Dagens datum 15 juli: Denna dag 1932 höll Adolf Hitler en appell till nationen inför det val som skulle hållas två veckor senare där NSDAP blev Tysklands största parti.

På grund av Versaillesdiktatet, miljardskulderna och hyperinflation befann sig Tyskland år 1932 i allvarlig kris. Det tyska folket var djupt splittrat och bekämpade och dödade varandra i otaliga gatustrider. Fem miljoner tyskar var arbetslösa och det fanns de som svalt eller begick självmord när de inte kunde försörja sig själv eller sina familjer.

Den 15 juli 1932 hade Adolf Hitler under slutet av NSDAP:s valkampanj hållit en appell till nationen i radio. I talet förklarar Hitler nationalsocialisternas syn på folkgemenskap och ger också en förklaring till partiets strävan (och beslut ett år senare) att avskaffa partiväsendet. Det kan även vara värt att lyssna hur Hitlers radioröst lät för den som enbart hört hur han skriker i de filmer som senare klippts ihop av hans fiender.

I inledningen av talet förklarar Hitler att ”ödet har givit de vid makten mer än 13 år att testas och bevisa sig” men att ”det enda riktiga resultatet av deras försök att styra Tyskland är att det tyska folket fortfarande lever”. De som Hitler syftar på är de partier som styrt Tyskland efter första världskriget och från Weimar-republikens tillkomst 1918. Dessa partier hade trots ”högtidliga löften om att leda vårt folk” misslyckats eftersom de enbart värnat sina egna intressegrupper. Resultatet hade blivit katastrof för alla grupper:

Den tyska bonden har blivit utarmad, medelklassen är förstörd, de sociala förhoppningar för många miljoner människor har grusats, en tredjedel av alla tyska män och kvinnor i arbetsför ålder är arbetslösa och därmed utan inkomst. Riket, samhällena och delstaterna är skuldsatta över öronen, ekonomi är rakt igenom i ett virrvarr och alla kassakistor är tomma!

Dessa partier hade även gjort tyskarna likgiltiga och fientligt sinnade till varandra:

Det värsta är dock förstörelsen av vårt folks tro, förintandet av alla förhoppningar och allt självförtroende. I tretton år har de inte på något sätt lyckats mobilisera de krafter som slumrar i vår folk, tvärtom! Av rädsla för nationens uppvaknande har de spelat ut folken mot varandra: staden mot landsbygden, de avlönade arbetare mot tjänstemännen, de som arbetar med sina händer mot de som arbetar med deras hjärnor, bayrare mot preussarna, katoliker mot protestanter, och så vidare och vice versa.

Hitler går vidare i talet och ifrågasätter partiernas existens:

Om de nuvarande partierna på allvar vill rädda Tyskland, varför har de inte gjort det redan? Varför har det inte skett? Om männen bakom dessa partier hade haft en ärlig avsikt att göra just detta, då måste deras program ha varit dåligt. Om deras program däremot var rätt kan deras önskan inte ha varit uppriktig eller så har de varit antingen för okunniga eller för svaga.

Nu, efter tretton år, efter att de har förstört allt i Tyskland, har tiden äntligen kommit för deras egen eliminering. Huruvida dagens riksdagspartier existerar eller inte har ingen betydelse, det är däremot nödvändigt att den tyska nationen hindras från att falla helt i ruiner. Därför är det en plikt att besegra dessa partier, för i syfte att trygga sin egen existens måste de riva nationen sönder och samman om och om igen.

Efter att vidare ha beskrivit det ohållbara i att bryta ner nationen i klasser, rangordningar, yrken och trosbekännelser, där grupperna sätter sina egna gruppintressen före det allmännas bästa, förklarar Hitler den nationalsocialistiska synen på folkgemenskap:

Även då vår nationalsocialistiska rörelse grundades styrdes vi av övertygelsen att ödet för den tyska individen är oskiljaktigt förbunden med ödet för hela nationen. När Tyskland sönderfaller, kommer arbetstagaren inte blomstra i social lycka och inte heller entreprenören; bonden kommer då inte kunna rädda sig själv och inte heller medelklassen.

Nej, rikets ruiner, upplösningen av nationen, betyder ruinen och upplösningen för alla! Inte en enda bekännelse och inte en enda tysk stam kommer att kunna undgå att dela samma öde. Även då vår nationalsocialistiska rörelse grundades hade vi redan länge varit säkra på att det inte var proletariatet som skulle segra över bourgeoisin, och inte borgarklassen som skulle vara segrare över proletariatet, utan att den internationella storfinansen slutligen måste bli ensam segrare över båda. Och det är vad som har skett!

Folkgemenskap innebär att alla delar av folket arbetar gemensamt för ett och samma mål – folket i sig:

Genom att erkänna detta sönderfall tog jag för tretton år sedan en handfull människor och bildade en ny rörelse som i sitt namn är tänkt att vara en proklamation av en ny folkgemenskap. Det finns inget sådant som socialism som inte har den andliga kraften till sitt förfogande, inget sådant som social lycka som inte skyddas av – och till och med finner sin förutsättning i – kraften i en nation.

Och det finns inget sådant som en nation – och därför inget sådant som nationalism – om armén av miljoner som arbetar med deras intellekt inte är förenade av armén av miljoner som arbetar med deras knytnävar och armén av miljontals bönder. Så länge nationalism och socialism marscherar som separata idéer kommer de att besegras av deras motståndares förenade krafter. Den dagen då båda idéerna smälts samman till en kommer de att bli oövervinnliga!

Två veckor senare, den 31 juli 1932, blev NSDAP för första gången landets största parti med 37 procent av rösterna. Ett halvår senare skulle NSDAP ta makten i Tyskland och på bara några år lyckas med det som den demokratiska Weimar-republiken fatalt misslyckats med under sina tretton år. Den framväxande nationalsocialistiska rörelsen skulle bli den enande kraften som Tyskland behövde. Inte enbart skulle man ena folket och ge tyskarna självförtroendet tillbaka, man skulle också i princip utrota arbetslösheten.

4798329475_2cdfc37baf_z

Läs talet i sin helhet (engelsk text).

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-07-15


  • Publicerad:
    2018-07-15 00:20