ANTIKVARISKT • Utdrag ur Rut Olssons skrift ”Vad kvinnan vill” som gavs ut på Svea Rikes Förlag 1937.

”Överallt och alltid anar man i Sveriges historia kvinnans utomordentligt stora betydelse och hennes obetvivlade maktställning”, skriver doktor Åke Berglund i nr 7-8 av tidskriften Nationell Socialism. Det finns ett litet ord i denna sats, som faller en eftertänksam läsare starkt i ögonen, ordet ”anar”. I Sveriges historia endast anar man kvinnans insats, hennes säkerligen enastående hjältedåd har ingen brytt sig om att införa i hävderna. Ingalunda faller det mig in, att denna förtegenhet beror på någon slags avsiktlig förföljelse från de historieskrivande männens sida, något som våra nutida kvinnliga skribenter nog skulle vara snara att påstå. De svenska männen voro, som Gustav Sundbärg påstår, dåliga historieskrivare, de föredrogo att göra historia, och att de borde ödsla kraft på att skriva ned, vad deras kvinnor uträttade, har nog aldrig fallit dem in. ”Vad gör det om hundra år”, tänkte nog svensken då som nu. Och kvinnorna själva hade icke tid att skriva, med få undantag.

Det finns en liten bok från 1600-talet, som heter ”Agneta Horns minnen-en svensk soldathustrus historia”, nedskriven av henne själv. I den boken möta vi en kvinnlig hjältegestalt. Åtminstone ett par gånger ha väl svenska kvinnor genom sitt impulsivt genialiska handlande räddat vårt land: Barbro Stigsdotter och Sven Elfsons hustru, som båda räddade Gustav Vasa. Och en gång skrev en svensk kvinna oförglömmelig svensk historia. En gång stod en svensk kvinna på Stockholms vallar och ledde krigsoperationerna mot danskarna. Hon hade anskaffat soldater, vapen och ammunition, försett staden så rikligen med livsmedel, att de belägrade i detta fall voro bättre ställda än de belägrande. Hon lade beväpnade fartyg runt staden och skickade ut sändebud att underhandla med främmande makter om bundsförvantskap. Hennes namn var Kristina Gyllenstjerna. Jag erkänner gärna, att hon för mig står som det oupphinneliga idealet, den svenska kvinnan när hon är som bäst, sant kvinnlig i sitt mod, sin trohet, sin seghet och sin klokhet. Vi sentida svenska kvinnor behöva icke söka oss något främmande ideal, den dag vi i henne se vår förebild, är Sverige räddat.

Det gives alltså fall i vår historia, där kvinnans insats mer än anas, om också fallen äro få. I huvudsak har doktor Berglund emellertid rätt: den svenska kvinnans hjältegärning har utförts på ett område, om vilket ingen historia skrivits. Och ändå tro vi oss förstå, hurudana våra anmödrar voro, och vi äro absolut övertygade om, att den kvinnotyp, som i sena tider kommit att kallas kvinnlig, den är icke hennes typ. Den vikingahustru, som från klipporna spanade efter drakens randiga segel, hon var inget målat och mjäkande mähä, som jollrande kastade sig om vikingens hals, hon var en stolt och stark kvinna. Och de hustrur som under männens bortvaro i krig svarade för familj och egendom, det var inte kvinnor, som himlade sig och uschade sig, det var sträva och myndiga typer.

Det finnes kanske mången, som vojar sig över att vi vilja hava tillbaka denna kanske mindre insmickrande kvinnotyp, men det är det vi vilja. Det är den svenska kvinnans grundkynne, som åter måste fram i dagen. Bland annat kommer det att hava det goda med sig, att den svenska mannen åter bli man. Den typen av kvinna kommer nämligen icke att gifta sig med den däste goddagspilt, som den svenske mannen numera oftast är, hon kommer att hava ett annat ideal. Enligt hennes åsikt kommer det icke vara manligt att föra ett osunt nöjesliv med alkohol och tobak. Att vara man enligt hennes åsikt, det är att grubbla och konstruera, leda och organisera, att stå i första ledet och taga de hårdaste stötarna, och, om så kräves, villigt giva sitt liv för släktet.

En man skall bryta
sig ut ur lögn och flärd
och våga knyta
sin näve mot en värld.

En man skall viga
sitt liv åt ädla mål
och rak bestiga
martyrens offerbål.