HISTORIA. JohanX menar i den här insändaren att västligt stöd var avgörande för att bygga upp Sovjet som en världspolitisk kraft och aktör i det kalla kriget som enligt skribenten i praktiken var ett spel för gallerierna – ett spel regisserat av bankeliten.

Cold-war-flag

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Kalla kriget var benämningen på den konflikt som under decennier efter andra världskriget ställde väst mot öst. Kapitalism mot kommunism.

Tidigt målades Sovjetunionen upp i pressen som ett mönsterland – ett arbetarnas paradis. Många i västvärlden såg chansen att pröva lyckan i det utlovade paradiset och reste dit fulla av förhoppningar. Det slutade som bekant sällan väl för dessa, något som Kirunasvenskarna på 20- och 30-talet bittert fick uppleva. Många av dem försvann i samband med Stalins utrotningskampanjer, och bara en spillra återvände till Sverige. Uppenbarligen skiljde sig dåtidens mediebild kraftigt från verkligheten. Ett tillstånd som inte är främmande för de flesta svenskar idag då invandringen utlovas vara vår räddning, samtidigt som samhället förfaller på grund av just invandringen. Kan man lita på gammelmedia överhuvudtaget?

Nästan tre decennier efter Sovjetunionens fall har fortfarande mycket information om landets historia inte nått ut till allmänheten. En del känner till att Lenin reste från Tyskland via Sverige och Finland till S:t Petersburg innan han deltog i Oktoberrevolutionen och störtandet av tsarväldet. Men reste han med endast ett fåtal revolutionärer och hade han uppdragsgivare? Hur kunde en till synes liten grupp revolutionärer störta ett imperium? Ett imperium som vid denna tid utgjorde världens kornbod och började bli en modern stat som lämnat livegenskap bakom sig. Att den s.k. Oktoberrevolutionen lyckades kan för den oinvigde te sig svårbegripligt. Det råder inget tvivel om att livet inte var en dans på rosor i Tsarryssland i början av 1900-talet, men något större missnöje fanns inte bland folket. Den ryske inrikesministern Pjotr Stolypin byggde upp landet efter den misslyckade kommunistrevolutionen 1905, och historiker som Bernard Pares har erkänt att Ryssland var på uppgång under hans regeringstid. Länge har media och utbildningsväsendet i västvärlden undanhållit vetskapen om de internationella krafter som låg bakom Oktoberrevolutionen. Men tack vare bevarade tidningsartiklar, böcker och mikrofilmer m.m. är det fortfarande möjligt att rekonstruera det faktiska händelseförloppet. Stanfordprofessorn Antony C Sutton, verksam vid Hooverinstitutet på 1970-talet, är en av ett fåtal historiker som åtagit sig att undersöka detta. I boken Wall Street and the Bolshevik Revolution beskriver Sutton detaljerat hur mycket välbärgade bankirer i väst fick avgörande betydelse för finansieringen av revolutionen.

Kända namn som Jacob Schiff, Max Warburg, Olof Aschberg (farfar till Robert Aschberg) och William Boyce Thompson m.fl. var i mycket hög grad bidragande till revolutionens framgång. Men vad hade dessa bankirer att tjäna på denna verksamhet? Vore det inte höjden av självdestruktivitet för dem att riskera att skapa en kommunistisk värld där proletariatets diktatur råder? I efterhand är det tydligt att det inte blev på det viset, men tog dessa bankirer någon verklig risk? Kommunism har gång på gång inte visat sig fungera vare sig det rört sig om Kina, Nordkorea, Kuba eller Ryssland. Sanningen är den att kommunismen som sådan är behäftad med flera grundläggande systemfel där huvudproblemet för folket är att diktatur råder, samtidigt som incitament för hederligt arbete och kritiskt tänkande är frånvarande. Därmed blir skapandet av både kapital och användbara innovationer till en önskedröm i ett sådant system. Från första början är kommunismen en fälla för arbetarna eftersom det i kommunistiska manifestet ingår en centralbank. En centralbank som är tänkt att vara privatägd av just såna bankägare som Schiff, Warburg och Rockefeller. Kommunismen var en skapelse av höga frimurare, t.ex. juden Karl Marx (Mordechai Levy), på uppdrag av det internationella finansimperiet styrt av bankdynastin Rothschild. En dynasti som sedan 1800-talet varit mer eller mindre dominerande i världsekonomin.

Kommunismen var aldrig tänkt att hindra arbetaren från att hamna i mäktiga kapitalägares klor utan endast att förslava arbetaren ytterligare. Om Sovjetunionen alltså var ett hopplöst land utan egen förmåga att skapa kapital, välstånd och innovationer, hur kunde landet trots allt utvecklas och till synes framstå som en värdig motståndare till USA? Under flera år efter Oktoberrevolutionen var industriproduktionen mycket låg enligt Suttons studie Western Technology and Soviet Economic Development (volym 1 av 3). Lösningen på detta dilemma för kommunisterna blev att rutinmässigt be om hjälp utifrån. Några av de första amerikanska företagen som gjorde affärer i Sovjetunionen var American International Corporation och International Barnsdall. Dessa företag arbetade mycket med oljeutvinning i Baku och andra närliggande områden. Barnsdall bidrog med elektriska pumpar som var helt nödvändiga för att öka produktionen. Det skulle dröja till slutet av 1920-talet innan industriproduktionen i hela landet kunde matcha 1913 års nivåer, och vid detta skede började kommunistpartiet drömma om grandiosa femårsplaner. Hela tiden var dock beroendet av väst mycket påtagligt även om det sällan nämndes i officiella dokument. Sovjet tog hjälp av den ledande amerikanske och judiske industriarkitekten Albert Kahn för att göra en grovskiss på hur den första femårsplanen skulle se ut. Kahn övertalade Henry Ford att anlägga den första amerikanska fabriken i landet, Gorkyverket. Denna fabrik producerade från och med 1929 de första Fordbilarna i landet, och skulle senare producera lastbilar som användes mot amerikanare i Vietnamkriget.

Från och med tidigt 1930-tal, i samband med de första femårsplanerna, började många amerikanska företag, t.ex. General Electric och General Motors, att göra affärer och bygga enorma anläggningar i Sovjet. Flygplanstillverkare som Douglas Aircraft, Curtiss Wright och Chance Vaught m.fl. designade licensmodeller åt Sovjet specifikt och som i regel modifierades i mycket liten grad av Sovjet. DC-3:an utgjorde grunden för Lisunovserien som var en typ av transportflyg som tillverkades i tusentals exemplar. I praktiken byggde företag från framför allt USA, och i mindre utsträckning Europa, upp Sovjetunionen. I ett telegram från Stalin 1944 till dåvarande amerikanske ambassadören, Averell Harriman, är det noterat att USA stått för grundandet av 2/3 av de större industrierna och att några europeiska länder bidragit med resten. Med all tydlighet framkommer det alltså att Sovjetunionen fick mycket omfattande stöd av västvärlden långt innan andra världskriget ens börjat, och innan den massiva hjälpen under benämningen Lend & Lease inleddes. Det var förstås djupt förkastligt rent moraliskt att en sådan vidrig regim hölls under armarna, men den var trots allt mot den ”stora ondskan” i form av det nationalsocialistiska Tyskland. Allt var förlåtet.

När Tyskland var på väg att besegras ockuperade Sovjet de östra delarna av Tyskland, och på grund av att general Patton förbjöds att avancera kunde Sovjet till och med inta Berlin (Patton papers). I samband med att Sovjet lyckades ockupera stora delar av Tyskland kom de över viktig raketteknologi (V2) i inte minst Peenemünde. Något som sedan utgjorde grunden för hela det sovjetiska rymdprogrammet. Hela fabriker utav tyska industrier flyttades österut och med dem tusentals tyska ingenjörer. Sovjet tillverkade nästan ingenting helt på egen hand, men blev allt skickligare på att absorbera teknologi och göra kopior.

Efter att kalla kriget inletts fick Sovjet fortfarande omfattande stöd av väst. Ett typexempel som Sutton nämner i sina böcker är marina dieselmotorer som i mycket hög grad hade sitt ursprung i väst. Företag som Sulzer och Burmeister & Wain (MAN idag) var särskilt inblandade, och även företag som Simmons Machine Tool (New York) hade tekniska utbyten med Skodaverken i nuvarande Tjeckien. Fiat byggde flera fabriker i Sovjet, och staden Tolyatti bär idag sitt namn på grund av den italienske fackpampen och kommunisten Togliatti. Den största lastbilsfabriken i världen på sin tid byggdes vid Kamafloden på 1970-talet av b.la. över 700 utländska företag däribland Ingersoll Rand, Swindler Dressler, Fata, Sandvik(!), Renault, Komatsu m.fl. Sutton nämner även t.ex. Bryant Chucking Grinder som bidrog med väsentlig överföring av teknologi till Sovjet. I detta fall i form av maskiner för tillverkning av kullager som var oumbärliga för konstruktionen av styrsystem till MIRV-missiler.

Ovanstående exempel är bara korta utdrag men visar tydligt att stödet till Sovjet var både omfattande och brett. Det är också värt att notera att stödet var helt ensidigt. Sovjet försåg inte väst med teknologi under denna tid och drev bara ett fåtal större industriprojekt utanför det egna landet. Bland annat under konstruktionen av Aswandammen i Egypten och ett stålverk i Bhilhai, Indien (WTSED, kapitel 7 i tredje volymen). Båda projekten fördröjdes av den undermåliga sovjetiska utrustningen.

Kalla kriget medförde en kapprustning som skapade det så kallade militärindustriella komplexet som president Eisenhower varnade för i ett tal 1961. En situation som inneburit att amerikansk vapenindustri haft starka incitament för att lobba för krig mot i stort sett mot vilken fiende som helst; verklig eller inbillad. Något som den internationella maffian vid upprepade tillfällen utnyttjat mot regimer som misshagat dem. I grund och botten har allt handlat om makt och kontroll över folket. Kommunism och dagens ”kapitalism” (med centralbanker som i viss utsträckning planerar ekonomin) är ideologier och samhällssystem som en liten bankelit använder sig av för egen vinning, något som denna historiska tillbakablick understryker. Det som har störst betydelse är kontrollen över banker och inte nödvändigtvis vad för ideologier de olika partierna säger sig ha. Kontrollen över banksystemet har under lång tid varit i ett fåtal bankdynastiers händer, och det har inte varit svårt för dem att köpa t.ex. telegrambyråer och chefredaktörer för att i stora drag kontrollera hela kontinenters medieutbud. Tack vare internet blir det dock allt svårare för denna elit att föra folk bakom ljuset och skapa den här typen av låtsaskonflikter som kalla kriget i realiteten var.

/JohanX


  • Publicerad:
    2016-06-03 09:00