ANTIKVARISKT • Artikel från Nationen, den 1 november 1932. Skribent är Elof Eriksson.

Kulturbolsjevismen är vida äldre än den politiska bolsjevismen. Medan man i förkrigstidens Europa ej hade en aning om den sistnämnda var den förra sedan många årtionden där i full verksamhet för folkens andliga uppluckrande och beredande för underjordsmaktens tillämnade herravälde.

Redan tidigt stod det klart för den vid studielampans sken framfödda s.k. marxistiska världsåskådningens apostlar, att varje försök att förverkliga mästarnas hjärnspöken på grundval av människornas bekännelse till den jordvuxna kulturen var dömt att misslyckas. De funno därför nödvändigt att införa förvirring i de folkskikts föreställningsvärld, vilka ställde sig avvisande till marxismen: de måste bemöda sig att vid varje av den västerländska kulturbyggnadens stödjepelare anbringa den ena lilla explosiva patronen efter den andra, för att således, knappast märkbart för offentligheten, småningom kunna genomföra omstörtningen. Ty enbart genom framförande av röda fanor kunde målet ej nås, sade man sig strax; men man måste, för att ej väcka misstankar, hölja sig i den borgerligt-liberalistiska ideologins förrädiska domino.

Marxismens tråddragare visste att skickligt anpassa sig till denna illistiga plan. Under den humanitära liberalismens flagg erövrade de till att börja med pressen, gjorde den till ett intresseväckande, aktuellt dagsbehov för envar och betjänade sig därav för oavbruten propaganda för alla idéer som voro ägnade att underminera den nationella kulturens grundvalar. Genom kritiken, som upphöjdes till självskapande konst, en auktoritativ högsta instans, tillförsäkrades pressen steg för steg ett tongivande inflytande å alla konster och vetenskaper, på politik och hushållning. För allt nytt som tillkom eller var under framväxande inställde sig från nu den avgörande frågan, om det var ägnat att befordra eller skada den judiskt orienterade pressens syften, vilket ensamt blev bestämmande för kritikens välvilliga eller avvisande hållning. Lovprisandet av det skadliga stegrades i förhållande till dess verkningsmöjlighet ända till förgudning; bedömandet av det nyttiga fann sin höjdpunkt i ihjältigandet.

Med samma målmedvetenhet, för allmänheten blott obetydligt märkbart, arbetas på avskaffande av moralen samt konstens urartning, ja på omstörtande av den vetenskapliga kunskapens grundvalar, såsom exempelvis skett genom Einsteins ”relativitetsteori” och Freuds ”psykoanalys”, vilka teorier åstadkommit och alltjämt åstadkomma märkbar förvirring, allrahelst som den främmande världspressen förhindrar att avslöjandet av dess ”heliga” når massorna. Och på samma sätt som man höjer en Einstein och Freud till skyarna förfar man med de reklamerade judiska skriftställarna med destruktiv tendens, en Toller, Wassermann, Cohn etc. Fullkomligt omdömeslöst berömmes och tages på allvar ett måleri och ett bildförfärdigande, som saknar varje förutsättning att karaktäriseras som sann konst och som av den främmande kritiken blott accepteras såsom föruttnelsebakterie för den sunda, rasmedvetna smaken. Utan motsägelse ens från de s.k. nationella tidningarna prisas de anskrämliga utslagen av en arkitektur, som benyttjar det förvirrande slagordet ”moderns saklighet” såsom förevändning för den svenska landsbygdens och den svenska stadsbildens skändande med kulturlösa, jordfrämmande byggnader.

Kulturbolsjevismens strävan går ut på att beröva vårt folk deras andliga och sedliga kraft samt således bringa dem under sitt välde. Vad den redan lyckats åstadkomma bland vårt folk är oerhört. En blick ut i ”kultursamhället” lämnar vittnesbörd härom. Det är ett faktum att vida kretsar av vårt folk tillägnat sig en förskämd smak för ytliga, omoraliska sensationsromaner i demoraliserande syfte. Endast jämförelsevis få taga anstöt av vissa moderna teaterstyckens utkolporterade osedlighet och dekadens. Skaror av svenskar av nordisk ras uppfatta ej de okunniga klåparnas uthängda skräp å ”konstutställningarna” för vad det är. En ansenlig mängd svenskar äro redan i färd med att i god tro efterpladdra de främmande kritikernas förljugna lovsånger över den allra nyaste tukthus-arkitekturen – ”funkis”. I nordrasens främsta hemort hänge sig begeistrat tusenden åt apsånger efter skrikiga jazzrytmer, iklädande sig den sprattlande marionettens ömkliga kostym. Ännu fylka sig hundratusenden bakom kommunismens vidriga härolder, trots denna i Ryssland för länge sedan genom de ohyggligaste fakta avslöjats som ett diaboliskt folkbedrägeri. Miljoner svenskar låter sig alltjämt hållas fångna i socialdemokratin, ehuru klyftan mellan deras eget elände och deras för kapitalismen arbetande förförare ständigt vidgas. Den svenska kvinnans sedan årtusenden intagna ställning som hemmets och sedernas väktarinna gäller ej mer. Den internationella judiska modediktaturen har bragt den svenska kvinnans traditionella förnäma återhållsamhet till tystnad.

En stor del av ungdomen av bägge könen har förfallit till en föreställning om friheten, som låter tygellösheten och omoralen framstå såsom deras goda och berömvärda rätt. Manligheten har liksom kvinnligheten särskilt i de s.k. bildade kretsar urartat på ett sätt som kommit gränserna mellan könen att utplånas. Talrika svenskar finna idag sitt största intresse i rena intigheter och barnsligheter, skvaller och trams. Och all denna förvändhet och förmätenhet, som i förhållande till de tusen livsviktiga frågor som tränga sig på oss sannerligen ej kan betecknas som annat än vansinnigheter, är uttryck för det enhetliga och målmedvetna strävandet att beröva den nordiska rasen dess andliga och sedliga kraft.

Alla dessa företeelser utgöra bevis för de oerhörda framsteg som redan gjorts för vårt folks kulturella bolsjevisering. De visa, att det redan lyckats den främmande makten att placera den löjliga intigheten å första platsen av vårt folks intresse och som en följd härav få det verkligt betydelsefulla trängt i bakgrunden. Och allt detta har skett utan att folkets ledande klasser funnit sig föranlåtna reagera samt med statsmaktens goda minne. Våra ledande kulturkretsar ha visat sig som stackare utan omdöme, moralisk ryggrad och nationell ansvarskänsla. Det är ett skändligt förräderi som har begåtts mot vår nation, där toppkretsarna i Stockholm bära ett väsentligt ansvar. Det är också på tiden att sanningen blir utsagd utan alla omsvep. Vårt folk bör veta, att dess räddning ur hotande undergång knappast är att vänta från landets huvudstad utan att uppgiften endast kan lösas genom den mindre anfrätta och ännu sunda landsorten.

Det gäller nu att resa en barriär mot den fortgående kulturförödelsen samt åt den nordiska anden återerövra ledningen å kulturens samtliga områden. Men detta är endast möjligt om vi frigöra oss från all pjunkig hänsynsfullhet. Det får ej givas skonsamhet, ingen förnäm återhållsamhet längre visavis de diaboliska makter, som intet skytt när det gällt att andligen förstöra vårt folk. Gifterna måste avlägsnas och varje möjlighet till deras fortsatta utbredande förhindras. På svenska händer måste återföras: pressen, skönlitteraturen, teatern, filmen, måleriet, bildhuggeriet, arkitekturen, musiken, rättsskipningen, rättsväsendet – alla sådana inrättningar vilka i en illasinnad hand kunna missbrukas till folkens påverkan i artfrämmande, skadlig riktning. Främlingar måste försvinna från svenska myndigheter och ämbeten; om de överhuvud skola tolereras i landet, måste de ställas under främlingsrätt, utan valrätt och valbarhet samt på det strängaste hållas borta från varje möjlighet till inflytande å svenska folkets intressen.

Nödvändigheten av en omedelbar, målmedveten och kraftig insats till försvar och återuppbyggande av vår kultur måste nu stå klar för varje upplyst svensk. Kulturbolsjevismen, som vi motståndslöst tillåtit bli vår herre, är endast vägbanaren för den politiska bolsjevismen, ett diaboliskt gyckel till brytande av vår andliga och sedliga kraft – den är förakten till vilddjurets fasansfulla blodsorgie.