Hoppa till huvudinnehållChristian Peterson granskar Frida Sundqvist
2024-11-15 09:30
Independence Day – Återkomsten
RECENSION I dagarna hade Independence Day – Återkomsten biopremiär. Dennis Hopper har sett den men önskar att han inte gjort det.
År 1996 gjorde Roland Emmerich den första delen av Independence Day. Filmen blev en enorm succe och är en av 90-talets största Hollywoodfilmer med drygt en halv miljard dollar i intäkter. Nu 20 år senare kommer den andra delen och ingen blev väl förvånad när Emmerich avslöjade att det blir en del till och således en trilogi. Ska vi gissa att det i slutändan kommer att ha spelats in 2 miljarder dollar på spektaklet?
Första delen i trilogin.
Emmerich är känd för filmer som den katastrofala amerikanska Godzilla, Day After Tomorrow, 2012 osv. Tillsammans med hans stab av manusförfattare skapades Independence Day – Återkomsten. Budgeten uppgick till 165 miljoner dollar vilka spelades in med råge första veckan filmen gick på bio. I uppföljaren ser vi många av karaktärerna och skådespelarna ur den första filmen. Will Smith som spelade den store hjälten i första delen valde dock, väldigt överraskande, att inte delta. Varför han valde att inte återvända som huvudstjärna handlar mest troligt om tid och övervägande om vad som gynnar hans karriär mest.
Will Smith, valde Suicide Squad över Independance Day.
Filmen utspelas i nutid, 20 år efter att jorden räddades av Amerika med Will Smith i spetsen. När den arrogante och rolige juden David Levinson, spelad av Jeff Goldblum, utforskar ett ufo som grävts fram dyker plötsligt ännu ett ufo upp. Den krigsälskande kvinnliga presidenten väljer att undanröja det utomjordiska hotet. Men trots hennes beslutsamhet och handlingskraft blir det inte riktigt som alla hade tänkt sig.
Presidenten från den förra invasionen är den ende som anar oråd och snart är kriget ett faktum än en gång. Seniorpresidenten visar vart skåpet ska stå och vi får åka med på en actionfärd av sällan skådat slag. Hollywood gör det Hollywood är bäst på, en riktigt usel skitfilm som hyllar mångkultur, bögeri och rasblandning. I denna saliga röra väver de också in mantrat att USA är bäst och är jordens stora beskyddare.
Det är hemsk påkostat och förutsägbart, specialeffekterna avlöser varandra och actionscenerna staplas på varandra i en rasande fart. Politiken är också väldigt närvarande, redan i första minuterna upplyses vi om att jorden efter första invasionen är mångkulturell och fantastisk. Allt eftersom den lövtunna berättelsen vecklar ut sig forsar folkmordsagendan fram; judar är smarta och roliga, bögar är normala, ickevita är tuffa och rasblandning är jättefint. Just sodomiter får en väldigt stor plats och ska man läsa in något slags djupare budskap så kanske de vill säga att bögkärlek är starkare än döden?
Dr.Okun, bög, död och uppstånden?
En karaktär som dog i första delen får nämligen här livet åter. Den tokrolige hippie-forskaren, Dr. Brakish Okun, spelad av Star treks Data, Brent Spiner inte alls är död. Han har legat i koma i 20 år och vaknar nu upp och är jättehomosexuell. Tillsammans med hans lika homosexuelle läkare visar de att bögar är roliga och jättenormala och de tar alla tillfällen de kan till att kalla varandra ”baby”, men någon härlig bögkyss passar sig filmmakarna väldigt noga för att skildra.
Detta är något som i vissa kretsar påpekas som något väldigt negativt och ingen skulle bli förvånad om filmen kommer att beskyllas för homofobi från någon ljusskygg HBTQ-förgrening.
Vi bjuds även på en jättetuff och hård neger, Dikembe Umbutu, med fräna machetes på ryggen. Det kanske var viktigt med tanke på Will Smiths negroida frånvaro. Då passar det bra att det fylls ut i form av en än mer testosteronfylld afrikan.
Deobia Oparei spelar filmens coola neger istället för Will Smith.
När det kommer till den judiska representationen är det tack vare David Levinson, en dataexpert samt ufospecialist, och hans intelligens som vi på jorden kan se dagens ljus än en gång. Davids far Julius, spelad av Judd Hirsch, är en rolig men klok och erfaren jude som blir nån slags tokrolig sidekick med ett stort hjärta.
Filmens judiska hjältar just innan de räddar en buss full med barn.
Jag hörde en recension om filmen på P1 och till och med där påpekades filmens politiska prägel, om hur bra den visar mångkultur och att alla representeras. Att den svenska kulturmarxismens kronjuvel, P1 hyllar en film för en mångkulturell prägel säger en hel del. Lite lustigt kan det ändå tyckas om vi alla är ”lika” varför är det då så viktigt att visa att vi alla är olika?