ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 9 juli 1948. Skribenten är Wilhelm Liljencrantz.

Jag älskar sedan barndomen vårt sydligaste landskap. Det ligger väl i blodet, min mor var nämligen skånska. Många lyckliga barndomssomrar har jag fått bada vid skånska stränder, och sedan jag själv fick ordna sommarnöje för eget barn har jag varit lycklig nog att kunna bjuda min lille son samma förmåner – om ock så i åtskilligt förminskad skala. De fem – sex senaste somrarna har jag varit några veckor vid en skånsk badort, varifrån man på en timme kan segla över till Danmark. I Skåne har min pojke under dessa år skaffat sig ett stort antal vänner och lekkamrater, t.o.m. skol- och klasskamrater från Stockholm. Samma små pojkar som dagligen besöker hans hem i Stockholm springer även nere i Skåne ut och in i de små rum vi bebo.

Dessa gossar få någon vacker sommardag följa med sina föräldrar på ett årligt och traditionellt besök i Köpenhamn, titta på djuren i Zoologisk have, åka Tivolis berg- och dalbana etc.

Under den tid jag bodde i Malmö, 1932-1939, besökte jag ofta – nästan alltid å tjänstens vägnar – den danska huvudstaden, där jag hade och fortfarande har ekonomiska intressen att bevaka. Sålunda besökte jag år 1938 Danmark inte mindre än 54 ggr. År 1925 bodde jag t.o.m. i Köpenhamn. Där har jag följaktligen många vänner och bekanta, även i vissa inflytelserika kretsar, som skulle kunna intervenera om jag blott nämnde ett ord om den fråga, varom denna artikel handlar.

”Vad angår oss Edra privata förhållanden?” kanske mången av mina läsare just nu är i färd med att säga. Jo, var så säker om att de, åtminstone i detta speciella fall göra det. Varje nationellt sinnad medborgare bör ta del av följande skildring av socialdemokratiska gangstermetoder.

Med denna långa ingress har jag velat sätta läsaren in i varför jag efter krigets slut beslöt mig för att ansöka om pass för utrikes resa. Det var sannerligen inte för att jag under nuvarande förhållanden själv längtade efter att återse mitt älskade Danmark, utan nästan uteslutande för att min lille pojke i sin fars sällskap skulle kunna få följa med sina skolkamrater och klasskamrater ”derover” och ej behöva känna sig tillbakasatt, vilket nu är fallet. Själv är jag som sagt ej vidare intresserad av det nuvarande Danmark, sedan jag läst om hur Danmarks dåvarande kronprins reste till Bornholm och tackade en asiat för att denne ”befriat” hans land samt sett bilder av hur samme kunglige person omfamnade kommunisten Aksel Larsen med orden: ”Nu Aksel, skal vi vaere gode venner!”

En aprildag förra året stegade jag upp till överståthållareämbetet, medförande två fotografier, utskrev där i två exemplar de erforderliga ansökningshandlingarna, fick ett litet numrerat rött märke som bevis för att jag efter 8 till 10 dagar kunde avhämta mitt pass. Jag var emellertid tvungen att skyndsamt avresa till Skåne, varför det dröjde två veckor innan jag, intet ont anande, hade tid att bege mig till herr Nothins ämbetsverk. När turen kom till mig blev det ett förfärligt prasslande bland papper, ett springande hit och dit, ett letande, ett pladder osv. Min första tanke var att oredan närmast berodde på herr Nothin, men plötsligt klack det till i mig, jag anade kroknästa ugglor i mossen. Den dam, till vilken jag lämnat den röda nummerlappen, försvann så in i ett angränsande rum men återkom efter några minuter. Först vågade sig den pappersprasslande damen ej fram med språket. Hon skämdes väl å sina överordnades vägnar.

”Passet tycks ännu ej vara klart. Undersökningen är ej avslutad ännu”, framstammade hon blygt.

”Undersökningen!?! Vilken undersökning?” frågade jag. ”Det var ju flera veckor sedan jag inlämnade min passansökan. Jag förstår mer än väl att ni har mycket arbete så här fram på vårsidan, alla vill väl ha pass och resa ut och lufta på sig, men…”

”Ja, jag kan ingenting mer säga”, svarade damen vänligt. ”Ni får vända er till assessor Flodin, men han träffas inte nu, först om en timme.”

Hemkommen ringde jag honom om några timmar och fick då samma svar: ”Undersökningen är ännu ej avslutad.” Med detta häpnads- för att inte säga löjeväckande svar fick en hederlig svensk ge sig till tåls i fyra dagar. Efter den tidpunkten, det var en fredag, ringde jag upp den även då utmärkt hövlige assessorn och frågade ironiskt om ”undersökningen” avslutats och när – inte om – jag kunde hämta mitt pass.

Jag hörde i telefonen hur herr Flodin prasslade med några papper, så hittade han tydligen det intressanta och för myndigheterna ytterst genanta dokumentet samt läste (kanske rent av mot instruktionerna, då allt här i landet ju skall vara så hemligt som möjligt): ”Bifalles icke på grund av synnerligen omfattande politisk propagandaverksamhet.”

”Jaså”, sade jag hövligt, ”men vari består då månne brottet?”

”Det kan ju tänkas att Liljencrantz, om Ni reste utomlands, skreve artiklar som å vissa håll kunde väcka ovilja”, svarade herr Flodin. Mandom mod och morske män!

Någon vecka senare ringde det på min dörr och en mycket trevlig civilklädd polisman gav mig då skriftligt bevis inte bara på herr Nothins sätt att förvalta sitt ämbete utan också på att jag åtminstone inte den sommaren skulle kunna visa min pojke Zoologisk Have i Köpenhamn.

”Det har sina risker att inte stå väl anskriven i Moskva”, sade jag till överbringaren av det för herr Nothin komprometterande brevet.

Mitt juridiska ombud fick nu träda i funktion och inlämnade omedelbart en utomordentligt avfattad besvärsskrivelse. Efter en lägre tid, den 19 september 1947, fick jag skriftligt besked:

”Vi finner ej skäl göra ändring i Överståthållareämbetets resolution…Avskrifter av denna ämbetsskrivelse tillställes Liljencrantz och Statens kriminaltekniska anstalt till kännedom...” osv.

Ja, statens kriminaltekniska anstalt, så stod det verkligen! Vad i fridens namn har jag med denna inrättning att göra? Har jag varit misstänkt för brott, straffad för brott, har man behövt så lång tid att leta efter eventuella fingeravtryck, efter mitt foto – en face och profil? Ja så enkelt reagerade min klara hjärna!

Att en svensk person som jag, som sommaren 1918 reste som Kungl. Svenska Utrikesdepartementets betrodde kurir till Berlin mitt under brinnande krig, sålunda, att jag överlämnade riksviktiga handlingar i svenska ministerhotellet i Tiergartenstrasse, under en tid då svensk socialdemokrati förklarade att vårt land ej bleve fritt förrän den siste konungen hängts i den siste biskopens tarmar! Jag kan desslikes omtala att jag år 1927 reste till Wien på svenskt diplomatpass och att den favören inte beviljades mig för att jag räknade släktskap med någon minister utan för att jag var betrodd i anständiga kretsar, såsom jag ännu är det!

Jag är ej annorlunda beskaffad nu än då, det kan de som styr skriva sig till minnes och ej heller lägga ifrån sig pennan, innan han även noterat att det lagstridiga handlingssätt som använts mot mig kommer beivras. Dessutom kommer jag att kräva full ersättning inte bara för utgifter i samband med advokat utan också för att jag förhindrats göra mina skyldigheter i Danmark mot det företag där jag är anställd.

Men det blir inte sista gången jag kommer att syssla med s.k. demokratiska ämbetsåtgärder.

Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument. Syftet med publiceringen är inte att kränka någon juridiskt priviligierad folkgrupp.