ANTIKVARISKT • Artikel från Tidsskriften Sverige-Tyskland, Häfte 4 1939. Skriven av redaktör Allan Ekberg-Hedqvist.

När det nya Tysklands ledare inför ett flertal riksdagar efter nationalsocialismens maktövertagande gjorde sammanfattningar av sin dittillsvarande insats till det tyska folkets fromma, var en av de viktigaste punkterna att han genom sin beslutsamma politik månaderna januari-mars 1933 faktiskt hade förhindrat ett kommunistiskt revoltförsök, vars syfte varit att störta Tyskland i blodigt inbördeskrig. Tyskland stod på nyåret 1933 omedelbart inför en desperat bolsjevistisk kupp, vars genomförande skulle ha inneburit att Sovjet-Rysslands gräns flyttats till Rhen. ”Det gavs i början av detta år veckor, då vi på ett hår när lyckades undgå och förhindra ett bolsjevistiskt kaos” förklarade rikskansler Hitler vidare i en proklamation den 1 September 1933. Den period som Hitler åsyftar, är veckorna från nyårsskiftet till början av mars 1933, då Tysklands Kommunistiska Parti fortfarande var legalt och Moskva satte in alla sina krafter i syfte att söka förhindra att Hitlers utnämning till rikskansler skulle medföra kommunismens krossande i vårt södra grannland.

När man talar om det kommunistiska undermineringsarbetet måste man särskilja detta från Sovjet-Rysslands direkta imperialistiska politik. Såsom ledning för den kommunistiska partiverksamheten i Västeuropa fungerar visserligen en central i Moskva – Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté – men att t.o.m. den ryska regeringen ej alltid låter denna juntas politik avgöra sitt eget handlande visas bl.a. genom avslutandet av den tysk-ryska icke-angreppspakten i augusti 1939.

I utlandet har Hitlers upprepade konstateranden av risken för en kommunistisk omstörtning i början av år 1933 emottagits med mycken stor skepsis, misstroende eller t.o.m. öppet hån. Självbelåtna skrivbordslejon i den demokratiska pressen funno ej ord nog hånfulla att gyckla med denna ”tyska propagandalögn”. Kommunisterna själva sökte spela den kränkta oskuldens roll, och understöddes i sina dimbildningsförsök även av den socialdemokratiska pressen. Talet om kommunismen som världsfara sades blott vara en näraliggande förevändning för undantagslagar och koncentrationsläger. Vad säga då kommunisternas egna dokument och gärningar?

Tyskland har alltid i det kommunistiska arbetet tillmätts en avgörande roll. Om en proletär revolution kunde segra i Europas hjärta, och den kommunistiska diktaturen upprättas över det tyska folket, så vore en av de viktigaste förutsättningarna för de europeiska staternas fortbestånd undanryckt, och de av Karl Marx och Friedrich Engels först formulerade satserna om ”proletariatets uppstigande till härskande klass”, ”expropriatörernas expropriering” och ”proletariatets diktatur” hart när oundvikligt. Redan på 1840-talet skrev Marx: ”Kommunisterna rikta sin huvuduppmärksamhet på Tyskland, emedan Tyskland står inför en borgerlig revolution, och emedan det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser av den europeiska civilisationen överhuvudtaget och med ett långt mer utvecklat proletariat än England i 17:e och Frankrike i 18:e århundradet. Den tyska borgerliga revolutionen kan sålunda blott vara det omedelbara förspelet till en proletär revolution.” (Marx-Engels: Kommunistiska Manifestet.)

Det förra århundradets kommunistiska skriftställare voro fast övertygade om att det första kommunistiska maktövertagandet skulle äga rum i Tyskland, som ju redan i mitten av 1800-talet var ett av de mest industrialiserade landen i Europa, och dessutom det land där klasskampen först och tydligast kommit till uttryck. Vid tidpunkten för den första Internationalens grundande skrev Engels om kommunisternas taktik: ”I Tyskland förestår den avgörande striden mellan bourgeoisien och den absoluta monarkin. Men emedan kommunisterna icke kunna räkna på den avgörande striden mellan dem själva och bourgeoisien, innan bourgeoisien härskar, så är det i kommunisternas intresse att så fort som möjligt hjälpa bourgeoisien till herravälde för att sedan så snart det är tänkbart åter störta densamma”.

Den judiske socialisten Moses Hess skrev en artikelserie om den proletära revolutionens medel och mål i ”Deutsche Brusseler Zeitung” redan hösten 1847 under rubriken ”Die Folgen der Revolution des Proletariats” och talade i avslutningen om det stolta ögonblick, då ”proletariatets vågor, skummande ur djupen, slå samman över kungadöme, adel och bourgeoisie”. Samma tanke kommer även till synes i brevväxlingen mellan Engels och Karl Marx. Med den hotande tillspetsningen av det inrepolitiska läget i Tyskland i tankarna skriver Engels den 9 mars 1842 ett brev till Marx, vilken då uppehöll sig i Paris, i vilket det bl.a heter: ”Om blott Fredrik Wilhelm IV fortsätter att vara lika tjurskallig, då är allt vunnet och inom ett par månader ha vi den tyska revolutionen. Om han bara ville hålla fast vid de feodala formerna! Men djävulen vet, vad denna lynniga och tokiga individ tänker göra!”. (Här citerat efter G. Mayer: ”Friedrich Engels in seiner Fruhzeit”).

Dessa de marxistiska teoretikernas ”klassiker”, liksom senare Lasalle, Edouard Bernstein och Karl Kautsky voro fullt och fast övertygade om sannolikheten av en nära förestående kommunistisk omvälvning i Tyskland.

Det kom att dröja mer än femtio år från det den kommunistiska omvälvningen i Tyskland första gången proklamerades genom Marx och Engels innan det första allvarliga försöket att omsätta den i handling företogs. Marxismens tidigaste teoretiker kunde väl utforma flammande manifest och tryggt förskansade bakom den engelska asylrättens immunitet smäda både konung och samhällsordning, deras ord blevo dock utan verkan så länge teorierna ej tagit gestalt i ett revolutionärt parti och genomsyrat den fackliga rörelsen. Kommunismens första allvarliga revoltförsök blev revolutionen i november 1918.

Många militära och politiska skriftställare ha tvistat om ej denna ”dolkstöt i ryggen” på de kämpande tyska arméerna var den viktigaste orsaken till centralmakternas sammanbrott. Här är ej platsen att dissekera detta problem. Däremot är det numera fullt klarlagt att de tyska inbördesstriderna inspirerats av den ryska oktoberrevolutionen 1917, och att sistnämnda ryska revolution lyckades etablera en ny samhällsmakt berodde till avgörande del på att revolutionerna i Tyskland, Finland, Ungern m.fl. länder gåvo de ryska bolsjevikerna det andrum de behövde för inbördeskrigets segerrika slutförande. Detta faktum erkännes sedan ett par år även av ryska partihistoriker, varom följande citat bär vittnesbörd: ”Den ryska revolutionen (1918) utövade ett starkt inflytande på den ryska socialistiska revolutionens öde. Omedelbart efter den tyska imperialismens sammanbrott återvände de tyska och österrikiska soldaterna från de ockuperade områdena till sina hemorter. Under inflytande av bolsjevikernas agitation bildade de soldatråd och gjorde revolt mot sina officerare”. (W. Knorin: ”Sovjet-Unionens Kommunistiska Partis historia”.

Det tyska kommunistiska revoltförsöket höll på att 1918-19 förvandla hela det tyska riket till sovjetrepublik. Denna hade redan utropats i Bremen, Braunschweig och Baden, där dess kuvande endast kunde ske med stora offer. I mars 1919 påbörjades en generalstrejk i Berlin, vilken växte till ett väpnat uppror, i Ruhrområdet besatte arbetarna fabrikerna, i München höllo kommunisterna makten i sina händer från början av april till början av maj 1919, och t.o.m. artilleri måste insättas för att nedslå det kommunistiska skräckväldet. Året därpå ägde ett nytt upprorsförsök rum i Ruhrområdet. Kommunisternas första revolutionsförsök i Tyskland, som karakteriserades av en så gott som oavbruten följd av lokala uppror, generalstrejker och gatustrider, kunde dock nedslås, men redan hösten 1923 ledde inflationskatastrofen i Weimarrepubliken till nya oroligheter och revoltförsök. I Sachsen och Thüringen inträdde kommunister i delstaternas regeringar! Det allvarligaste av alla upprorsförsök detta år ägde dock rum i Hamburg. Polismakten visade sig ännu överallt för stark för att de kommunistiska revoltförsöken skulle lyckas, och de oavbrutna misslyckandena 1919-1923 ledde till en ”omprövning” av den kommunistiska taktiken. I Kommunistiska Internationalens program fastslogs att kommunisterna måste ”erövra arbetarklassens majoritet” innan den revolutionära kampen med utsikt till framgång kunde upptagas. När barrikadstriderna hade misslyckats övergick man på order från Moskva till en omfattande ”ideologisk offensiv”. De viktigaste elementen i denna propagandaverksamhet, för vilken hart när obegränsade penningmedel ställdes till förfogande från Kominterns Exekutivkommittés sida, var kulturbolsjevismen, den hätska och råa ateistiska rörelsen, striden mot den reformistiska ledningen av fackorganisationerna, propaganda för Sovjet-Ryssland, utsående av ytterligare missnöje bland de miljontals arbetslösa och nödlidande, samt slutligen agitationen för det politiska slutmålet ”Sovjet-Tyskland”.

1932 hade denna verksamhet hunnit bära rik frukt. Antalet organiserade kommunister i Tyskland uppgick till närmare miljonen, och denna inbördeskrigets miljonarmé stödde sig i sitt arbete på icke mindre än sex miljoner kommunistiska väljare. Dessa siffror giva en talande bild av den inre upplösningen och svagheten hos det republikanska Tyskland. På andra sidan stod den växande nationalsocialistiska rörelsen med ännu större anslutning. Frågan var ej längre Weimarrepublik eller ej, utan Sovjet-Tyskland eller det Tredje Riket. I början av september 1932 sammanträdde i Moskva den Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté och betonade i sin resolution som viktigaste utrikespolitiska fakta ”den i Tyskland snabbt växande revolutionära stämningen, och de allt mer stigande förutsättningarna för en revolutionär kris”. Vid denna tidpunkt var läget i Sovjet-Ryssland närmast krisartat. Böndernas motstånd mot kollektiviseringen hade lett till en livsmedelsbrist, vilken i sin tur medförde en avsevärd höjning av den allmänna prisnivån, framför allt i städerna. Den våldsamma upprustningen slukade tiotals miljarder i rubel, och på hösten 1932 såg sig den ryska regeringen tvungen genomföra en ytterligare höjning av brödpriserna. Jag befann mig vid denna tidpunkt som studerande på ”Kommunistiska Universitetet för Västern” i Moskva. Inför allmänheten förklarades prishöjningarna vara en följd av den dåliga skörden, men på våra partimöten utsades öppet att situationen i Tyskland närmade sig en kris, en kommunistisk revolution vore icke blott tänkbar, utan t.o.m. sannolik, och i den situationen kunde givetvis icke Rysslands röda armé stillatigande åse att ”bröderna i Tyskland” slogs ned av ”fascismen”. Komintern tillmätte den stundande omvälvningen i Tyskland avgörande betydelse. I den ovan citerade kommunistiska resolutionen hette det vidare ”att med den tyska revolutionen avgöres den proletära revolutionens öde i hela västra och mellersta Europa”. Det blodiga skådespel, som vi åren 1936-1939 sågo utspelas i Spanien, förberedde bolsjevikerna målmedvetet att genomföra med Tyskland som skådeplats i början av 1933. Att denna för alla europeiska folk katastrofala utveckling kunde kvävas i sin linda är den tyska nationalsocialismens första och tillika kanske största förtjänst i historien.

Från september 1932 fram till årsskiftet förberedde sig de tyska kommunisterna till ett väpnat uppror. Hösten 1932 upptäckte den tyska polisen massor av hemliga vapenlager, vilkas innehavare så gott som undantagslöst voro kommunister. Den kommunistiska pressen började föra ett allt våldsammare språk, och samtidigt som inom det kommunistiska partiet alla instanser inställde sig på en avgörande strid, förbereddes övergången till illegalitet därest det väpnade upproret skulle misslyckas. Efter årsskiftet 1932-33 började överallt i Tyskland en kommunistisk terrorvåg göra sig märkbar. Ett ingalunda ringa antal politiska motståndare föllo offer för attentat och mordplaner. Det väpnade upprorets dag nalkades. Den tyska kommunismen stod inför valet: maktövertagande eller undergång. Allt syntes väl förberett för en omstörtning. Det var blott på en punkt man missräknat sig, ifråga om den nationalsocialistiska rörelsens styrka och ledningens beslutsamhet. Riksdagsvalen i mars 1933 gåvo den nyutnämnde rikskanslern folkets fullmakter. Kommunismens historia såsom politisk massrörelse i Tyskland var därmed definitivt avslutad.

Men man skulle göra sig skyldig till en allvarlig underskattning av det kommunistiska undermineringsarbetets art och omfattning, om man trodde att Komintern nu skrinlagt alla planer på Tysklands erövring. Kommunistiska broschyrer på det tyska språket och korta flygblad eller upprop tryckas i utlandet och skickas i brev över gränserna. I första hand söker man nu få förbindelser mellan de forna kommunistledarna och de tidigare socialdemokraterna. Innan Tjeckien inkorporerades med stortyska riket var Prag centralen för detta undermineringsarbete. Hemliga radiosändare arbeta varje kväll, tydligen huvudsakligen vid den tysk-franska gränsen, på senaste tid också vid den polska. Kommunismen har ej längre några förhoppningar att kunna genom politisk propaganda vinna inflytande inom det tyska folket. Så har man istället sökt på andra vägar nå sitt mål. Genom krigshets och krigspropaganda, i vetskap om att utan Tysklands erövring kommer kommunismen aldrig att spela någon större politisk roll i de europeiska folkens historia. Det förefaller emellertid nu som om Stalin – för tillfället åtminstone – skulle lämna kommunisterna i sticket, till de högdemokratiska Västmakternas synnerliga grämelse!

— Allan Ekberg-Hedqvist