EFTER DEMONSTRATIONEN. Nordfront-läsaren ”Slipsen” skriver i denna insändare om sina tankar kring 12 november-demonstrationen.
Efter den stora och lyckade demonstrationen mot främlingsinvasionen i Stockholm den tolfte november vill jag i denna insändare reflektera lite över demonstrationen samt situationen i största allmänhet. Vad var bra, vad kunde varit bättre, vad kan bli bättre nästa demonstration och vad sänder den för signaler?
Vi anlände till Stockholm kvällen innan demonstrationen och möttes av kamrater och gästfrihet efter en lång bilfärd. Alla var trötta förstås men vi diskuterade ändå någon timme, både tidigare erfarenheter och den kommande demonstrationen. Därefter fick vi en god natts sömn, vilket var nödvändigt eftersom dagen efter blev lång och påfrestande.
Dagen inleddes med frukost och sedan begav man sig till en församlingsplats så att man av säkerhetsskäl kunde åka i samlad trupp till den officiella samlingsplatsen. Stämningen var till en början lugn och man samtalade med olika kamrater man normalt inte träffar till vardags. När man sedan anlände och ställde upp tre och tre i demonstrationståget infann sig en mer formell och spänd stämning med vakande poliser i omedelbar närhet samt rytande, röda led på motsatt sida. Tåget var efter viss försening uppställt med säkerhetspersonal och fanbärare längst fram och medlemmar samt icke anslutna i mitten och längst bak. Slagord övades snabbt in och snart var det avmarsch i riktning mot Mynttorget och dagens tal. Stämningen var god och slagorden ekade längs huvudstadens gator.
Efter en dryg kilometer anlände vi till Mynttorget där demonstrationståget löstes upp på ett naturligt sätt och man ställde upp sig i riktning mot talarpodiet. Det ena kraftfulla talet avlöste det andra och interaktionen från publiken var högre än vanligtvis (även om det kunde bli pinsamt mycket stundtals). Både talare och publik visade etablissemanget att man fått nog av främlingsinvasionen och folkförrädarna i ”Knesset” på andra sidan Stockholms Ström. Ett annat trevligt inslag var sånginsatser från Julius Blomberg med väl valda sånger och texter.
En besvikelse var dock att ingen från motståndarsidan vågade debattera med någon av oss, trots en inbjudan från Nordiska motståndsrörelsens ledning med en garanti om deras säkerhet. De gick miste om en unik chans att ”krossa oss” verbalt. Den slutsats jag drar av det är att de inte har några hållbara argument för det de står för (så kallad mångkultur, massinvandring, demokratur, att en liten klick ska äga och styra ekonomi, media och filmindustri med mera). Det hade varit mer sportsligt att vinna över etablissemanget genom en debatt än som det blev nu, men fortfarande en seger för den goda sidan.
När talen var klara och man samtalade med varandra försökte de röda leden bryta igenom avspärrningarna. Man mobiliserade genast en motattack men möttes av galna poliser som fick vansinnesutbrott, trots att man från vårat håll enbart utnyttjade rätten till självförsvar. Man beslutade därefter att gemensamt tåga till tunnelbanan av säkerhetsskäl.
På Riddarholmsbron i Gamla stan möttes vi av isblock och andra projektiler av de ”goda röda demokraterna”. Precis samma scenario utspelade sig 2011 på samma bro för att ordningsmakten ironiskt nog inte kan hålla ordning och utföra sina arbetsuppgifter korrekt när vi demonstrerade mot svenskfientlighet. När vi sedan besvarade detta genom att jaga ikapp dessa folkförrädare samt ställa upp med sköldbärare för att skydda oss mot fler projektiler fick ordningsmakten rabiata utbrott ännu en gång och pepparsprayade folk urskiljningslöst samt slog med batonger mot alla som stod framför dem.
Vatten användes till de drabbades ögon och vi tog oss äntligen fram till tunnelbanestationen där vi efter mer tumult med de blåklädda släpptes upp på perrongen. Efter ytterligare väntetid och skanderande mot gapiga röda som hade samlats utanför perrongen kom vi iväg till eftersamlingsplatsen. Där uppstod mer tjafs med meningsmotståndare och främlingar och precis när vi var redo att lämna platsen för hemfärd dyker ordningsmakten upp igen för att ”lugna ned stämningen”. Efter viss diskussion släpptes vi iväg och kunde åka hemåt.
Väl hemma upptäcker jag att jag har hamnat på bild i lokalmedia samt att kvinnan jag hade ett förhållande med inte ville ses mer. Kommer jag nu att lägga mig i fosterställning, gråta, göra offentlig avbön samt kontakta Exit? Nej, verkligen inte. Detta var startskottet för en intensifierad kamp för vår överlevnad, mot främlingsinvasionen som likt en köttsunami väller in i Europa, samt för en fri Nordisk republik där vi kan leva, bo och verka i fred och frihet samt andas frisk och ren luft. Ingenting kommer att stå i vägen för denna kamp.
Nu till mina frågeställningar i ingressen. Vad var bra? Stämningen, kamratskapen, sammanhållningen samt talen. Vad kunde varit bättre? Informationen inför demonstrationen, framför allt för de som deltog för första gången på en demonstration, planeringen inför densamma på lokalt plan, polisens ”insats” samt disciplinen från vissa deltagare. Vad kan bli bättre till nästa demonstration? Det som jag räknade upp i vad som kunde varit bättre.
Vad sänder då den här demonstrationen för signaler?
Den sänder signalen att trots enorm repression och att Sverige är ett av världens mest politiskt korrekta länder så finns det ett seriöst motstånd mot vansinnet i landet som kan och vill mobilisera tillräckligt många från flera olika nordiska länder för en stor demonstration samt att fler och fler vågar visa offentligt att de har fått nog av vansinnet och vansinnesstyret.
Väl mött på nästa demonstration, vare sig den är mot främlingsinvasionen, folkförrädare, media och dess herrar eller för arbetarnas rätt, bostäder åt alla svenskar eller nationell socialism i största allmänhet för vi är faktiskt FÖR olika saker också, oavsett vad våra motståndare hävdar!
/Slipsen
Hoppa till huvudinnehåll
