ha förlorat den vid ett gasanfall i Flandern, når honom underrättelsen om revolutionen den 9 november 1918. När den första häftiga smärtan över Tysklands öde har lagt sig och han kan börja fundera över vad det skall bli av honom själv, skjuter han med ett leende framtidsdrömmen om att en gång få bygga ett hus ifrån sig. Vad tjänar det till att bygga hus på en sådan grund, frågar han sig. Och han beslutar sig för att istället bli politiker.
Våren 1919 är han åter i München, där han ännu en tid framåt tjänstgör vid sitt regemente. Samtidigt börjar han sin politiska verksamhet, och det är alltför allmänt känt för att här behöva upprepas hur han tillsammans med ett litet antal likasinnade tar upp kampen mot de röda och vid sammankomster, som i regel hållas i någon av Münchens många berömda ölkällare, med sin enastående förmåga som talare vinner över på den nationella sidan först en mindre krets och sedan via allt större möten och med stöd av en skickligt uppbyggd propaganda en ständigt växande skara av människor.
Och så äro vi framme i november 1923. En händelse av avgörande betydelse har inträffat: Bayerns förre ministerpresident von Kahr, sedan någon tid statskommissarie med utomordentlig befogenhet, har den 8 november vid ett möte i Bürgerbräukeller antagit Hitlers erbjudande om samarbete, och gemensamt skola de ta upp kampen mot de röda makthavarna i Berlin.
Följande dag, den 9 november, femårsdagen av revolutionen, skall en uppmarsch äga rum. Och liksom i de upprörda dagarna kring krigsutbrottet är också nu målet den öppna platsen framför Feldherrnhalle, där Hitler nära tio år tidigare hade hurrat och sjungit för Tyskland av sina lungors fulla kraft, men den här gången står han inte obeaktad i folkhopen utan kommer i spetsen för taktfasta led av fanatiskt tillgivna anhängare.
På Odeonplatz framför Feldherrnhalle, mellan slottet och den praktfulla Theatinerkirche, stå soldater ur riksvärnet uppställda med kulsprutor i beredskap. De väntande på Odeonplatz urskilja på avstånd Hitler-männens sång där dessa kommer marscherande mot den inre staden från Bürgerbräukeller, på andra sidan Isar, och höra folkets jubel som hälsar dem. Så dyka de första leden upp. I det främsta synas bl.a. Hitler, Ludendorff och Göring. I det samma brakar det loss från kulsprutor och gevär. Scheubner-Richter vid Hitlers sida stupar, Göring får en salva i benet och allt som allt faller sexton nationalsocialister.
Har det egentligen blivit till fullo klarlagt vad som kom von Kahr att ta ställning mot Hitler, som han dagen förut högtidligen hade lovat att stödja? Hade han från början bara låtsats att gå med på Hitlers krav för att få honom i en fälla, eller sympatiserade han verkligen till en viss grad med Hitler, men blev rädd och inte vågade ta steget fullt ut och sätta sig i harnesk mot riksregeringen?
Den misslyckade kuppen får vittgående följder: Hitler och Hess och flera andra bli fängslade, det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet blir upplöst och dess tillgångar bli beslagtagna. Men vad som i första ögonblicket framstod som ett förkrossande nederlag för den nationalsocialistiska rörelsen, blir en signal till inre samling och till förnyade ansträngningar. I Landsbergs fästning några mil från München, där Hitler jämte bl.a. Hess avtjänar sitt fängelsestraff, skriver han första delen av Min Kamp, och när han efter tre kvarts års vistelse där får amnesti – domen hade lytt på fem år – bygger han upp partiet på nytt. Den nationalsocialistiska rörelsen får ökad spridning även i norra Tyskland, och i januari 1933 har Hitler nått sitt mål på legal väg, med röstsedeln i hand, erövra makten. Han blir, som var man vet, regeringschef – rikskansler – och ett och halvt år senare, vid Hindenburgs bortgång, statschef.
Statsgöromålen påkalla naturligtvis allt som oftast Hitlers närvaro i Berlin, där han har sitt hem i Rikskansliet. Hans käraste uppehållsort är ju däremot som bekant hemmet i Obersalzberg, från vars fönster och terrasser man vid klart väder blickar in i Ostmark. Men vid sidan av dessa två replipunkter på de ständigt återkommande resorna till rikets alla delar har Hitler ännu en tredje, och det är München.
München intar bland Tysklands städer hedersställningen att vara Rörelsens ”huvudstad”. Där är Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets högkvarter, Braunes Haus, och dit återvänder Hitler alltid för att i kretsen av sina gamla kämpar, de beprövade medkämparna från de första kampåren, fira den nationalsocialistiska rörelsens såväl glada som vemodiga minnesdagar. Och det var en fin honnör åt den stad där den nationalsocialistiska idén har sprungit fram, när mötet mellan Hitler och de tre andra stormakternas regeringschefer förlades just dit.
Den okände soldaten på militärsjukhuset i Pasewalk har haft lycka med sig i sitt val av levnadskall. Det att bli politiker. Han har gjort Tysklands grund så stadig att han har funnit det mödan värt att också förverkliga sin tidigare framtidsdröm, den att bygga hus. På hans initiativ och under hans överinseende ha monumentalbyggnader med olika praktiska uppgifter skapats runt om i Tyskland. Även München har fått sin andel av nydaningen. Det har fått en hemvist för konsten, Haus der Deutschen Kunst, till de många det hade redan förut, och där har vuxit fram en rad av byggnader som hänga samman med dess ställning som säte för NSDAP:s högsta ledning. Dessa senare äro samtliga förlagda till Münchens konstcentrum sedan gammalt, Königsplatz och dess närmaste omgivning.
Jag minns Königsplatz från mitt första besök där 1928. I norr och söder de båda museerna Glyptoteket och Neue Staatsgallerie, i klassisk stil, och i väster den praktfulla entrén Propyléerna, som har ingången till Atens Akropolis som förebild, men trots byggnadernas skönhet gjorde platsen på mig ett ödsligt och ofullbordat intryck.
Nu har, som nämnts, sedan nationalsocialismen kom till makten Königsplatz ytterligare utbyggts. Vid dess östra sida resa sig två öppna minnestempel och på bägge sidor om dessa ha uppförts två monumentalbyggnader. Till vänster, från Propyléerna räknat, Führerbau och till höger en byggnad för partiets förvaltningsorganisation. Hela platsen har belagts med stenplattor och den har fått en slutenhet och en skönhet som för tanken till ett torg i den klassiska antiken.
Ett stenkast från Königsplatz ligger Braunes Haus. Det är ursprungligen ett gammalt palä, vars inre under Hitlers personliga ledning har omdanats för sitt nuvarande ändamål.
Till de båda minnestemplen, die Ewige Wache, överfördes den 9 november 1935 de sexton offren för förräderiet den 9 november 1923. Deras jordiska kvarlevor fördes dit närmast från Odeonplatz, där natten mellan den 8 och 9 november en minneshögtidlighet ägde rum på platsen där de miste sina liv.
Führerbau vid Königsplatz hade väl varit färdigt något år när det den 29 september fick sin världshistoriska invigning i och med fyramannamötet där och det under ett spänningsfyllt dygn blev medelpunkten för världens tankar och bävande frågor, och när budskapet därifrån blev fred, då utlöste ju detta hos oss alla, även hos dem som inte på allvar hade trott på något krig nu, en sådan känsla av befrielse att den var i släkt med påskens uppståndelsestämning och adventstidens stilla förväntan…
Men bortsett från denna för en hel värld så betydelsefulla utgång av detta möte – vilket skådespel i sig är inte anblicken av den man som sitter där som värd i Führerbau natten mellan den 29 och 30 september – i denna samma stad där han efter vartannat varit en fattig konstadept, en namnlös soldat och folktalare, fruktad och förlöjligad av motståndarna och intill döden älskad av medkämparna. För honom är inte problemets lösning en fred till varje pris, hur varmt han än önskar bevara freden åt sitt folk, utan en fred baserad på rättvisa, som Mussolinis ord föllo vid hemkomsten. Och där i sitt arbetsrum i Führerbau, där Bismarck blickar ner från väggen, genomdriver han i den lysande församlingen av europeiska statsmän just en sådan fred och fogar därmed en ny sten i sitt riksbygge.
Det är Adolf Hitlers evärdliga ära, att Tyskland, sist i raden av Europas stormakter, har övervunnit den medeltida splittringen i småstater, när de tyska stammar, som en gång löst sammanhöllos av den tysk-romerska kejsaren, nu samlas och svetsas samman till en nationell enhet – Stortyskland.
Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över omvärldens syn på Hitler och nationalsocialismen innan krigsutbrottet. Syftet med publiceringen är inte att hetsa mot juridiskt priviligierade folkgrupper.