Vänstern gillar som bekant att vara flexibla med sanningen, särskilt när det handlar om konfrontationer med rasliga nationella rörelser. En av deras större bedrifter i Storbritannien påstås vara hur de stoppade en demonstration av National Front (NF) som gick genom Lewisham i sydöstra London sommaren 1977. Denna myt odlas i TV-dokumentärer om 70-talet, i böcker och tidningsartiklar, på Internetsidor och har till och med förärats en plats i en AFA-dokumentär kallad Fighting Talk, gjord av AFA själv, finansierad av BBC och som sändes på BBC 2 under tidigt 90-tal.
Men låt oss se vad som verkligen hände.
År 1977 var National Front, under John Tyndalls ledning, en växande och dynamisk kraft i brittisk politik. Partiet erhöll mycket lovande valresultat och arrangerade demonstrationer och möten över hela Storbritannien, ofta med tusentals medlemmar och sympatisörer. Och i de lokala valen i maj ställde NF upp i ett flertal valdistrikt i London och de fick inte mindre än 119 000 röster vilket sände chockvågor genom etablissemanget.
John Tyndall, ledaren för National Front.
Vid den här tiden hade en statistisk rapport utkommit som visade att i London begicks 80% av alla rån av svarta och att 85% av offren var vita. Denna brottsföreteelse, som var så gott som okänd före 1948 (massinvandringens början), var särskilt fördärvande för Londondistriktet Lewisham, där många invånare levde under ett belägringsliknande tillstånd med mödrar och äldre som de mest sårbara. Det blev till slut så illa att polisen var tvungna att prioritera dessa brott och ett flertal individer blev gripna och några blev framgångsrikt åtalade. Eftersom majoriteten av dessa brott begicks av unga svarta var det självklart att det mest var svarta som arresterades.
Men inte enligt extremvänstern. De förmodade att detta måste vara något rasistiskt och de anordnade ett flertal demonstrationer och möten i området under parollen: ”Polisen är de riktiga rånarna.” Vid denna tidpunkt hade NF en mycket framgångsrik och energisk lokalförening i Lewisham under ledning av Richard Edmonds, vilka hade stort stöd bland lokalbefolkningen.
Efter lokalt önskemål organiserades en protestmarsch för att belysa rånoffrens lidande. Tillstånd för demonstrationen gavs av Metropolitan Police men detta aktiverade vänstern, till att börja med krävde dessa att marschen skulle stoppas och om så inte skedde utlovades blodspillan. När denna taktik misslyckades tillkännagav de sin egen marsch. Trots alla deras hot tilläts denna marsch att fortgå flera timmar innan NF-demonstrationen skulle börja och i vad som endast kan beskrivas som ren dumhet lät polisen vänsterdemonstrationen avslutas vid Clifton Rise vilket var mötesplatsen för NF-marschen.
Vänstern tågade under banderollen ALCARAF – The All Lewisham Campaign Against Racism And Fascism (Lewisham kampanjen mot rasism och fascism) och i spetsen gick Roger Godsiff, Lewisham’s borgmästare och politiskt aktiv i Labour, Mike Power, organisatör för kommunistpartiets lokalförening i Lewisham och frekvent talare på kommunistpartiets tillställningar, Mervyn Stockwood, Southwark’s biskop och självbekännande marxist samt Martin Savitt från Board of Deputies of British Jews (Brittiska judars fullmäktiges råd). Som läsaren märker var detta ett tvärsnitt av den brittiska allmänheten – skämt åsido!
Vad som hände i Lewisham var att vänstern bussade in tusentals av deras huliganer från hela landet till demonstrationen och man utförde gemensamma attacker mot polisen timmar innan NF-demonstranterna ens hade samlats för marschen. Kort efter att demonstrationen startade började vänstern, som hade tillåtits att samlas på flera strategiska platser längs marschvägen, att attackera både polis och demonstranter. Lysraketer, rökbomber, gatstenar, flaskor, järnrör och träpåkar och en hel uppsjö av tillhyggen kastades mot demonstrationen med flera skadade poliser som följd. Flera poliser greppade soptunnelock för att värja sig mot projektiler, senare på eftermiddagen tog polischefen beslutet att använda kravallsköldar vilket var för första gången i England.
Under flera minuter lyckades attacken att splittra demonstrationen i två delar och det var vid denna tidpunkt som en välkänd incident inträffade, en NF-pensionär blev attackerad av en framrusande mobb och blev nedsparkad på marken. Efteråt brände mobben den brittiska flagga som den gamle mannen hade burit. Många vänsteranhängare var inte så tursamma, ett flertal som bröt sig igenom polislinjerna under dessa kaotiska minuter fann sig vara på fel sida för några välriktade brittiska knytnävar. En annan välkänd bild från tiden är den av NF-medlemmar och polis framryckandes genom en rökridå och för att fortsätta demonstrationen. Demonstrationen fortsatte längs sin färdväg och avslutades vid Cressingham Road där ett utomhusmöte hölls med tal av John Tyndall, Andrew Fountaine och Martin Webster.
London hade denna dag bevittnat de värsta scenerna av politiskt våld någonsin. Av de 214 personer som arresterades var inga NF-medlemmar. Nära trehundra poliser blev skadade – över 50 av dessa behövde läkarvård. Ett tidningsreportage om denna händelse visade ett foto av en pensionär som hjälptes upp från en vägkant av flera poliser. Vad denna tidning glömde att berätta var att denna pensionär var Miss Ester Sizer, 72 år gammal och en NF-aktivist sedan fem år från Hackney.
Trots det faktum att över 200 av pöbeln hade blivit arresterade och inga av NF-medlemmarna och att flera hundra poliser hade blivit skadade så beskyllde Lewishams borgmästare och labourmannen Roger Godsiff polisen för händelserna. Dessa vänsteranhängare är verkligen fräcka typer, men priset tog Socialist Workers Party när de på en hastigt arrangerad presskonferens försökte rättfärdiga pöbelvåldet mot polisen. Bara tre månader senare tågade över 6000 NF-aktivister genom centrala London.
Systemet insåg att deras vänstervänner inte var kapabla att stoppa NF:s utveckling så de lanserade en tvåfaldig attack avsedd att krossa NF för gott. Detta började med att man presenterade ”järnladyn”, Margaret Thatcher, som valkandidat och samtidigt placerades spioner och provokatörer inne i NF för att uppvigla till splittring och oro. Detta lyckades och under 1979 och 1980 splittrades National Front i flera fraktioner innan dessa sprängdes igen i mitten och slutet av 80-talet. National Front finns kvar idag och har många hederliga och engagerade människor men de har inte lyckats att upprepa framgångarna från förr. Vi nationella kämpar vidare med nytt folk som dagligen ansluter sig till våra led och det kommer att bli den nationella saken som en dag triumferar i Storbritannien och inte Stalin, Mao eller Marx och det gänget.
Hoppa till huvudinnehåll
