Det är en pigg och glad Magnus Söderman som öppnar dörren när vi ringer på, han visar in oss i vardagsrummet och tar fram kaffe åt oss. När han sätter sig i soffan för att påbörja intervjun ser jag att han är svullen runt ena ögat och kinden, men i övrigt verkar allt vara som det ska.

Vi börjar med att fråga honom hur han känner sig, såhär några dagar efter händelsen på Medborgarplatsen.
– Jodå, det är faktiskt helt okej med mig. Visst ömmar det och så men ont gör det inte, och det har det knappt gjort på hela tiden. Och med tanke på att inga större skador har uppstått så glädjer jag mig över det.

Vi ska återkomma till skadorna men innan detta frågar vi Söderman hur han kom på idén att ta sig till Medborgarplatsen, med tanke på omständigheterna? När jag ställer frågan börjar han att skratta.
– Ja, man kan väl säga att jag antagligen hade lämnat den delen av hjärnan som har hand om de logiska bedömningarna hemma just denna dag. Såhär i retrospektiv kan man ju tycka att tanken att anarkisterna skulle ha några spanare på plats vid bilen jag tänkte hämta, borde ha funnits. Men som sagt, jag hade inte en tanke på det just då. Och om huvudet är dumt, så får ju kroppen (läs huvudet) lida.

Vi låter Söderman berätta med egna ord om vad som hände på Medborgarplatsen.
– Ja, som sagt, jag skulle ju hämta en bil som stod illa parkerad på Medborgarplatsen så tillsammans med en kamrat – och här vill jag påpeka, eftersom jag hört att anarkisterna hävdar att Pär Öberg var i bilen, att så var inte fallet. Öberg satt vid det tillfället på arresten hos Södermalmspolisen.
Nåväl, jag stannade till bilen och gick ut för att flytta på den andra bilen. Det var några poliser på plats som knappt han säga mer än att det var lugnt i området, innan de åkte iväg. Jag började köra bilen och märkte då att ena däcket var punkterat, så jag kom inte så långt alls. Vi beslöt då att flytta över litet kampmaterial från den bilen till den bil jag för tillfället använde. När vi i stort sett var klara med detta så påpekade min kamrat att en hop anarkister hade samlats 10-15 meter från platsen. Jag tittade dit och såg dem.
– Jag beslöt då att vi skulle försöka ta oss från platsen, i hopp om att de inte skulle hinna fram. I bilen hade jag nämligen två personer som inte är knutna till organisationen och jag ville få bort dem från platsen. Detta var ju en felbedömning från min sida, i efterhand önskar jag att jag och min kamrat skulle beväpnat oss och gått till attack. Men så skedde alltså inte.
– Vi hoppade in i bilen, och naturligtvis blev det då rött ljus i korsningen framför mig. Jag hade då bilar både framför mig och på sidorna, så jag kom ingen vart. Ungerför samtidigt började det att smälla hej vilt runt i kring. Jag såg hur en anarkist måttade ett slag mot vindrutan. Den höll dock. Värre var det med sidoruterna som båda gick sönder.
– Naturligtvis lyckades jag få ett så kallat ”kärringstopp” i samma veva som min sidoruta gick sönder. Så medan jag försökte starta bilen tvangs jag parera ett slag från ett spärrskaft eller en batong med underarmen. Då gjorde jag även bedömningen att jag inte skulle få fri väg tillräckligt fort och att chanserna skulle öka om vi kom ur bilen och mötte fienden. Så jag öppnade dörren med förhoppningen att komma åt personen med tillhygget. När jag satt ner ena benet var det en kanalj som tryckte till dörren för mig, men det krävdes ingen större kraftansträngning för att få bort honom. Tillhyggsanarkisten vände på klacken då jag kom lös ur bilen, men jag kom inte särskilt långt. Bildörren var öppen, men rutan var ju sönder så ytterligare en anarkist passade på att skicka en gatsten i ansiktet på mig.
– Detta gjorde ett abrupt slut på min motattack eftersom jag blev aningen omtöcknad av detta – även fast jag aldrig svimmade av – och samtidigt hade trafiken börjat flyta. Jag ville inte riskera att hamna på marken, så jag satte mig tillrätta vid ratten, fick i gång bilen och såg att alla var med, sedan körde jag skyndsamt från platsen.

Vi frågar Söderman om han då kunde märka av några skador.
– Jo då, det märkte jag allt. Eftersom stenen träffat näsan så rann det blod i en strid ström. Jag tyckte också att jag såg väldigt oklart och funderade över det. Men jag kom sedan på att mina glasögon åkt alla världens väg, därav synoskärpan.

Har du besökt sjukhuset för att kontrollera vad som hänt?
– Absolut, jag åkte dit relativt omgående och de gjorde en initial bedömning och röntgade det skadade området. Tack och lov har inget allvarligt gått sönder utan jag har bara fått några frakturer som enkelt rättas till. Man får väl vara glad över att den som kastade stenen inte hade mer krut att lägga i kastet.

Hur gick det för de övriga som var med i bilen?
– Åter igen, tack och lov, så skadades ingen av dem allvarligt. Bara några skrap- och skrubbsår. Ingen förutom jag var tvungen att uppsöka sjukhus. De två ”civilisterna” som var med klarade sig helt och hållet, men fick en stor avsky mot ”antifascister”.

Har du några övriga tankar till sist, eller något du vill förmedla?
– Ja, jag önskar att jag haft en pistol på mig vid tillfället. Då hade allt slutat helt annorlunda. Men naturligtvis är det så, när man behöver något har man det inte.

Vi ber honom utveckla detta.
– Jo men det är ju uppenbart. Anarkisterna har inga problem med att angripa på det sätt som de gjorde och jag kan bara förutsätta att deras önskan är att skada dem de angriper så mycket som möjligt. Hade jag varit beväpnad så hade jag öppnat eld mot dem, och då hade det slutat annorlunda. Kampen på gatan är blodigt allvar, den som inte begriper det gör bäst i att antingen inse det eller hålla sig borta från den.

Så du uppmanar alltså personer att beväpna sig?
– Nej, det gör jag inte. Var och en får bedöma sin egen risksituation och avgöra utefter detta. Men det finns inget moraliskt felaktigt i det. Inte heller vore det felaktigt att skjuta skarpt mot folk som överfaller en och hade jag haft möjlighet så hade jag gjort det.
– Men man ska även inse att allt detta hade kunnat undvikas om jag bara tänkt efter en eller två gånger innan. Så det bör man göra i liknande situationer. I övrigt är det inte så mycket att orda om, sådant här händer och det är inget konstigt med det. Om anarkisterna ville skada mig, så lyckades de till viss mån. Om de ville få mig att sluta med det jag gör så misslyckades de fatalt, jag fortsätter ju som vanligt.
– Jag har ju vid ett tidigare tillfälle sagt att jag trivs när gatstenarna viner kring mig, och det gör jag väl fortfarande, det är inte lika kul att få dem i ansiktet däremot, men tjockskallig som man är gjorde det ju ingen större skada.
– Hur som helst, kampen fortsätter och det är det viktigaste – individen är alltid underordnad Saken.

Vi tackar för intervjun och vet att detta inte har någon större effekt på en kämpe, annat än att den motiverar honom än mer. Magnus Söderman följer oss till dörren och innan vi skiljs åt vill han bara tillägga en sak.
– Med tanke på domen i fallet Frost, väntar jag nu bara på stämningen från anarkisten som slungade stenen. Han kommer väl troligen anmäla mig för att jag orsakade tennisarmbåge på honom och jag lär ju bli skyldig honom för sveda och värk. Rätten kommer som vanligt inte alls att ens ta upp varför rödingen var på plats utan bara lyssna på hans sedvanliga bölande i rättssalen.

Söderman skrattar medan han stänger dörren, och ja, inget förvånar oss längre så, varför inte?

• Publicerad:
  2007-11-21 00:00