ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland, Häfte 5, 1939. Skriven av Gunnar Prawitz.

Den 20 augusti startade jag och min fru en studieresa till några av det nya Tysklands inrättningar och institutioner. Åtskilliga av mina vänner skakade på huvudet och tyckte, att det var lättsinnigt av oss att ge oss iväg under så oroliga tider. Vi funno emellertid genast vid ankomsten till Tyskland, att stämningen där var betydligt mindre nervös än hemma i Sverige.

På vår fråga svarades det allmänt att man ej trodde på något krig och att oron i världen endast berodde på utlandspressens sensationsjournalistik. Man höll det för alldeles uteslutet, att så självklara saker som Danzigs återvändande till riket och korridorfrågan skulle kunna ge upphov till ett stormaktskrig. – Å andra sidan betonade man, att man hyste fullständigt förtroende till Hitlers åtgärder i saken. Skulle Hitler begära en krigisk prestation av sitt folk, försäkrade man, så måste detta bero på att kriget befunnits vara alldeles nödvändigt för det tyska folkets bestånd och i så fall skulle man veta att göra sin plikt. Tills vidare hoppades man, att allt skulle ordna sig på fredlig väg.

Någon nervositet var inte märkbar. Men däremot var det tydligt att man med största uppmärksamhet och misstro följde västmakternas förhandlingar i Moskva. Hotet om inringningen tryckte tydligen på sinnena.

Vår första vecka i Tyskland andades allt endast fred. Vi besågo folkvagnsfabriken i Fallersleben – en väldig anläggning. Fabriken var en fjärdingsväg lång. Den byggdes av 10.000 man, av vilka över hälften utgjordes av ”lånade” italienare. Ett par provexemplar av folkvagnen kilade omkring på vägarna. Man beräknade att kunna sälja vagnarna i Sverige för 2.200 kronor. – Vi besökte vidare den gamla kyrkan i Quedlinburg, där Henrik I, grundaren av det första stortyska riket, ligger begraven. Kyrkan har blivit återställd i sitt ursprungliga skick genom SS-chefen Himmlers försorg. Den urgermanska byggnaden utgör nu en SS-helgedom. Slutligen besågo vi också kolonialutställningen i Dresden, en övertygande propaganda till stöd för det tyska kolonikravet.

En morgon under denna vecka väcktes vi vid fyra-tiden av att ett extrablad utropades. Det var meddelandet om den tysk-ryska icke-angreppspakten. Man har i utlandet påstått, att pakten mottogs med blandade känslor i Tyskland. Därav märkte vi icke något. Den enda känsla, som vi kunde se uttryck av, var en jublande lättnad över att åtminstone en av de tilltänkta inringningsmakterna fallit bort. Man hade fått ryggen fri. De flesta föreställde sig nog, att nu skulle lösningen av den polska frågan komma av sig själv.

Hittills hade vi icke, trots intensivt kringflackande sett några militära förberedelser. Fredag den 25 augusti, då vi reste från Dresden till Wiesbaden, iakttogo vi emellertid, att viktigare broar besattes med luftvärnskulsprutor och att inkallelser av värnpliktiga företogos om och i liten skala. Befolkningen tog överallt saken med största lugn.

Måndagen den 28 augusti företogo vi en Rhenfärd. På den stora hjulångaren, som hade plats för 2.200 personer, fanns knappt 60 passagerare. Turisterna hade tydligen i allmänhet rest hem. Medan vi sakta gledo genom det romantiska landskapet, kunde vi som från en parkett skåda den tyska krigsmaktens uppmarsch för att besätta västvallen. På järnvägarna utefter flodens båda stränder löpte hela dagen oändligt långa trupptransporter söderut mot den franska gränsen. Och på dubbelspåren kördes de tomma tågsätten tillbaka. Då och då iakttogo vi en fransk båt med högsta ångtryck arbeta sig mot de franska hamnarna längre i söder. De engelska och franska flaggorna förekommo däremot icke på borden i hjulångarens matsal. Under hela dagen hörde vi i vår isolering på båten icke några nyheter. På kvällen berättade oss emellertid den tända gatubelysningen på stränderna, att ännu rådde fred.

Natten mellan 29 och 30 augusti tillbragte vi i Karlsruhe endast 18 km från de franska kanonerna. Staden föreföll alldeles oberörd av den överhängande faran. Det var lite vemodigt att vandra omkring bland de ståtliga byggnaderna och samtidigt tänka på att allt kunde ligga i ruiner om några dagar.

Vår nästa vallfartsort var München. Den 31 augusti ägnades åt den tyska konstens hus. Detta är icke ett museum utan en jättestor utställningslokal, där årets konstnärliga skapande visas. Det har sagts om årets utställning, att den ej innehöll några mästerverk. Det oaktat var utställningen av stort intresse. Den visade att den konstnärliga verksamheten gått igenom en reningsprocess. Det senaste halvseklets många konstnärliga urartningsfenomen voro försvunna. Det var uppenbart, att konstnärerna i denna situation sökt sig tillbaka till de stora klassiska förebilderna. Ämnen ur den antika mytologien voro exempelvis mycket populära. De nya skott, den nationalsocialistiska livsåskådningen skall locka fram ur denna klassiska jordmån, ha ännu icke skjutit fram. Det vackraste var otvivelaktigt själva museibyggnaden. Även till den har emellertid, liksom nazismens övriga monumentalbyggnader, hämtats ur de antika stilarna.

På kvällen bevistade vi en praktföreställning av Glada änkan. Men när vi i uppsluppen sinnesstämning återkommo till hotellet, ställdes vi plötsligt inför tidens allvar. Extrablad bragte oss innehållet i Hitlers sista anbud till Polen: Danzig och folkomröstning om korridoren. Överallt ivrig diskussion. Och en allmän mening, att detta generösa anbud måste väl polackerna anta. Eljest måste de ju vara vansinniga.

Nästa morgon startade vi tidigt för att bese den ståtliga SS-ledarskolan i Bad Tölz, i bajerska alperna. Kadetterna voro på övningar, så vi kunde i lugn och ro se både på de vidlyftiga anläggningarna och på den undersköna naturen. Efter synegången bjödos vi på lunch i officersmässen. Där hörde vi i radio Hitlers tal, i vilken kampen mot Polen proklamerades.

Då vi på eftermiddagen återvände till München pulserade livet som vanligt. Senare på kvällen kunde vi iaktta två saker, som avveko mot föregående kväll, mörkläggningen och det ivriga intresset för högtalarutsändningarna. Icke det ringaste spår av krigsstämning förmärktes, men ej heller någon som helst nervositet. På gatorna var det becksvart. Vid vartannat eller vart tredje steg stötte man ihop med andra fotgängare. Endast när en bil eller en spårvagn passerade med väl avbländade lanternor kunde man skymta husväggen eller trottoarkanten.

Följande kväll tillbringade vi i Nürnberg. Nu var det månsken. Sällan har väl någon turist haft tillfälle att bese den gamla staden i så naturtrogen medeltidsstämning. Förövrigt var staden full av hastigt avbrutna förarbeten till den avlysta fredens partidag, vilken skulle ha börjat samma dag som vårt besök. På kejsarborgen stod redan luftvärnsartilleri i ställning, och när vi vill bese frimurarmuseet, befanns det förvandlat till klinik.

Söndagen den 23 september kommo vi vid middagstid till Würzburgs Ratskeller. En vän i vårt sällskap kände ortens Gauleiter och utbad sig per telefon att få göra honom ett besök. Han fick till svar, att der Gauleiter hellre kom ned till källaren om en timma för att besöka oss. Vi slogo oss då ned för att äta. Under måltiden meddelade radion, att kriget med England brutit ut. Vi förstodo då, att der Gauleiter icke skulle ha tid med oss. Men nej, efter en timme kom han, slog sig ned hos oss och konverserade bort en halvtimme. På vår fråga, hur han i en så skickelsediger stund kunde öda tid på oss, berättade han, att hans Gau samma dag skulle taga emot 10.000 personer från de evakuerade gränsdistrikten men att alla förberedelser voro träffade. Man var beredd på 40 förlossningar och man hade t.o.m. sörjt för havreavkok för flaskbarn, Innan han gick hade han givit order om igångsättande. Nu gick allt automatiskt. För der Gauleiter återstod endast att ta sig en inspektionstur på eftermiddagen. ”Uns is der Weg vorgezeichnet, wir haben nur unsere Pflicht zu tun”, slöt han samtalet.

Nästa dag besågo vi Frankfurt am Main. En ung man, som såg att vi voro utlänningar, tog sig an oss och förde oss genom de gamla kvarteren på en tvåtimmars vandring. Hans tal fyllde de gamla husen och de smala gatorna med forna tiders liv inför våra ögon. Han förde oss genom borgerskapets kvarter, till universitetsstaden, därifrån till ghettot med det rotschildska stamhuset och vidare till patriciernas kvarter. När vi tackade honom för hans stora vänlighet föll talet också på kriget och han berättade då utan synbar sinnesrörelse, att han blivit inkallad till nästa vecka. Med ett älskvärt leende sade han endast det förklarande ordet: ”Pflicht”.

Så gick då vår färd åter hemåt genom mörklagda städer. Kvar står hos oss en djup beundran för det sätt på vilket det tyska folket mötte sin ödesstund. Å ena sidan utan den ringaste krigsiver, men å andra med orubbligt förtroende för sin ledare och fast beslutsamhet att göra sin plikt.

— Gunnar Prawitz