Dagens datum 5 april • Denna dag 1697 hördes ropen från slottet Tre Kronor ”Konungen är död, Länge leve Konungen.” Vad hade hänt? Jo, Karl XI hade dött och hans son Karl XII blev ny kung endast fjorton år gammal.

Den nye kungen var alltså inte myndig och det skulle dröja ännu ett tag innan han kunde regera enväldigt. Karl XI hade infört envälde och det betydde att han var ansvarig endast inför Gud. Karl XII blev den första kungen i Sverige som var född till enväldig monark.

Karl XII föddes den 17 juni 1682 på Stockholms slott och föräldrarna var Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Karl föddes med ”segerhuva” (en del av fosterhinnan ligger kvar på barnets huvud) vilket enligt dåtidens sägen skulle innebära ett gott tecken för en blivande kung.

Karls mor var den som helt och hållet hade hand om sonens uppväxt och fostran de första fyra åren. Ulrika Eleonora var ständigt tillsammans med sina barn och det spekuleras om inte hon haft en ganska stor inverkan på den unge Karl. Drottningen var en intelligent, klok, välbalanserad, ömsint, givmild och enligt tidens måttstock varmt religiös kvinna. Många av dessa dygder överfördes också till Karl, dock inte alla och i synnerhet inte hennes varma djupa religiositet utan endast den religiositet som gängse man innehade.

Vid fyra års ålder ansåg drottningen att det var dags för den blivande kungen att bilda sig och det utsågs en informator, vilken blev den språklärde Uppsalaprofessorn och filosofen Andreas Norcopensis, som senare blev adlad Nordenhielm. Då Karl blev sju år menade föräldrarna att det var dags att börja umgås med män, ”komma i manfolks händer” som det hette. Karl fick egna rum och hade sedan fem års ålder redan en egen hovstat. Nu var det dags för fadern att ta över fostran.

Karl XI kallade till sig dåtidens främsta experter inom olika områden för att bibringa sonen de nödvändiga teoretiska kunskaperna som fordrades för en blivande kung. De viktigaste ämnena var historia, matematik och fysik samt krigets teori och praktik. Dessutom skulle tillräcklig färdighet att i tal och skrift kunna behandla modersmålet och latin uppnås. Karl lärde sig tyska, vilket han talade och skrev obehindrat. Franska förstod han väl, men ville inte tala det språket. Vidare fick Karl lära sig den svenska författningen, sätta sig in i rättsväsendet samt blev väl utbildad i krigs- och fortifikationskonstens grunder.

När Ulrika Eleonora dog 1693, kom Karl att bli alltmer beroende av sin far. Under sin uppväxt var Karl ofta omgiven av ständiga krigsförberedelser. Mycket av sin tid var han tillsammans med sin far, Karl XI, då denne exercerade soldater, gjorde truppmönstringar eller ledde stridsövningar. Genom att tidigt lära sig rida och skjuta levde prinsen sig alltmer in i krigaryrket och hans intresse för detta uppmuntrades av fadern och omgivningen. Det sågs naturligt att en tronföljare till en av Europas starkaste militära stater var väl insatt i allt som hade att göra med dess krigsmakt.

Långt före sin död hade Karl XI förordnat en förmyndarregering att styra landet, ifall hans efterträdare inte blivit myndig. Denna förmyndarregering tillträdde efter Karl XI:s bortgång, men den har historiskt sett inte fått någon lysande recension.

Denna regering var präglad av enväldet och trots att regeringsmedlemmarna var dugligt folk så saknades en politisk karaktär. Det saknades statsmannaskap och det fanns ingen med förmåga eller auktoritet att ta ledningen. Det fanns en fruktan över att ta ansvar, för då kunde man riskera att att få dåliga omdömen och därmed råka i onåd hos någon som kunde ställa till det för en.

Inrikes fortskred emellertid reduktionen (indragningen av riket tillhöriga slott och herresäten som delats ut gratis till adeln) och den efterföljande rättskipningen av de ansvariga. Adeln såg nu sin chans att stoppa detta om man kunde ställa in sig hos den unge kungen och det började spinnas planer om hur detta skulle gå till. Efter en del stridigheter inom regeringen beslöts redan i maj 1697 att sammankalla en riksdag för att stånden skulle kunna vara med på Karl XI:s begravning.

Några inom adeln hade ytterligare planer på lut och på Riksdagens tredje dag, den 8 november, tog man initiativet. Plötsligt, som om det var just påkommet, framkastades förslaget om att göra den unge kungen myndig i förtid. Förmyndarregeringen gjorde inget motstånd mot förslaget, för nu kunde man ju avlasta sig ansvaret och skylla allt på den unge oerfarne kungen. Adeln trodde att genom detta, deras förslag, skulle de kunna ställa in sig hos kungen och på så sätt få honom att lindra reduktionen. De ofrälse var heller inte emot förslaget, då de hellre ville ha ”en kung än flera”.

Så blev det, förslaget klubbades igenom efter en dags förhandlingar. Kungen underrättades brådstörtat, men han godtog att ta på sig fulla regeringsansvaret. Beslutet om myndighetsförklaringen kom alltså den 8 november men Karl XII tillträdde inte regeringen förrän den 27 november. Sverige hade nu fått en ny enväldig kung drygt femton och ett halvt år gammal. Två dagar senare avslutades Riksdagen och den återupptogs inte under hela Karl XII:s livstid. Reduktionen fortsatte och mildrades inte av den nye kungen.

Karl XII:s kröning sattes till den 13-14 december samma år. Det skulle bli en kröning man inte sett make till dessförinnan. Kungen var ju enväldig, tillsatt av Gud och då kunde ingen biskop kröna honom, dock kunde en gudsman ge konungen en välsignelse och så blev det. Denna ceremoni tog flera timmar i anspråk, så själva kröningen fick vänta till dagen därpå.

Normalt bars riksregalierna i procession till kyrkan, men inte denna gång. Karl XII kom ut ur Kungahuset med kronan på huvudet och spiran i handen. Han var ju född envåldshärskare och styrde redan riket. Kungen var den enda som red fram till kyrkan. Annars hade rikets högsta samt adeln ridit med kungen denna väg, men inte denna dagen. När kungen skulle sätta sig tillrätta i sadeln hände något förargligt, han tappade kronan som dock fångades upp av kammarherren Johan Gabriel stenbock. Men folk tog detta som ett illavarslande tecken.

Ceremonin i Kyrkan tog drygt sju timmar. Efter det satte Karl XII på sig kronan igen, tog sin spira och gick ut. Någon kungaed hade han inte avlagt, han var ju tillsatt av Gud och var på så vis inte skyldig folket något och gjorde han fel i något var det inte folket som ställde honom till svars utan Gud allena.

Sverige hade upplevt en tjugoårsperiod av fred men det började återigen mullra så smått i rikets utkanter. I all hemlighet hade ett anfallsförbund ingåtts mellan Danmark, Ryssland, Brandenburg och Polen. Anklagelserna om att Karl XII startade krig eller att han var ute efter erövringar i ungdomlig ärelystnad, att han avslog förmånliga fredsanbud är fullständigt felaktiga. Sveriges fiender såg en svaghet i riket genom att det styrdes av en ung oerfaren regent och genom det skulle det bli enkelt att förgöra den svenska stormakten.

Det skulle inte bli så enkelt som fienderna trodde. Försvarsviljan var inte död i det svenska riket och det var ett försvar av Sverige som drog ut Karl XII i krig. Mer om detta i senare artiklar.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-04-05.