ANTIKVARISKT • Artikel från Nationell Krönika, Nr 1, 1940. Skriven av Ruth Olsson.

Den tidsepok, som med 1940 ser ut att få sin avslutning, kan på många sätt sägas vara judendomens epok. Det är under denna tid som de för judarna fördelaktiga lagar antagas, vilka sätta dem i tillfälle att trycka sin speciella stämpel på vårt folk. Hand i hand med deras allt starkare ställning i Sverige går också svenskarnas försvagande och vilseledande. Vad som hittills ansetts heligt, blir plötsligt löjligt, och alla föreställningar, vars riktighet våra förfäder aldrig dragit i tvivelsmål, bli ånyo vägda på judarnas vågar och befunna för lätta.

Det finnes bland dessa våra fäders föreställningar en, som vi här skola ägna en stunds granskning: föreställningen om mannens rätt och plikt att försvara släktets boplats – Fäderneslandet! Krigarens kall ansågs icke endast vara mannen mest värdigt, utan det ansågs självklart, att varje man, oavsett vilket yrke han eljest försörjde sig och sin familj med, dock först och främst skulle rycka in i krigstjänst, när landets intressen så fordrade. De uppoffringar, som denna livssyn kom att lägga även på kvinnorna, fördrogo dessa med det jämnmod, som det nödvändiga och självklara alltid skapar. Mannen hade många och olika uppgifter i folkets tjänst, men den största och viktigaste av dessa var hans krigartjänst. Detta var en uppfattning, som aldrig ställdes under diskussion.

Men så kom liberalismens århundrade, den segrande judendomens epok. Nu var icke längre mannens rätt och plikt att deltaga i de krig, som statens ledning ansåg vara nödvändiga, nu blev det istället statsledningens uppgift att så leda landets öden, att krig till varje pris undveks. Nu fordrade man, att den skulle göra sådana eftergifter gentemot påträngande makter, att freden framför allt säkerställdes, man ansåg icke längre landavträdelser vara otänkbara (jämför Arthur Engbergs utsago om Gotland!), endast man för tillfället slapp en uppgörelse med vapen. Landets regering skulle icke mera vara en riksregering, med allt vad detta innebar, utan en fredsregering, som just icke hade någon annan uppgift än att rädda de svenska männens bleka skinn. Den svenske krigarens uniform, som en gång ingav respekt långt utanför landets gränser, började tilldelas vanvördiga benämningar, som t.ex. ”lumpen”. Den aktning och beundran, som de svenska kvinnorna fullt naturenligt känt och visat för soldaten i uniform – mannen i hans högsta funktion – blir förlöjligad och hånad som ”kvinnans svaghet för uniformer”. Att icke endast vara född till kronvrak, utan t.o.m. själv vidtaga åtgärder, som gjorde mannen till kronvrak (som t.ex. dalkarlarnas beryktade tandutdragning) är icke längre något för den svenske mannen nedsättande. Allt, som kan befria honom, från den uppgift, som är den innersta meningen med hans liv, blir tillåtet – och resultatet låter icke vänta på sig.

När mannen icke längre fullgör sin högsta plikt, slutar även kvinnan att fullgöra sin: hon slutar föda barn. Och det fullt naturenliga förakt, som mannens allt tydligare feghet ingiver henne, åstadkommer, att hon utan hänsyn angriper den varelse, hon förr såg upp till, och efter måttet av sin ingalunda ringa förmåga börjar hon gå till anfall mot den typ av människa, som kallar sig svensk man, men som hon instinktivt känner är ett neutrum utan existensberättigande.

Och så vidtager kvinnans årtionden. Hon börjar tränga ut mannen från poster, där han förr var självskriven härskare. Mer eller mindre barnlös har hon gott om tid att utföra sina avsikter, och den svenske mannens försök att åberopa sig på sina forna manliga rättigheter, mötes med ett hånskratt: ”När mannen slutade att fullgöra sina plikter, förlorade han också sina rättigheter”. Svaret kan icke underkännas, det var fullt berättigat. Och där står vi nu – eller rättare: där stodo vi tills nu!

I ett slag är nu läget förändrat. Stormen har närmat sig Norden, och i och med det har den svenske mannens tillfälle kommit. Långsamt och trevande söker han sig tillbaka till sitt väsens urgrund: soldatandan, som så länge legat dold bakom luntor av skrivpapper, bakom cigarrer och grogglas. Och fram för våra häpna ögon träder åter den gamla svenska typen av man, bred, rak och trygg i fårskinnspälsen eller uniformskappan, med vakna och beslutsamma ögon under arméns vintermössa. Svea Rikes krigsman! Jag önskar jag kunde klargöra för dessa svenskar, vilka lyft av sig alla tvivel som en onödig börda, hur vi svenska kvinnor känna inom oss, när vi se dem. Hur vi skulle vilja tillropa dem en bevekande bön: ”Svenske män, gå icke tillbaka till Edert forna liv, förbliv sådana Ni nu äro! Sverige har på långliga tider icke haft några män, kältringar och veklingar har Sverige haft, men inga män. Ni frivilliga till Finland och alla Ni beredskapsmän, som bära Edra vapen med en säkerhet, som om Ni aldrig lagt bort dem, Ni äro för oss svenska kvinnor löftet om framtiden! När Ni en gång sitta vid makten i vårt land, skola vi akta och lyda Er. Vi lova icke att vara Eder underdåniga, ty underdånighet kan den nordiska kvinnan icke prestera, men vi lova att minnas, att Ni i tider av svår nöd för vårt land och våra barn lagt bort alla tvivel och all feghet, liksom man lägger av en gammal och urvuxen klädedräkt, och gripit till det argument, som är mannens ursprungliga och rätta – svärdets argument! De svenska kvinnorna hylla och tacka Eder för att Ni återgivit oss hoppet om vårt folk!”

Och efter detta krig kommer väl åter en fred. Måhända, låt oss hoppas det, har då nordisk mannakraft räddat friheten i Norden. Och det inrikespolitiska käbblet och köpslåendet skall då också, hoppas väl många, åter börja. Knappast! En av de män, som gingo ut som frivilliga, skall vid sin hemkomst säkert bära marskalkstaven i sin ränsel. Och de vapenföra män, som av ”förståndsskäl” stannade inom hemmets varma väggar, trots att intet hindrade dem att gå ut, skola, evad på oss kvinnor beror, icke få mycket att säga till om i framtidens Sverige. Ty även om vi medgiva, att icke alla valt att stanna hemma av feghet, så har de dock visat sig icke förstå, vad saken i grund och botten gällde. Det gällde nämligen ytterst varken utrikespolitiskt partitagande eller inrikes kapitalistintresse, utan det gällde att få de svenska männen tillbaka till sin naturliga miljö – krigarens miljö. Dessa svenska män, som under ett århundrade lockats att välja geschäftets och pappersarbetets miljö, hade av vantrivsel förlorat sin livsvilja. Liksom en växt, som kommit i fel jordmån, måste omplanteras för att ej dö, så måste den svenske mannen tvingas in i sin rätta livsuppgift, för att folket ska få sin kraft tillbaka. Livet har nu gett dem det stora tillfället! Tusenden svenska män ha förstått – och följt kallelsen. Därmed ha de visat, att det svenska folkets rötter ännu gripa långt nere i den svenska myllan, och att det följaktligen skall leva och växa.

Som den instinktsvarelse kvinnan är, har hon förmåga att från släktets synvinkel värdesätta vad som nu sker. Det är därför med glädje hon ser sin folkkamrat åter ikläda sig vapenrocken, och av stolt och fritt hjärta hon lovar att nu och alltid visa honom den respekt och aktning, hon i sin egenskap av släktupphållerska är skyldig släktets försvarare. All världens småklokhet faller nämligen platt till marken inför den primitiva livslag, som säger, att när mannen stå i vapen för att försvara barnen, då – och först då – komma kvinnorna att föda dem.

— Ruth Olsson