INSÄNDARE Vera Oredsson skriver med anledning av dokumentären ”Omgiven av fiender” där det nämndes att en dotter tagit avstånd från henne.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

På den tiden gjorde man fotografier och satte dem i album. Nu blir vemodet överhängande när det bläddras i dem. Man skulle hellre låta bli. Säkert har du också upplevt denna känsla? Denna känsla som vi med vår ideologi drabbas av när ”förlorade” släktingar tar avstånd från oss och vi med en vis längtan ser tillbaka till tiden då allt var glad samhörighet. Så skedde med mig.

Jag ser på mina barnbarn och min äldsta dotter där solen lyser över dem i vår sommarstuga. De trivdes, och de vackra blonda barnens mor kände till vår ideologiska ståndpunkt. Naturen omkring oss, leken och det vackra östergötiska landskapet som omgav oss gav oss annat att tänka på.

Men många år gick, mer och mer påverkades de av den infernaliska hatpropagandan som fyllde deras sinnen med lögner. Avståndstagandet från min person blev ett faktum i brev, tystnad och i ett fall rent motstånd från min bror.

Nu frågar sig en del: är det den nationalsocialistiska ideologins fel? Nej – absolut inte! Det är inte vår ståndpunkt som orsakar familjesplittringen utan medias påverkan i alla dess former.

Politikernas indoktrinerade floskler tillsammans med gemena påhopp på ledande personer inom rörelsen. De tror på dem och vi får finna oss i att , många gånger med stor sorg, svälja förlusten och kämpa vidare tillsammans med våra kamrater och vänner.

Jag varnar för eftergifter och avhopp! De kan bli förödande för din själ. Under mina 60 år av kamp har jag sett de tragiska följderna när någon påverkats av familjetvånget till att lämna den nationalsocialistiska rörelsen. Alkoholmissbruk, psykiska problem eller tidig senilitet blev resultatet i de flesta fall.

Kamratskap, att få vara sig själv och lufta sina åsikter, hjälpsamheten inom rörelsen, att kunna lätta sin aggression med motståndskamp i vårt härjade mångkulturella land i moralförfall – det är värt offret att förlora vilseledda släktingar med sina avståndstaganden. De måste helt enkelt inse att vår kamp inom Motståndsrörelsen i längden gynnar dem.

Detta skrev jag för något år sedan: Vi vill inte ha denna situation med avståndstagande kära; vi låter dem ha sina åsikter, kan ändå prata om minnen, barndom, naturen och så vidare i gemytlig samhörighet. Det är de avståndstagande som föredrar sina ideologier och hindrar familjesamhörigheten.

— Vera Oredsson