UNDERHÅLLNING Den hetaste tv-serien just nu är baserad på två tv-spel där man kämpar för att överleva i en fallen värld ockuperad av svampzombies. Trots att spelen redan på sin tid var rätt degenererade lyckas man redan i de första avsnitten visa att kulturmarxismen vridits upp till nya nivåer.

Jag skall inleda med att säga att kommentaren/recensionen kommer att innehålla mycket så kallade ”spoilers”, eller avslöjanden om de tre första avsnitten av The Last Of Us.

Serien utspelar sig i en postapokalyptisk värld där ett välbekant zombieutbrott har utrotat den absoluta majoriteten av mänskligheten. Det som inte känns lika välbekant är dock hur människor förvandlas till dessa zombies. Det är en svamp vid namn cordyceps som infekterar och styr människor och precis som (nästan) alla livsformer vill den föröka sig, med våld om så nödvändigt.

Bakom detta fiktiva scenario kan det till skillnad från i många andra zombiespel och filmer sägas finnas i alla fall en liten grund; i verkligheten parasiterar cordyceps på insekter som till exempel myror och styr deras handlingar innan värden slutligen dör och svampen praktfullt blommar ut från dess livlösa kropp. Det enda som i teorin hindrar att vi människor skulle infekteras på samma vis är att svampen inte överlever i varmblodiga värdar.

I serien upptäcker man i Indonesien att svampen har muterat så att den kan överleva i mänskliga värdar. Den tar sig in i mjöl och diverse livsmedel som skeppas jorden runt och över en helg har världen som vi känner den så gott som förintats.

Huvudkaraktärerna

De två huvudpersonerna är Joel Miller, en 56-årig man från Texas som spelas Av Pedro Pascal och en 14-årig lätt irriterande flicka vid namn Ellie Williams som spelas av Bella Ramsey. Det som är speciellt med Ellie är att hon är immun mot tillståndet som cordyceps orsakar: Hon har blivit biten utan att förvandlas till en zombie.

Fans av spelen har varit rätt nöjda med Pascals insats som Joel men valet av Ramsey i den andra rollen har varit mer kontroversiellt. Bland annat har kritiken bestått av att hon är väldigt mycket fulare än Ellie från spelet samt att kemin mellan de båda skådespelarna inte kommer i närheten av vad den var i spelen. Även om det dessa synpunkter är totalt subjektiva så är nog undertecknad beredd att hålla med om kritiken.

Pedro Pascal.

Problemen börjar direkt

Direkt i seriens öppningsavsnitt börjar man få en smakbit av vad som komma skall. Precis som i spelets öppning inleds denna produktion med att visa utbrottet ur Joels unga dotters perspektiv. I spelet var dottern vid namn Sarah en vit, blond flicka. I tv-versionen har dock juden Neil Druckmann, som regisserat båda spelen, nu förstärkt av en annan jude, Craig Mazin, tagit det ”modiga” beslutet att byta ut henne mot en rasblandad halvafrikanska med ett gigantiskt afro-krull.

Sarah dör under tragiska omständigheter redan i första avsnittet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att känna samma sympati och att uppleva en liknande emotionell reaktion när man ser Sarahs död i serien som man gjorde när man spelade spelet. När döden nu inträffar för Joels nya rasblandade dotter är de enda känslor som infinner sig likgiltighet och en trötthet inför det faktum ännu en vit karaktär raderats till följd av den kulturmarxistiska agendan.

Den egentliga starten på serien äger rum 20 år efter prologen med den dödade mulattflickan. Joel och hans flickvän Tess livnär sig som smugglare i en så kallad QZ (Karantänszon) i Boston. I första avsnittet tar smugglarparet på sig att eskortera Ellie västerut i landet för att med hjälp av hennes immunitet mot cordyceps försöka utveckla ett vaccin mot svampen.

Joel och Ellie i spelet.

Ganska snabbt avslutas det (troligtvis) enda heterosexuella förhållandet mellan två vita människor i serien då Tess som den starka kvinna hon är, heroiskt offrar sig i en sista strid för att Joel och Ellie ska undkomma en stor skara infekterade. Och vid denna punkt kan man säga att man åker ner för ett oljat stup som bara innehåller mer degenerering och onaturliga beteenden.

Det berömda bögavsnittet

I det tredje avsnittet bjuds vi på en böguppvisning som inte har skådats sedan filmen Brokeback Mountain kom ut. Den evige preppern Bill, eller som han föredrar att kalla sig själv; ”survivalist”, lever en lugn tillvaro en bit utanför Boston. Till sitt förfogande har han en hel amerikansk småstad som han har stängslat in och befäst med fallgropar, eldkastare och diverse vapen som utlöses med snubbeltrådar. När staden evakuerades samlade han dessutom på sig gas och bränsle, förmodligen för en hel livstid.

Bills lugna tillvaro blir en vacker dag störd när en skäggig bög närmar sig hans befästa stad och ramlar ner i en av hans fallgropar. Istället för att skicka iväg honom illa kvickt som han ursprungligen hade tänkt, bestämmer sig Bill för att att bjuda den skäggige mannen på biff och rödvin efter att denne har gnällt en god stund över hur hungrig han är.

Det visar sig naturligtvis att den annars så hårda och känslokalla Bill också är bög och de två männen blir således ett par. I avsnittet får man bevittna några av de i mitt tycke vidrigaste bögsex-scenerna vi någonsin skådat.

Allt eftersom avsnittet utspelar sig går Bill från att vara en hård överlevare till att bete sig som en gammal kärring. I en av historiens mest obekväma scener har hans konstnärliga och livsglada ”pojkvänFrank livat upp med att plantera jordgubbar vilket får Bill att fnittra som en liten flicka. Det är nära på att vi inte bjuds på kopulering bland jordgubbarna men till all tur besparas vi i alla fall att behöva se detta.

Hela historien med bögparet avslutas med att Frank drabbas av något som drar tankarna till HIV och att de båda avslutar båda sina liv i ett ”romantiskt” självmord genom att dricka vin spetsat med en stor mängd sömnpiller. Avsnittet avslutas med att vi får se det öppna fönstret i Bill Och Franks sovrum där de lagt sig ner i sängen för sista gången. Det öppna fönstret är en vinkning till menyn i det första spelet på Playstation 3. I spelet var visserligen Bill och Frank också ”partners” av något slag men istället för att utforska deras homosexuella tant-liv under 15 års tid räckte det med en enkel bild på Frank som hängde från en snara i taket.

Summering: När jag lärde mig älska svampen

The Last Of Us är visuellt välgjord med fina omgivningar. Det som är speciellt uppskattat är att man har använt sparsamt med datoranimation och istället satsat på påkostade utstyrslar för att porträttera de infekterade. Det som var det huvudsakliga temat i spelen var den evigt cyniske Joel som gradvis får sitt hat för världen uppluckrat genom att den spralliga Ellie återuppväcker hans bortglömda faderskänslor. Denna dynamik förstörs dock till stor del genom valet av Ramsey som Ellie; istället för att vara sprallig och lite barnsligt irriterande är hon mestadels väldigt irriterande och ofta blir hennes repliker rent ut sagt pinsamma.

Bella Ramsey.

Det som dock drar ner poängen till botten för serien är som vanligt de allt för välbekanta kulturmarxistiska inslagen. Vi har fram till avsnitt tre sett ett enda heterosexuellt förhållande mellan två vita människor, och såvitt man kan se lär det nog vara ett av extremt få dylika, om inte det enda vi kommer att få bevittna.

För en som har sett vad som komma skall genom båda spelen kan man konstatera att trots att spelen var rätt kulturmarxistiska så har de lyckats med att göra det bra mycket värre. Med tanke på hur vi redan har blivit behandlade kommer jag knappast att avslöja för mycket om jag säger att det kommer bjudas på HBTQP-propaganda, könsförvirring, mer rasblandade förhållanden och övernaturligt starka kvinnor. Det är väldigt förvånande i sammanhanget att Joel fortsättningsvis får vara vit, även om man kände sig nödgade att porträttera Ellie med Bella Ramsey som ser ut att vara lätt utvecklingsstörd.

Trots att jag måste erkänna att serien är underhållande kan jag inte undkomma känslan att något skaver, att allt som händer i serien känns mest som kulisser för att bombardera oss med vad än som är degenererat och ”populärt” just idag.

I avsnitt nummer tre är tanken att man ska känna melankoli och beundran av något slag då Frank och Bill avslutar sina liv i det ”romantiska” självmordet. Den enda känslan som jag lämnas med är dock tomhet. När bögarna i fråga har druckit sitt rödvin, ätit sina biffar, besökt sin klädbutik och bögat runt under sina femton långa år, vad fanns kvar? Vad var syftet? Allt de byggde upp och kämpade med lämnas att förfalla, inga barn som tar över, ingenting. Det enda som lämnas kvar är ett öppet fönster och två tallrikar med rutten mat på deras köksbord.

Det är exakt den känslan som omger serien i stort. Ingenstans i serien ser vi positiva exempel på barn eller prat om att att barn är något människorna tänker på överhuvudtaget. Det finns dock ett enda undantag: I ett senare avsnitt hör man repliken ”barn dör, barn dör hela tiden”. Bland all denna transsexualism, rasblandning, kannibalism, förräderi och exceptionell homosexualitet, hur stort kan egentligen hotet från cordyceps vara i jämförelse?

Den mest sympatiska karaktären i The Last Of Us är sist och slutligen kanske ändå svampen. Den försöker till skillnad från alla andra i världen som porträtteras att överleva och framför allt föröka sig för att säkra sin existens.